Ernst Josephson

Ernst Josephson hade tre äldre systrar, Gelly, Hilma och Valfrida (enligt Stockholms rotemansarkiv, Stadsarkivet stavas Valfridas namn med enkelt V. I samtlig litteratur om Ernst Josephson då hon omnämns stavas hennes namn felaktigt, dvs Walfrida med W).

1861, när han var tio år gammal, dog deras far Semmy Josephson. Ernst växte således upp i en övervägande kvinnlig atmosfär. Faderns tidiga bortgång gjorde att Ernst kom sina systrar mycket nära. Av sina syskon stod Ernst utan tvekan sin syster Gelly närmast. Gelly gifte sig 1865 med Fredrik Marcus. Tre år senare dog hon i sviterna av en barnafödsel.

Ernst sörjde henne våldsamt och han har besjungit hennes minne i några av sina vackraste dikter. Ännu i Rom 1878 klagar han i dikten "Minne" och dramat "Gerda" över förlusten av sin barndoms bästa vän. Hans tillgivenhet för henne överflyttades efter hennes bortgång på hennes dotter som fått ärva moderns namn. Till henne skickade han från Rom en diktcykel bestående av tretton dikter med motiv från hans egen barndom, vilken kom att utgöra inledningsdikten i hans diktsamling "Svarta rosor och gula" från 1888.

1870 ingick Fredrik Marcus nytt äktenskap med den yngre av de båda kvarlevande systrarna, Hilma. Valfrida, Ernst yngsta syster, förblev ogift (hennes kärlek till konstnären Axel Borg, Ernst Josephsons gode vän, blev obesvarad). Genom åren utvecklade hon och Ernst en djup vänskap och kom livet igenom att föra en livlig brevväxling. Deras relation kom att fördjupas ytterligare efter deras moders död sommaren 1881. I ett brev till Valfrida skrev Josephson samma höst (utst. kat., op. cit., 2001-02, ss. 28-29):

”Så vill jag tacka dig för all din vänskap och omtanke du haft för min skull under hela den långa tid jag har varit borta och under den tid jag varit hemma. Och ber jag dig alltid betrakta mig som din bästa vän, men utan förtroende finnes ingen vänskap, därför ber jag dig att hänvända dig till mig med dina förtroenden, vari de än bestå. Du skall alltid finna hos mig det bästa deltagande och kanhända då och då ett godt råd. Spökena från hemmet har förföljt mig hela tiden och jag har haft en oförklarlig oro. Har du märkt någonting eller kan du ge upplysning om någonting, så tveka ej att göra det, ty jag plågas av den tron att jag är ansatt av hjärnspöken.”

Den kvinnliga miljön präglade Josephsons lekar och sysselsättningar som barn. Modern och systrarna brukade samlas till sömnad på kvällarna och Josephson kom även han att ägna sig åt denna sysselsättning. Enligt P-O. Zennström (op. cit., s. 17), är det inte otänkbart att Josephsons kärlek till stoffer, broderier, smycken, spetsar och silkes-garn som får så måleriska uttryck i hans kvinnoporträtt kan härledas tillbaka till barnets förtroliga lek med provlappar och brokiga trasor. I sitt porträtt av Nennie af Geijerstam har han exempelvis återgett hennes handarbete och i porträttet av fru Hanna Marcus införlivat en sykorg. I porträttet av fru Rubensson har han lagt en virkning i hennes händer. Under sina sista år tecknade han också vackra mönster efter vilka ett par kvinnliga vänner broderade.

Porträttet av Valfrida Josephson är målat i Stockholm omkring 1874-75 och är det första av en rad lysande kvinnoporträtt Josephson utförde under sin levnad. När porträttet målades bodde hon fortfarande kvar i föräldrahemmet i Stockholm. Hans Henrik Brummer har påpekat att porträttet är ett av de första porträtten i vilket Josephson införlivat den avporträtterades händer, vilket kom att få stor betydelse för uppfattningen av hans porträttkonst (op. cit., 1991):

"Det är ett av de allra första porträtten i vilket konstnären låter händerna vara med på bilden. Hans sätt att avbilda händer hör till det känsligaste man kan uppleva i hans porträttkonst."

Det var efter sitt första besök i Paris år 1874 som Josephson med fin inlevelse började måla porträtt av vänner och anhöriga, porträtt präglade av den franska kolorismen. Zennström skriver om porträttet (op. cit., s. 40):

”I porträttet av systern Walfrida har färgen en kärv lyster. Den på gallerierna förvärvade kärleken till 'la belle matière' omsättes i den kornigt målade mörkgröna klänningen och den ljusröda, fjunskuggade karnationen. Det är ett robust och blodfullt fruntimmer, med den manlighet som tycks prägla många av kvinnorna i den Josephsonska släkten. I den lysande raden kvinnoporträtt Josephson utför är detta det första och det har redan begåvats med de kärleksfullt målade attribut, smycket – här en granatbrosch – och spetskråset, som med lätta variationer länkar dem samman.”

Även Erik Blomberg (op. cit., 1951, ss. 150-51) fäster vikt vid konstnärens behandling av stoffer:

”[...]först i ett porträtt av systern Walfrida vågar han se sin modell rakt framifrån, vilket passar förträffligt till hennes rättframma, präktiga person. 'Walle' hade ett ganska manhaftigt utseende, men var den tjänande systern i familjen: hon sprang alltjämt ärenden åt sin mamma, stoppade Ernsts strumpor när han var hemma och skötte hans affärer, då han låg i utlandet. Hon skall ha svärmat för den vackre Axel Borg [konstnären], men har på Ernsts porträtt redan minen av stadgad matrona. Han har målat hennes pastost, med fullt synliga penseldrag och en grovkornig pâte. Den röda granatbroschen mot det vita ryschet och den smaragdgröna klänningen ger Rembrandtanslaget åt tidskostymen.”

Under sin första resa till kontinenten 1873-74 hade Josephson noggrant studerat sin favoritkonstnär Rembrandt. I Paris hade han på Louvren utfört en fri kopia efter dennes målning "Slaktad oxe". Rembrandt kom att bli Josephsons stora läromästare. Inför mötet med målningen i Louvren skrev han (Zennström, op. cit., s. 38):

”[...]det är med Rembrandt som med Shakespeare och Bellman, framför dem måste kritiken tiga eller också bli utskrattad. De visste att sötsaker fördärva magen men kött närer. De förstodo att endast genom att blanda smuts i färgen blir den sann och fin, ty det fina i konst är ingenting annat än den fullständigaste sanning.”

Efter sin återkomst till Stockholm i maj 1874 utförde han en fri kopia efter Rembrandts "Kökspigan" på Nationalmuseum. Wåhlin, Zennström, Blomberg och Brummer har påpekat att Josephson i utförandet av porträttet av Valfrida tagit starka intryck av Rembrandts målning, såväl i den frontala kompositionen som i den djupa och mättade färgskalan. Utöver den träffande karaktäristiken i porträttet av Valfrida är just koloriten det kanske mest karaktäristiska. I samband med Josephsons separatutställning på Blanchs Konstsalong på nyåret 1893 skrev Richard Bergh en uppsats i "Ord och Bild" vilken lade grunden till en ny uppfattning om vår främste färgkonstnär (Blomberg, op. cit., 1956, s. 255):

”Medan vi andra i första rummet använde färgen för att med dess hjälp nå högsta möjliga ljusverkan och illusion, fann han i färgen något i och för sig gott, ja gudomligt, och detta både från sinnlig och översinnlig synpunkt. Han var den ende verkliga koloristen ibland oss, och han var det icke endast därför att han förstod att med färgen åstadkomma en kostligare och klangfullare yta än någon av oss, utan även – och i lika hög grad – därför att han av naturen visste hemligheten att låta denna färgklang få en djupare mening, ett symbolistiskt, nästan musikaliskt tonfall.”

När vi idag betraktar porträttet av Valfrida, får vi ett annat intryck än en betraktare av porträttet under Josephsons livstid torde ha haft. Josephson har under utförandet av porträttet radikalt ändrat hennes kroppshållning. Genom att färgen med tiden kommit att bli transparent framträder till vänster i bilden idag hennes ursprungliga pose. Detta får den avporträtterade att framstå som mer ”robust” än det troligtvis var tänkt.

Efter Josephsons död kom Valfrida och hennes syster Hilma att ärva hans kvarlåtenskap, vilken de tillsammans med sin systerdotter, Gelly Marcus, förvaltade och värnade om med stor omsorg och vilka de erbjöd både konsthistoriker och konstnärer tillgång till. Den tyska expressionisten Emil Nolde som var en stor beundrare av Ernst Josephsons konst, skrev i sin självbiografi, "Jahre der Kämpfe", om ett besök hos de bägge systrarna 1908.

Under sitt besök fick Nolde två teckningar av Josephson från hans sjukdomsperiod till skänks och köpte två (K. L. Hofmann, '...so ganz merkwürdig rein und schön – Emil Nolde und Ernst Josephson', i T. Röske & H. Guratsch, "Expressionismus und Wahnsinn", 2003):

”Wir besuchten die beiden alten Schwestern Josephsons, wo wir in den Mappen mit hunderten Zeichnungen ihres Bruders kramen durften".

År 1940 skänkte Gelly Marcus till prins Eugen, Josephsons porträtt av modern, Gustava Josephson, från 1880 för att prinsen "var den första och på den tiden den enda, som uppskattade och ville förstå Josephsons konst och begåvning", som hon skrev i ett brev till prinsen. Eugen replikerade: "Den kommer att bli en av pärlorna på Waldemarsudde där den på ett utmärkt sätt kompletterar min samling av Josephsons konst" (Prins Eugens Waldemarsudde, Samlingarna, Ernst Josephson).