Anders Zorn

Lockad av lukrativa porträttbeställningar i U.S.A. korsade Anders Zorn återigen Atlanten år 1903. Avresan, via Cherbourg i Frankrike, ägde rum i början av november och den 17:e samma månad anlände han New York där välkomnande brev från vännerna Mrs Isabella Stewart Gardner och Charles Deering redan väntade på hotellet.

Efter en dryg vecka i New York reste Zorn vidare till Boston varifrån han, den 24 november, rapporterade hem till hustrun Emma i Mora: "Nu är jag här hos vår vän och öfvergår allt här mina djerfvaste förväntningar. Lady Isabella är sig alldeles lik och jag är så glad vara här" (Gerda Boëthius, "ZORN. Tecknaren. Målaren. Etsaren. Skulptören", 1949, sid 434).

Mot slutet av året greps emellertid Zorn av hemlängtan och den 22 december avslutar han ett av sina många brev till Emma: "Ush hvad jag känner mig kuslig när jag tänker på julen hemma. Men det är nyttigt att försaka ibland. Jag saknar dig kära Emma" (Boëthius, sid 435).

Vad Zorn försakade avseende kontakterna med hembygden och Emma tog han emellertid igen med råge när det kom till arbete och inkomster. Gerda Boëthius skriver: "I New York hopade sig arbetsuppgifterna. [...] I fjortonde våningen i Waldorf Astoria tog han ett rum, som även kunde användas till ateljé om det behövdes. Redan den 4 januari var han installerad [...] Han arbetade oerhört [...] En dag höll han på från 9-5 och blev så slut att han höll på att få sända efter läkare" (Boëthius, sid 435-436).

Den 2 mars for Zorn till Chicago varifrån han, i sällskap av Charles Deering, fortsatte till Pasadena i Kalifornien. Zorn minns själv i sina självbiografiska anteckningar:

"I Chicago blev jag också ombedd att måla Mr Crane, men som jag visste han skulle resa till Pasadena i Californien sade jag mig ej kunna måla honom annat än där. Så beslöt Charles Deering att följa med, i synnerhet som hans fru och son var där. [...] På vägen såg vi Colorado Springs, Salt Lake City, mormonstaden, for över Klippiga bergen och Snöiga bergen [...] Det var ovanligt storartat, både naturen och människoverk. Jag glömmer aldrig det intryck jag fick när vi från flera meters djup snö så småningom utefter svindlande branter med väldiga utsikter på ett par timmar var bland grönskande och blommande trädgårdar och närmade oss San Francisko" (Anders Zorn, "Självbiografiska anteckningar", utgivna av Birgitta Sandström, 2004, sid 199).

I San Francisco blev Zorn väl omhändertagen av, ingen mindre än, borgmästaren vilken introducerade Zorn i det lokala umgängeslivet innan Zorn grep sig an sina arbetsuppgifter. Zorn, återigen, minns:

"Efter några dagar i St F. for vi söderut efter Stilla havskusten till Pasadena, Los Angeles, till Raymonds Hotel, en värld för sig, ett sådant kolossalt amerikanskt hotell med en kolossal utsikt och omgiven av en tropisk växtlighet. Där träffade jag Fru D samt många vänner och där målade jag Crane och hans unga fru. Han var omkr. 70 och hon 25. Där dansades varje dag efter dinner och jag fick mig en svängom med en och annan skönhet" (Zorn/Sandström, sid 201).

Porträttet av "Mrs Emily Crane" är ett gott exempel på Zorns storhet som porträttmålare. Zorn hade sedan 1890-talets början börjat etablerat sig som en ledande porträttmålare på den internationella marknaden och framstod som en värdig medtävlare till självaste John Singer Sargent, vilket påtalats av bl. a. Hans Henrik Brummer:

"Liksom denne behärskade han konsten att framkalla de rätta dofterna och finna de passande gesterna i sina societetsporträtt; båda bemästrade till fulländning den glamorösa retoriken. Deras förmåga att återge tygstoffernas rikedom var häpnadsväckande och i deras bilder glänste alltid sidenet, glittrade alltid silvret och glimmade alltid guldet; de var mästare i konsten att från varierande blickpunkter med raffinemang beskära sina bilder" (Hans Henrik Brummer, "Till ögats fröjd och nationens förgyllning - Anders Zorn", 1994, sid 203).

Gerda Boëthius, avslutningsvis, har ägnat det aktuella porträttet en längre beskrivning och analys i sin omfattande monografi från 1949:

"Som vanligt voro emellertid de amerikanska porträtten en hel serie stora konstverk, utförda med en aldrig sinande fantasi och målerisk inlevelse. Som porträttmålare överdrev Zorn aldrig en sida. Han sökte ge en balanserad bild av den rika mångfald, som bildar en personlighet och liksom människan i regel är journalier så äro även porträtten det. Olika sidor stråla ut vid olika belysningar. [...] Mr Crane, som ser helt vardaglig ut, där han sitter vid hotellet med utblick mot tropisk grönska och vita väggar till höger, döljer både den skarpe affärsmannen och den harmoniskt åldrande gentlemannen. Där satte Zorns känsla in: Crane var 70 år och hans unga vackra fru 25. Hur hade han fängslat henne? Svaret är och förblir individuellt. Mrs Crane har han målat vid pianot. Den yttre ramen är den impressionistiska [...] Modellen, händerna, pianinot, det är allt. Men hur intensivt är inte uttrycket, hur förmedlar det sig inte till armar och händer, hur expressivt är ej lillfingret vars känsla ljuset manar fram. Han har lagt ansiktet i skugga - en helt genomlyst och oändligt innehållsrik - som kontrasterar mot ljusfläckarna på kind, hals och öra. Den ljusa klädningen är otroligt luftig, men icke påträngande. Fonden är färgigt vitgrå" (Boëthius, sid 438-439).

Det är just också den "färgigt vitgrå" fonden samt konstnärens begränsade palett, där endast ett fåtal färger kommit till användning, som tillsammans demonstrerar Zorns mästerskap som kolorist och målare i detta betagande porträtt.