Gösta Adrian-Nilsson

Nils Lindgrens konstnärsbiografi "Gösta Adrian-Nilsson" från 1949 i bibliofilupplaga (N:o 18/200), inbunden i helskinn med präglad gulddekor på främre pärm, helt guldsnitt. Numrerad skyddskassett medföljer. Boken med personlig dedikation från författaren till den tidigare ägaren av "Blå husarer": "Till Dani Liebenfeld, som var den förste, som köpte en GAN-tavla i Norrköping 1919 från tillgivne vännen Nils Lindgren".

BLÅ HUSARER

Gösta Adrian-Nilssons (GAN) delvis homoerotiskt betingade intresse för militärer och uniformer gav under åren upphov till ett antal motiv vilka löper parallellt med sjömansmotiven. Tidiga exempel utgörs av de i Stockholm utförda målningarna ”Vaktparaden”, 1917 (Moderna Museet, Stockholm), ”Vaktparad II”, 1917/18 (Norrköpings konstmuseum) samt ”Kavallerister”, 1918 (Privat ägo).

Det finns skäl att anta att konstnären, förutom att inspireras av de emotionella/erotiska aspekterna, även attraherades rent formellt av de måleriska möjligheter som stod att finna i de dåtida uniformernas praktfulla detaljer: epåletter, knappar, snörmakerier och revärer vilka kunde återges i kubistisk stil som symboler för en undertryckt längtan.

Den egentliga utgångspunkten för samtliga dessa motiv står att finna i konstnärens syn på den moderna storstadens dynamiska väsen. GAN:s flytt från Lund till Stockholm i september 1916 hade föregåtts av följande reflektion i dagboken den 9.6 1916:

”Något mer stinkande än en ’halvmodärn’ småstads fulhet existerar ej […] Hur skönt strålar icke bilden av storstadens millioner båglampor, de elektriska skyltarna, asfalten, viadukternas järnpelare, de underjordiska tågens hetsiga fart! I ledningarnas nätverk har den moderna staden sitt nervsystem, genom gatornas blänkande ådror strömma varma människokroppar, vagnar tunga av kraft rulla genom dess hjärta”. (Citerat i Jan Torsten Ahlstrand, ’GAN – den store outsidern i svensk modernism’, artikel i ”GAN. Gösta Adrian-Nilsson. Perioden 1914-1932”, 2002)

Så talar en romantiskt lagd futurist! De av GAN omnämnda ”varma människokropparna” ger på handen att den moderna staden innehöll lockelser av ett särskilt slag för konstnären, vilket Jan Torsten Ahlstrand kommenterat enligt följande:

”Att storstaden med sin anonymitet lockade även på annat sätt framgår klart av GAN:s dagböcker. […] I Stockholm fanns sjömännen, flottisterna, som utövade en oemotståndlig dragning på GAN, både erotiskt och konstnärligt.[…] GAN:s intresse för uniformerade män inskränkte sig inte till flottister. Vaktparaden i Stockholm, på den tiden ett färgstarkare och festligare skådespel än nu, fångade hans intresse och inspirerade till ett par målningar med blå livgardister i en futuristiskt betonad rörelse”. (Ahlstrand, sid 23 resp. 31)

”Blå husarer” har i såväl litteratur som utställningssammanhang tidigare daterats till 1918. Detta kan dock revideras utifrån konstnärens egenhändiga datering a tergo: ”1/5 -19” vilket innebär att målningen förefaller ha utförts den 1:a maj året i fråga. Mot en fond av geometriskt abstraherade husmassor med en svensk flagga har konstnären placerat fem stycken uniformerade husarer. Rena, starka, oblandade färger tillför komposition en koloristisk spänning där framförallt klart rött och intensivt gult på ett raffinerat sätt kontrasterar mot de blå uniformerna. Spänningen och dynamiken förstärks också av husarernas inbördes placering där de rör sig i olika riktningar och därigenom intensifierar intrycket av rörelse.

”Blå husarer” ingick tidigare i kapten Dani Liebenfelds berömda konstsamling i Norrköping. Liebenfeld hade redan 1919 förvärvat sin första målning av GAN. I ”Konst i svenska hem, vol. II, band 2” beskriver dock Liebenfeld vilka svårigheter dessa tidiga samlare av modernistisk konst kunde mötas av:

”Att uttala sig om konst är inte det lättaste. Jag föredrager helst att enbart njuta av formen och färgen. […] Vi anses ha rättighet att ha vackra mattor och tapeter med njutbara geometriska mönster, vilka ej tarva någon som helst förklaring. Men äger man en Léger, en Carlsund eller en Gösta Adrian-Nilsson, så godkännes den sällan av vänkretsen”.

Vissa undantag fanns dock. Ernst C:son Bredberg exempelvis skrev följande, så pass tidigt som det år ”Blå husarer” utfördes, år 1919:

”En modern människas psyke i färg och form. Entusiasm och iskall hjärna oupphörligen förenade. Ensam i sin genre står G.A.N. Han är ytterlighetsmannen i modärn svensk konst, men det är tur, när denna äger så höga rent konstnärliga kvalifikationer”.