Marie Vassilieff

Intyg från Claude Bernes medföljer.

Marie Vassilieff var en av de första ryska konstnärer att bosätta sig i Paris i början av 1900-talet. Med hjälp av ett stipendium från kejsarinnan Alexandra Feodorovna kom hon dit 1905 och redan 1910 grundade hon Académie Russe, som 1912 blev Académie Vassilieff. Studion, med den tillhörande matsalen, blev snabbt en central plats för det parisiska avantgardet. Flitiga gäster var exempelvis Picasso, Léger (som gav föreläsningar där om modern konst 1913 och 1914), Braque och Modigliani. Vassilieff umgicks med modernismens tongivande konstnärer och omfamnade dåtidens inriktningar som kubism, futurism och suprematism.

I början på 1920-talet grundades den Svenska Baletten i Paris av Rolf de Maré i samarbete med koreografen Jean Börlin. Förebild var den Ryska baletten som hade startat ett tiotal år tidigare. Programmet var ambitiöst och man knöt redan från början tidens främsta tonsättare och konstnärer till sig som Dardel, Léger, Cocteau, de Chirico, Picabia och även Marie Vassilieff.
Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald hade redan från början varit en del av denna omvälvande period i modernismens historia. Efter de tidiga åren hos Matisse återvände paret till Stockholm under senare delen av 1910-talet för att åter bosätta sig i Paris i början av 1920-talet. Framför allt var det Sigrid som ville att hon och Isaac skulle få en nystart i det stormiga äktenskapet i Paris, staden som hon hade så många lyckliga minnen ifrån. Verkligheten kom att bli något annat. Medan Isaac rönte stora framgångar i Sverige och roade sig på egen hand kom Sigrid att känna sig ensam och övergiven i Paris. Hon målade inte längre lika mycket som tidigare. I en intervju i Idun i november 1924 sa hon vid ett besök i Stockholm: ”Jag arbetar inte så mycket numera, jag går upp i min mans arbete. Hans framgångar, motgångar, drömmar och strävanden äro mina och dessutom har jag pojken och hushållet. Det räcker och jag finner glädje i det. När jag nu målar är det för nöjes skull”.
Till skillnad från Isaac kände sig Sigrid aldrig riktigt bekväm med sin roll i det sociala rampljuset. Till detta måste hon också tampas med dåtidens syn på kvinnan och sin egen syn på sig själv som konstnär/maka/mor. Auktionens två dockor av Marie Vassilieff föreställande paret Hjertén/Grünewald förekommer i flera sammanhang och kom att spela en stor roll för fram för allt Sigrid, som använde sig av dem för att symbolisera relationen mellan henne och Isaac. I ett foto från ateljén vid Stadsgården daterat 1923 poserar Sigrid och Isaac, moderiktigt uppklädda, framför uppställda dukar i bakgrunden. Sigrid håller dockan föreställande Isaac i handen, som vore det lättare att famna en symbol för hennes man än mannen själv. I målningen ”Harlequin” från 1928 återkommer dockan av Isaac. Titeln och draperiet för tanken till en cirkus med huvudfigurerna uppställda som på en scen. Den manliga figuren, med en något barnslig och naiv uppsyn, lutar sig som ett barn som söker tröst mot den avpersonifierade, kvinnliga torson huggen i kall och hård sten. Den fysiska närvaron till trots så förmår de inte att nå varandra.