Anders Fredrik Skjöldebrand

Påskrift: ”E. Post”, ”No 11”, i bläck och ”Utsigt vid Åby Gästgifvaregård från Kohlmohnsbackarne åt Norrkoping – af A: Fr: Sköldebrand / då Ryttmästare, Sedan General Lieutnant och Stats Råd/”, i bläck på baksidan.

Åby gästgifvaregård har långa anor. Den tyska affärsmannen Peter Cruse, adlad Crusebjörn, arrenderade 1638 ett kronohemman i den by som då kallades Lilla Åby. Där startade han Lilla Åby gästgivaregård. Gästgivaregården har med säkerhet varit i funktion från 1639. Den låg lämpligt till med skjutsning åt Krokek, Simonstorp och Norrköping. Många kända personer har övernattat, ätit eller bytt hästar här, till exempel Drottning Kristina med uppvaktning (en natt 1654 under sin resa till Rom), Erik Dahlberg (flera tillfällen 1669-1683), Azel von Fersen, d. y., Carl von Linné, Christina Nilsson (1907) och Kata Dahlström (8 november 1915), för att nämna några. Antalet gästgiverier minskade i hela landet i början av 1900-talet, och i Åby upphörde gästgiveriet 1923. Fram till 1933 fungerade det gamla gästgiveriet som en taxirörelse.
Skjöldebrand var en ofta sedd gäst på gods i Mellansverige, inte minst hos Jean Jacques De Geer (1737-1809) på Finspång, där också många andra konstnärer vistades, bland dessa Sergel, som tillägnades en tryckt dikt av Sjöldebrand. I Finspångs park ritade Skjöldebrand efter utländska förebilder men unikt för Sverige ett lusthus i form av en kolmila.
Sköldebrand var en man med många strängar på sin lyra: musiker, kompositör, poet, konstnär och militär.
Hans mest kända musikaliska verk kända verk är det efter en tysk förlaga omarbetade dramat Herman von Unna, en berättelse med dramatiska effekter och skildringar av frimureriska ritualer genom vilken riddardramat anses ha införts i Sverige. Dramat skall ha föreslagits till uppförande på Kungliga teatern, där hans Riddareordet spelats ett par gånger 1794, men de tillägg i form av allusioner på bl. a. Armfelt och Reuterholm som hertig Karl skall ha föreslagit gjorde att Sköldebrand enligt vad han själv uppger, vägrade dess framförande. Översatt till tyska och danska och med kongenial musik av Vogler fick Herman von Unna emellertid stora framgångar utomlands, bl. a. i Köpenhamn 1800, men kom på repertoaren i Sthlm först 1816, varefter den flitigt spelades ett par decennier och sedan ingick i landsortsteatrarnas standardutbud. Ofta musicerade Sköldebrand i en krets av likasinnade skickliga amatörer, framför allt bröderna Silfverstolpe, och han komponerade så väl för denna krets som för de halvprivata etablissemang som fanns i Stockholm. Några år efter sekelskiftet har noterats att både den Stenborgska teatern och Sällskapet Nytta och nöje uppförde teaterstycken och sångspel av Skjöldebrand, som också var styresman i det senare. Operor av hans hand, Siri respektive Tancred och Clorinda, uppfördes troligen på dessa scener men trycktes aldrig.
Den publika debuten som författare skedde 1792 med dikten Natten, enligt Sköldebrand:s egen uppgift skriven långt tidigare i den djupa sorgen över hustruns död. Hans författarskap under denna period var dock främst intimt förbundet med hans konstnärliga intressen. Redan Marche och segling illustrerades med teckningar av landskap och naturstämningar, och under resor i landet, bl. a. med Gustav IV Adolf till Dalarna 1794, hade han ständigt ritblocket till hands. I sällskapslivet träffade han 1799 italienaren Giuseppe Acerbi, som åtföljde en ung, förmögen landsman på bildningsresa. Sköldebrand följde dem på en resa till norra Sverige, Finland och slutligen Nord-kap som inkluderade såväl naturhistoriska som kulturella studier. Skjöldebrand hade lärt sig akvatintgravyr av den från Paris hemvändande Axel Mörner och omsatte efter återkomsten kunskaperna i det påkostade Voyage pittoresque au Cap Nord. Arbetet översattes omgående till flera språk och möttes av beundran. Som den förste visade Sköldebrand att den nordiska fjällvärlden kunde mäta sig med Alperna ifråga om dramatik och estetisk skönhet. Han betonade att han inte strävade efter idealskönhet utan framställde naturen sådan den verkligen tedde sig. Hans bilder av fjällvärlden bildade skola långt fram i tiden. Resans detaljer är kända genom Acerbis kort därpå utgivna Travels through Sweden, Finland. De däri framförda kritiska åsikterna om svenska institutioner och företeelser gjorde att boken förbjöds i Sverige, och Sköldebrand, som kunde uppfattas som medskyldig, publicerade ett genmäle. När han 1804 gav ut ett mindre påkostat planschverk om Trollhätte kanal fick också detta ett efterspel genom en publicerad skriftväxling med Baltzar von Platen om lämpliga dimensioner för slussar och kanaler, en diskussion som möjligen ledde till att de av Sköldebrand förespråkade måtten i huvudsak följdes vid byggandet av Göta kanal.
Under 1788-89 års krig tjänstgjorde han på örlogsflottan som hertigens adjutant och från denna tid stammar ett av hans första längre prosastycken, Marche och segling, vars oförställda ögonblicksbilder av naturen och krigets grymhet ofta ställts i positiv kontrast till hans senare alster.Vid regementets degradering till infanteri 1792 tog Skäldebrand avsked och efter ett par år som hertigens adjutant och motvillig tjänstgöring i livdrabantkåren tillbringade han mer än ett decennium som privatman. Ett tillfälligt insteg på den officiella scenen var hans deltagande i riksdagen i Norrköping 1800. Där visade han sig för första gången tillhöra oppositionen, vilket manifesterades ifråga om den konstitutionella konflikten mellan kungamakten och främst den adliga oppositionen beträffande ständernas kontroll över skatterna. Även om Sjöldebrand inte spelade någon framträdande roll under riksdagen tillhörde han den kvartett som efter att ha avsagt sig fortsatt deltagande i riddarhusets förhandlingar av Göta hovrätt dömdes till böter. Skjöldebrand förordnades 1810 i samband med Fersenska mordet till överståthållare i Stockholm och innehade denna tjänst till 1812. Han bidrog till att återställa lugnet i huvudstaden och verkade bland annat för en förbättrad barnavård, men tog, efter en tvist med magistraten, 1812 avsked från befattningen.
Skjöldebrand var en av de aderton i Svenska Akademien. Han var vidare riddare och kommendör av Kungl. Majt:s Orden, kommendör av Svärdsorden, riddare med Stora Korset av Svärdsorden, riddare av Carl XIII:s orden, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien (1819), Kungliga Musikaliska Akademien (1788) och hedersledamot av Kungliga Vitterhets Historie- och Antikvitetsakademien (1818).