Jacques-Henri Lartigue

Jaques-Henri Lartigue (1894–1986) tillhör fotohistoriens specialbegåvningar, en amatör som redan i unga år lyckades förena skolpojkens upptäckarglädje och storögda förundran över allt spännande och intressant i tillvaron med en tränad reporters snabba reaktionsförmåga och blick för det exakta ögonblicket.
Han växte upp i en välbärgad familj, som villigt ställde upp framför den unge Jacques-Henris kamera, och åtta år gammal började han föra dagbok – i ord och bild där han noterade dagens viktigaste händelser (som om hans kamera hade varit en mobiltelefon) och det blev med åren ett åttiotal volymer, rikt illustrerade med teckningar och fotografier, en unik krönika.
Men det skulle dröja innan världen fick upp ögonen för ”amatören som skulle bli en av 1900-talets mest älskade fotografer”. Lartigue skulle fylla 70 när först tidskriften Life publicerade några av hans dagboksbilder och så Museum of Modern Art i New York och Photokina i Köln uppmärksammade den franske konstnären och hobbyfotografen.

Få har Jacques-Henri Lartigue lyckats fotografera fart och en fläkt av den fina värld, ”överklassens lättjefulla fritid”. Humor, värme och livsglädje är andra ord som bär Lartigues signum. I en intervju med den svenske fotohistorikern Rune Hassner förklarar Lartigue att han ville fånga och bevara allt i sitt liv, ”buteljera den tid som flytt”.
Ett citat av den amerikanske författaren William Faulkner ligger nära till hands när man tittar på Lartigues fotografier: ”Målet för varje konstnär är att hålla fast rörelsen, som är liv, med artificiella medel och behålla den fixerad så att hundra år senare, då en främling kanske tittar på den, den återigen rör sig, eftersom den är liv.”
Jacques-Henri har verkligen lyckats hålla fast rörelsen i sina bilder. De lever!
Per Lindström