Erik Olson

”Blå figur”, en av Erik Olsons märkvärdigare målningar, var ursprungligen en gåva till den nära vännen Otto G. Carlsund. Carlsund tillhörde under några år på 1920-talet, tillsammans med Olson och Franciska Clausen, en inre krets kring den franske läromästaren Fernand Léger. Erik Olsons dotter, Viveca Bosson, har beskrivit det hela enligt följande:

”Liksom Carlsund och Franciska Clausen får han efter mästarens anvisningar och skisser utföra förstoringar i olja, som sedan fullbordas och signeras av Léger själv. Den anonyma penseltouchen med dess avsaknad av stofflig verkan möjliggjorde detta gesällskap, nästan jämförbart med det som hade fungerat i de medeltida konstverkstäderna. Léger accepterade vissa friheter och initiativ från sina elever, och då Erik självsvåldigt införde en blå färg, lät han den stå kvar. En annan gång uppskattade han att Erik förmildrat färgen”. (’Sex sökares vandring – alltid på väg’, artikel i ”Halmstadgruppen 50 år”, 1979, sid 56)

Olson själv beskrev arbetsförfarandet i ett brev hem till vännen Yngve Dillberg i Halmstad den 21 juli 1927:

”…jag (har) tillsammans med Carlsund utfört några stora målningar efter min lärares Fernand Léger skisser. Det har varit mycket intressant att få tränga in i mästarens arbetssätt och mycket givande från rent teknisk synpunkt att äntligen få arbeta i stort. […] Vi ha skördat beröm från Monsieur le maître för vårt välgjorda arbete…” (Citerat i Bosson, sid 56)

Viktig inspiration skulle emellertid även komma från ett annat håll. I början av maj 1927 besökte Olson och Carlsund Piet Mondrian i dennes säregna ateljé. I brev till vännen Yngve Dillberg daterat den 8 maj beskriver Olson den omstörtande upplevelsen:

”Häromdagen besökte vi holländaren Piet Mondrian, som är en av de största förkämparna för en konstriktning kallad Neoplastik, vilken syftar till en klar och rent abstrakt utsmyckning av den nya arkitekturen…”(Bosson, sid 56)

Olson har berättat om hur varje föremål och redskap i Mondrians ateljé låg i perfekta räta vinklar. Även staffliet stod där med sina svarta linjer mot den vita väggen, indelad i fält precis som hans banbrytande målningar.

Upplevelsen hos Mondrian ledde in Olson på en rad nya experiment vilka han omtalar den 3 juni 1927:

”Sålunda har jag uppfunnit en metod att samtidigt odla tvenne stilarter och finner, till min glädje, att båda bli vinnande av detta arbetssätt…(Jag) söker genom sammanställandet av helt omodellerade plan uppnå ett rent plastiskt djup. Ett djup som enbart betingas av valörer, av form- och färgproportioner…”(Bosson, sid 58)

I ytterligare ett brev, denna gång till Egon Östlund, daterat Paris den 31 juni 1928 omnämner Olson hur han ”under denna månad utfört, förutom skisser, fem stycken små 4-kantiga kompositioner”. Två av dessa torde möjligtvis ha varit ”Grå figur” och ”Plankomposition” (avbildade i [red] Viveca Bosson, ”Halmstad-Berlin-Paris 1920-1930”, 1984, sid 221).

Det kan heller inte helt uteslutas att även auktionens ”Blå figur” ingick i denna grupp av målningar.
”Grå figur” ställdes, tillsammans med ett annat mästerverk från perioden ”Fiskare vid Seine”, ut på galleri Mots et Images i Paris den 1-21 maj 1928. Medutställare var Carlsund samt Christian Berg. Olson omnämner i ett brev den 29 mars 1928 de två målningarna ovan (även kända som ”Composition I och II”):

”Tavlorna äro nästan neoplastiska till sin art – raka linjer, knappa kurvor och ett par cirklar i få enkla färger – skarpt och precist arbetade…” (Citerat i Viveca Bosson, ’Erik Olsson och drömmen om muren’, artikel i ”Nordisk konst i 1920-talets avantgarde”, 1995, sid 9)

I dessa samt andra målningar från 1928, ex vis ”Röd figur” (Moderna Museet, Stockholm) och ”Biljardspelare” (vilken klubbades för 920.000 kronor på Bukowskis Moderna, hösten 2007, privat ägo) upplever vi hur de geometriska planen hela tiden förskjuts och flätas in i varandra som en rebus: än ligger en form framför ytplanet, i nästa ögonblick ser den ut att ligga bakom.

Fram till 1930 gjorde Olson ett flertal variationer med dessa rebusartade sammanflätningar. I ett brev till konsthistorikern Jan Torsten Ahlstrand den 5 februari 1971 mindes Erik Olson:

”Vi strävade efter en plan verkan, man fick inte slå hål i väggen – duken, vilket dock inte uteslöt att vi kunde införa plastiska element som kontrast till ytan: reliefkaraktär blev det nästan”. (Bosson, sid 10)

Dock vann dessa modernistiska mästerverk mer gehör hos kritikerna än köparna vilka föreföll ställa sig oförstående till Olsons banbrytande måleri. Konstnären själv skrev också i samband med sin ”plangeometriska” nyorientering den 12 juli 1928:

”Att måla tavlor är att lösa gåtor, som fordrar både känsla och förnuft, djärvhet och eftertanke. Det är att komma hemliga ting på spåren”. (”Halmstadgruppen 50 år”, sid 58)

Möjligtvis är det även så att tolkningen av dessa kompositioner är att likna vid att lösa gåtor och komma hemliga ting på spåren, vilket i sig kräver känsla och förnuft samt djärvhet och eftertanke av betraktaren?