Torsten Jovinge

Intygad av konstnärens dotter Marika Jovinge på spännram.

Torsten Jovinge ingick i den skandinaviska konstnärskolonin som hade bildats i södra Frankrike under 1920-talet. Gruppen som bestod av bl.a. John Jon-And, Agnes Cleve, Helge Linden och Bo von Zweigbergk höll till på Pension Bellevue i Cagnes-Sur-Mer. Sensommaren 1926 befann sig Torsten tillsammans med sin fru Stella i den vackra kuststaden Menton ungefär tre mil öster om Cagnes-Sur-Mer. Den branta klippiga staden blev en utmärkt utgångspunkt för honom att utveckla sina puristiska motiv i. Genom att skala bort allt som var oväsentligt i kompositionerna nådde han fram till ett uttryck som idag framstår högst originellt. I auktionens nummer låter han kustlandskapet torna upp sig med en ringlande väg som klättrar uppför det sluttande berget. Vid en jämförelse med en annan målning från samma tid och plats har han i auktionens målning reducerat detaljerna ytterligare och använt sig av de rena ytorna för att kontrastera färgerna, väl anpassade till det sydländska landskapet. Resultatet blir nästan kubistiskt.

När man ser husfasadernas rena ytor och de svala färgerna i det sena 1920-talets målningar från Menton kan man förstå den upprymdhet och entusiasm han kände vid Stockholmsutställningen 1930. Funktionalismens formideal passade hans konst utmärkt. Den nordiska purismen som han skapade tillsammans med Bo von Zweigbergk och Helge Linden blev för Jovinge en naturlig metod att tolka 1930-talets Stockholm med. Han blev skildraren av den nya staden som växte fram med dess optimism och framtidstro. Stadsmiljön framträder i ett obefolkat lugn där den radikalt nya arkitekturen med slätputsade och odekorerade ytor får fritt spelrum.

På grund av sitt allt för korta liv är Jovinges produktion liten och verk av honom dyker sällan upp på auktionsmarknaden. Genom ödesdigra tillfälligheter befann han sig i Sevilla för att måla precis vid utbrottet av det spanska inbördeskriget den 17 juli 1936 och två dagar senare mördades han på sitt hotellrum, endast 38 år gammal.

Tiden i Menton framstår som lycklig och betydelsefull för Jovinges kommande renodling av sin konst. I ett brev skrivet våren 1927 till Stella som då hade återvänt till Sverige beskriver han sitt målande i Menton: "..och mitt eget arbete! Lugnt och självklart finner jag mig själv under dessa friluftsstudier. Jag känner mig lycklig och befriad och säker på mitt arbete, inte självsäker men säker på mig själv.."