Bror Hjorth

I sin bok ”Bror Hjorths Hus –en katalog över huset och samlingarna”, 1996, skriver, före detta museichefen för Bror Hjorths Hus, Küllike Montgomery följande om Bror Hjorths måleri:

”Under 1920-talet målade Bror Hjorth ett fyrtiotal oljemålningar men under 1930-talet bara elva. En bidragande orsak var nog den utbredda uppfattningen bland Färg och Formgruppens medlemmar att Bror Hjorth var skulptör och endast skulle ställa ut skulptur på galleriet. Men efter att han 1941 hade anställt den femtonåriga modellen Margit, tog han upp måleriet igen och började snart sälja målningarna genom Svensk-Franska Konstgalleriet och Trägårdhs Konstgalleri i Göteborg”.

Bilden fördjupas ytterligare av Hans-Olof Boström i biografin ”Bror Hjorth 1894-1968”:

”År 1943 ställde Bror Hjorth ut separat på Svensk-Franska konstgalleriet och Nils Palmgrens recension i Aftonbladet bar rubriken ’Bror Hjorth – motståndet viker – genombrott’. Hos kritiken hade han väl slagit igenom på allvar redan 1935 men nu var det genombrott på bred front. I artikeln påpekar recensenten att ’konstnären nu släppt det naivt måleriska elementet och istället genomgående strävat efter stabil komposition, logisk uppbyggnad, harmonisk rytm och full plasticitet’ i sina målningar. […] Inför den vackra tonårsflickan Margit, som var hans modell 1941-45, kom han över de hämningar han som målare lidit av hela trettiotalet. Han fann henne ’vacker som en blomma och upptagen av att bara vara till’ och hon stimulerade honom till mästerverk i hans nya formspråk. ’Med Margit till modell blir Hjorth helt realist, så fullständigt nöjer sig hans konstnärliga öga med vad han ser’ skrev Birger Baeckström i Göteborgs Handels- och Sjöfarts- Tidning med anledning av utställningen 1943, och Otto G. Carlsund menade i sin tidskrift ’Konstvärlden’ att ’I henne har Hjorth gjort ett fynd alldeles som da Vinci i sin Gioconda, Rembrandt i sin Saskia och Renoir i sin rosenkindade kokerska […] det är alldeles påtagligt med henne framför ögonen som Hjorth raffinerar sin form’. Under återstoden av fyrtiotalet utförde han en rad målningar med unga flickor i färggranna interiörer eller i frodig trädgårdsgrönska”.

När inte modeller fanns till hands fick emellertid olika familjemedlemmar stå till tjänst, inte minst sonen Ole. Katalognumret tillhör denna grupp av målningar med vilka Bror Hjorth etablerade sig på bred front vid slutet av 40-talet.

I dessa konstverk får konstnärens tidigare, av expressionism och primitivism präglade, måleri stå tillbaka för en mer naturalistisk återgivning av föremålen. Modelleringen i dessa kompositioner blir vid den här tiden mjukare, färgen svalare och stilen mera sober. Det ligger nära till hands att tala om klassicism vid betraktandet av dessa målningar. Ofta kan man även ana näst intill skulpturala kvalitéer i återgivandet av de avporträtterade.

De kompositionsmässigt finstämda samt väl avvägda och balanserade målningarna präglas påfallande ofta av en dekorativ helhetsverkan där enskilda detaljer framhävts av konstnären för att uppnå maximal dekorativ verkan.

”Ateljeinteriör (med Ole och Boy)” är ett bra exempel på det ovan anförda och illustrerar Bror Hjorths storhet som porträttör och modellmålare. Målningen föreställer sonen Ole som sitter och läser i den ateljén som tillhör den, vid tiden för målningens utförande, nybyggda bostaden på Norbyvägen 26 i Uppsala.

Ole är avbildad i profil, sittandes på ett par rustika träpallar bemålade i blå kulörer. Strax nedanför återfinns familjens hund Boy till synes tålmodigt väntandes på uppmärksamhet. I bakgrunden intar Hjorths vita gipsskulptur ”Kubistisk flicka” (utförd i Paris, 1921, fortfarande i samlingarna på Bror Hjorths Hus, Uppsala) en framskjutande plats.

Den, till synes, strama kompositionen tillförs spänning och energi genom de motsatsförhållanden som konstnären skapat. Den påfallande vertikala betoningen i form av staffli, pallar, skulptur och spjälor i trappans räcken motverkas till viss del av de koloristiskt framhävda samt mjukt svängda ledstängerna. Organiska former samt kontrasterande färger adderas även i bakgrunden av blomsteruppsättningen på pelarbordet med den profilerade foten samt klarröda duken.

Vissa färger dominerar i kompositionen vilket leder tankarna till Erik Blombergs ord ur biografin ”Bror Hjorth”, 1942:

”Hjorths tre livsfärger är gult, blått och rött, måleriets grundläggande treenighet. Dessutom räknar han svart och vitt i likhet med den av honom djupt beundrade Delacroix till de fundamentala färgerna. […] Säkert är att Hjorth då han brukar dem, rena och oblandade, i starka och klara kontraster lyckas förläna dem ett elementärt liv”.

Kompositionens dekorativa helhetsverkan fulländas av ramen, egenhändigt skuren samt förgylld av konstnären själv. Bror Hjorths ramar förtjänar att bli betraktade som konstverk i eget majestät och om just ramarna har Küllike Montgomery, återigen, skrivit:

”Genom att Bror Hjorth skar ramar till nästan alla sina målningar, tillförde han även målningen ett skulpturalt element. Ramarna blev individuella, de fick inte vara för jämnt skurna eller ha en alltför djup guldglans. Bladguldet skulle läggas på med måtta och ramen är ofta skuren i kvistigt virke”.