Helene Schjerfbeck

Helene Schjerfbeck (1862-1946) ville vara en del av den internationella konstens historia. Hon använde ofta sin egen konst för att föra diskussioner med de verk hon beundrade, oberoende om hon sett verken i verkligheten eller endast via kopior i konsttidningar eller böcker. De universella ämnen som den konsten behandlade låg henne väldigt nära, och det mänskliga mysteriet fascinerade henne. Under sin ungdom reste hon mycket i Europa, men under 1900-talet blev resandet mest inom området Nyland i Finland, förutom i februari 1944 då hon, tillsammans med Stenmans familj åkte till Saltsjöbaden i Stockholm, där hon senare avled.
Schjerfbeck målade Blå Madonna efter El Greco i Luontola Sanatorium under Finska fortsättningskriget 1943. Året innan hade hon, via en kopia, blivit inspirerad av madonnans huvud i El Grecos Greve Orgaz Begravning (1586-1588) i Santo Tomé kyrkan i Toledo. Hon målade två versioner av motivet, en i olja och en i akvarell. Bägge versionerna är relativt små och de återfinns båda i betydande samlingar i Finland. Versionen i olja (32,5 x 26,5 cm) finns i Signe och Ane Gyllenbergs Stiftelses samling och den andra (30,5 x 24,5 cm) finns i Yrjö och Nanny Kaunistos samling i Ateneums konstmuseum.

Blå Madonna efter El Greco är den största, mest centrala och slutliga tolkningen av temat. Den såldes troligtvis redan under den första utställningen den deltog i: Stenmans Konstsalongs Helene Schjerfbeck -utställning i Stockholm år 1944. Tavlan har inte ingått i konstnärens utställningar sedan dess utan endast funnits i privata samlingar.
Schjerfbecks intresse för El Greco började redan i början av 1900-talet vilket vi kan läsa om i brev hon skickade till sina konstnärsvänner och hennes stora intresse för L´Art et les Artistes-publikationer från 1912 där spansk konst behandlades i flera nummer. Enligt Schjerfbeck själv såg hon under sitt liv endast en äkta El Greco och en suspekt så intresset för El Greco kom alltså från kopior och böcker.
Från och med 1928 blev Helene Schjerfbeck djärvare i att kopiera El Grecos verk, även om hon redan tidigare inspirerats av den grekisk-spanska mästarens mörka dramatik och gjort sina egna studier i denna anda utan att direkt kopiera ämnet. Speciellt inspirerad blev hon av Cézannes Kvinnoporträtt efter El Greco. Redan 22 januari 1919 skrev hon till Einar Reuter: ” I går afton låg jag och såg på Greco, på det Cézanne lärt av Greco – och jag fick lust att måla något en gång efter en sådan liten bild, så som v. Gogh målat efter Daumier ’de drickande’. Måla fritt.”
Den egentliga d´apres El Greco –blomstringen kom dock under 1940-talet då Gösta Stenman, hennes konsthandlare, försåg henne med imponerande El Greco-böcker på franska. Det var allt svårare för Schjerfbeck att få tag på och använda levande modeller där hon under kriget målade i sanatorie- och ålderdomshemsmiljöer.
Att bli inspirerad av de svartvita reproduktionerna passade Schjerfbecks konstnärliga kvalitet, de lockade inte till direkt kopierande, utan lämnade tillräckligt med utrymme för konstnärlig tolkning. Hon målade enligt sin egen smak och fokuserade på närbilder – mycket som en filmregissör gör nuförtiden!
Motivet till den blå madonnan finns i El Grecos Greve Orgaz Begravning som är fylld av mänskliga och himmelska varelser – hon finns i vänstra hörnet, mitt emot Johannes Döparen. Schjerfbeck zoomade in på detaljen genom att lyfta fram den kärleksfulla och ömma figuren som tröst i en krigshärjad värld. Schjerfbecks färgskala är betydligt ljusare och lättare än El Grecos och i den här Madonnan finns även en ovanligt blå helhetsnyans, vilket lyfter fram det sköna och känsliga i motivet. Penseldragen är noggranna och samtidigt avslappnade, med noggrant uppmärksammade ljuspunkter.
Leena Ahtola-Moorhouse
Konstvetare, f d chefscurator vid Ateneum