Robert Thegerström

Strindbergs radikala måleri har lämnat föga eller inga spår bland konstnärer verksamma under hans egen livstid. I detta hänseende är denna nyupptäckta målning av stort akademiskt intresse då den såväl motivmässigt som i utförandet visar frapperande likhet med Strindbergs måleri från Dalarö våren och sommaren 1892.

Målningen skiljer sig radikalt från andra kända målningar av Thegerström från denna tid. I likhet med Strindberg har Thegerström applicerat färgen med palettkniv i olika färglager. Normalt var penseln hans främsta redskap. Innan de olika färglagren torkat, har han på ett manér, vilket vi idag associerar med Strindberg, ställvis ”dragit” färglagren så att dessa blandas med varandra.

Målningen visar i synnerhet stor likhet med Strindbergs "Soluppgång vid Sandhamn" (Nationalmuseum; Göran Söderström, "Strindbergs måleri", 1972, nr. 24, avbildad sid. 97), utförd i grov palettknivsteknik, vilken enligt Söderström torde vara en av de första målningar Strindberg utförde på Dalarö 1892.

Thegerström umgicks flitigt med Strindberg på Dalarö sommaren 1892. Enligt Söderström var det troligtvis samvaron med Thegerström som inspirerade honom att återuppta måleriet ("Strindberg och bildkonsten", 1972, sid. 174). Söderström är av den uppfattningen att Thegerströms målning är den hittills enda kända i vilken en med Strindberg samtida konstnär tagit intryck av hans måleri (e-mail, 3 april 2013).

Under Strindbergs vistelse på Dalarö våren och sommaren 1892 kom han att måla ett trettiotal målningar, vilka utgör cirka ¼ av hans kända produktion. I slutet av juli ställde han ut åtta av dessa på Birger Jarls Bazar i Stockholm, där Konstnärsförbundet hade sin utställning 1891. Valet av utställningslokal föll sig naturligt eftersom Strindberg varit behjälplig vid Konstnärsförbundets utställning. Under utställningstiden fortsatte Strindberg att måla. Möjligen utökades utställningen med nya verk.

Genom Thegerströms försorg hade Strindberg sensommaren 1891 hyrt en stuga på Dalarö vilken Strindberg kom att kalla ”Cap Strindberg”. I ett brev till Thegerström skriver Strindberg:

”Efter som slumpen förde oss tillsammans efter så många år, och minnet af mitt gamla Dalarö återväcktes, greps jag av en härlig längtan att se den ort där jag hade min första och bästa ungdom. Ville Du för min räkning vara snäll höra efter en stuga på två rum eller ett rum och kök? Så kommer jag dit för augusti månad med min syster, utan att göra hushåll.”

Strindberg och Thegerström hade träffats i Grez i Frankrike i mitten av 1880-talet och senare återsett varandra i Stockholm hos Strindbergs kusin Gotthard. Robert Thegerström gifte sig 1887 med Elin Lamm, kusin till Anders Zorns hustru Emma. Efter giftermålet blev han nära vän till Zorn. Sommarvistelserna i Sverige kom de följande åren att tillbringas på Dalarö där Zorn också vistades sommartid. Thegerströms sommarhus var beläget på en udde där idag folkhögskolan ligger. Udden kallades ”Thegerströms udde”. År 1892 återvände Thegerström till Sverige efter sin mångåriga vistelse i Frankrike och bosatte sig i Djursholm där han lät uppföra ett av de första husen, Villa Tallbacken, vilken ritades av Ferdinand Boberg. På Dalarö vistades under denna period under längre eller kortare tid, utöver Thegerström, en hel koloni målare, alla medlemmar av konstnärsförbundet med vilka Strindberg umgicks; Richard Bergh, Eva Bonnier, Anders Zorn, August Hagborg, Alfred och Gerda Wallander och Ernst Josephson. Isac Gustaf Clason, fru Karl Otto Bonnier, Ernst Josephsons systerdotter Gelly Marcus och Hanna Paulis syster Betty hörde också till Strindbergs intimaste umgänge. Artisterna umgicks hemma hos varandra eller på Dalarö krog.

Efter att Strindberg hade installerat sig på Dalarö tillsammans med sin syster inledde han sina första försök att modellera, troligtvis under inflytande av systern. Strindbergs första försök som skulptör var en porträttbyst av hans kusins hustru Märtha, som han inlett arbetet på ur minnet. Strax följde en porträttbyst av Robert Thegerström. Den 5:e augusti skriver han till sin kusin:

”Mitt bättre jag har sin tillfredsställelse i att svärma oskyldigt för en ung charmangt fru, som just nu med sin artistman gjorde mig visit jemte Richard Bergh – mitt sämre af entweder Thegerströms modell som jag skall också ’modellera’.”

Den 6:e augusti skriver han till Thegerström (Göran Söderström, ”Strindbergs måleri”, sid. 91): ”Har du lust att efter kl. 5 i dag afsyna min byst, dricka punsch och möjligen sitta för mig en stund, så är Du välkommen.”

En vecka senare var bysten av Thegerström färdig. Den 13 augusti skriver Strindberg till Thegerström (idem, sid. 92): ”Nu är din byst färdig och påklädd! Har du lust att hemta den i aftontagen, så välkommen!”

Några dagar senare framställer han sig själv som Thegerströms lärare i skulptur (idem.): ”Bob! (skulptör och Underklass) / Din lärare August Strindberg (Statybildhuggare och Öfverklass)”.

Ingen av dessa porträttskulpturer är bevarade. Vi känner heller inte till om Strindberg under sin första verksamhetstid som skulptör utförde ytterligare några verk. I ett brev till sin kusin framgår att Strindberg önskade att Thegerström skulle omhänderta hans skulpturer (Göran Söderström, ”Strindberg och bildkonsten”, sid. 166): ”Skulpturerna måste Bob T. ta in i sin atelier!”.

I slutet av augusti lämnade Strindberg Dalarö för att anträda andra delen av sin svenska resa, denna gång till Norrland. Vid avskedet bad han Thegerström hämta sin byst och samtidigt ta hand om hans teckningar (G. Söderström, ”Strindbergs måleri”, sid. 92): ”Tag äfven mina Studier, i bruna portföljen på verandabordet, och förvara dem väl. Visa dem gerna, men bevara dem, ty jag älskar dem utan att veta hvarför.”

Som gengåva för den modellerade bysten målade Thegerström på Dalarö sitt kända porträtt i pastell av Strindberg. Strindbergs attraktion till Fru Thegerström hade under augusti månad intensifierats. I ett brev till sin kusin daterat den 27 augusti skriver Strindberg: ”Är uppriktigt rädd för mina känslor gentemot Fru Thegerström, och vill hvarken bli olycklig eller göra andra olyckliga.”

Det intima umgänget med Thegerström och hans hustru Elin kom att utgöra inspirationskälla till Strindbergs pjäs ”Leka med elden”, en komedi i en akt om ett äktenskap som behöver en tredje part för att överleva. Strindberg avslutade pjäsen i september 1892. Om pjäsen skrev Strindberg (G. Söderström, ”Strindberg och bildkonsten”, sid. 184): ”Det är komedi, och icke lustspel; och en mycket allvarlig komedi, der menskorna dölja sin tragedi under en viss cynism."

Strindberg hade gett upp hoppet att bli spelad på svensk scen och kunde därför använda levande modell utan att behöva ta någon större hänsyn. Samtidigt medförde det att han inte kunde få pjäsen publicerad. Herrarna Bonnier, Strindbergs förläggare, hade sommarhus på Dalarö och vägrade att trycka pjäsen eftersom de ansåg att förebilderna var alltför lätta att identifiera och de inte ville ställa till skandal (Gunnar Ollén, ”Strindbergs dramatik”, 1982, sid. 219). Pjäsen fick sin urpremiär på Lessingteatern i Berlin 1893.

Strindberg låg vid denna tid i skilsmässa med Siri von Essen. Han var också involverad i flera rättsprocesser. Allt detta påverkade honom djupt. I ett avskedsbrev till Thegerström inför sitt stundande uppbrott från Dalarö skriver han (G. Söderström,”Strindbergs måleri”, sid. 167): ”Tack för att Du blef anledning till en hvilopunkt i mitt orkanlika lif, hvilken jag kommer att minnas som en mycket ljus högsommarnattsdröm.”

Under vintern 1891/92 bosatte sig Strindberg i Djursholm. Han försökte intressera Richard Bergh för ett teaterprojekt i Djursholm och uppmanade honom att hyra ateljé i Djursholms slott (idem.): ”Hör nu på! Bob söker våning med atelier i Stockholm. Gif honom din, och tag Du Djursholms slott! Jag tror jag behöfver ditt dagliga stöd, ty jag är svag för tillfället, knäsvag af diverse orsaker.”

Bergh avböjde och istället hyrde Thegerström den lediga våningen i slottet. Till Strindbergs närmaste umgänge i Djursholm hörde den frisinnade politikern och försäkringsdirektören Sven Palme och hans hustru Hanna. I Djursholm återupptog Strindberg skulpterandet. Han utförde en porträttbyst av Hanna Palme och en skulptur av en pojke, ”Den gråtande gossen”, hans mest kända skulptur. Skulpturen, vilken är en impressionistisk fångad ögonblicksbild som inte visar några anletsdrag, har en av Strindbergs söner som förebild. ”Den gråtande gossen” är den enda kända skulpturen av Strindberg som gjutits i flera exemplar, av vilket Strindberg följande år skänkte ett exemplar till Fru Palme. Dessa skulpturer, de enda av Strindberg som bevarats, kom att avsluta Strindbergs verksamhet som skulptör.

I slutet av april 1892 flyttade Strindberg ut till stugan på Dalarö udde. Under våren hade han skrivit ett par enaktskomedier och ett par tragedier för Dramatiska teatern. Trots utbetalt antagningshonorar kom Dramatens planerade Strindbergs-uppsättning att ställas in. I en känsla av författarskapets meningslöshet, grep han efter en ny sysselsättning: måleriet. Som ovan nämnts var det troligtvis umgänget med Thegerström som kom att inspirera honom att återuppta måleriet. Enligt Söderström (”Strindbergs måleri”, sid. 174) försåg Thegerström troligtvis Strindberg med oljefärg, åtminstone inledningsvis. Ingen av Strindbergs målningar utförda på Dalarö är daterad med exakt datum vilket omöjliggör en inbördes datering av dem. Den 6 juni, annandag pingst, daterade Strindberg dock en teckning, en landskapsstudie från Dalarö udde (Kungliga Biblioteket; G. Söderström, ”Strindbergs måleri”, sid. 96, avbildad). Att Strindberg börjat måla redan i maj månad framgår emellertid av ett brev till Richard Bergh daterat 28 maj. Av brevet framgår också att Strindberg visat sina målningar för Thegerström (G. Söderström, ”Strindberg och bildkonsten”, sid. 174): ”Jag har en del målarstudier, efter fantasien, att visa dig. En ´ny rigtning´ som jag uppfunnit sjelf och vill kalla skogssnufismen (fråga Bob!).”

”Skogssnufismen” som han också kallar ”den automatiska konsten” är den konstteori Strindberg 1894 framlägger i ”Om slumpen i det konstnärliga skapandet”, vilken kan ses som en programförklaring inte bara för hans egen konst, utan den moderna konsten överhuvudtaget. Skogsnuva är ett dialektord för skogsrå. Strindbergs val av denna terminologi som programförklaring för sin konst har sin bakgrund i skogsrået som myt. I verkligheten finns hon inte, men idén om hennes existens, sätter fantasin i rörelse. En trädstam, menar Strindberg, kan på håll förvandlas till ett skogsrå, eftersom betraktarens livliga fantasi diktar vad hon vill se (G. Söderström, idem, sid. 97-98):

”Erbjuder detta inte en analogi med de modernistiska målningarna som är så obegripliga för brackorna. Först uppfattar man inte annat än ett kaos av färger: sedan börjar det se ut som någonting, det liknar – nej; det liknar inte någonting. I ett slag fixerar sig så en punkt som kärnan i en cell, den växer, färgerna grupperar sig omkring, samlar sig; det bildas strålar som skjuter ut grenar, kvistar som iskristallerna gör på fönsterrutorna… och bilden framträder för betraktaren, som har medverkat vid tavlans skapelseakt. Och vad som är mera värt: målningen är ständigt ny; växlar med ljuset, tröttar aldrig, föryngrar sig försedd med livets gåva.”

Strindbergs målningar från Dalarö är rena fantasikompositioner, även om motiven har en upplevelsebakgrund från skärgården. Strindbergs nydanande teknik var inte någon strävan mot abstraktion, utan endast en metod att låta målningens detaljer byggas upp av färgfläckarnas egen inneboende formvilja.

Det årslånga umgänget med Thegerström kom att få ett abrupt slut (G. Söderström, ”Strindberg och bildkonsten”, sid. 176-77). Midsommardagen firade Strindberg i sin stuga tillsammans med Thegerström. Denne roade sig vid detta tillfälle att citera vissa nedlåtande uttalanden som Viktor Rydberg i hans närvaro fällt om Strindberg. Strindberg uppfattade det som ett angrepp och bröt bekantskapen med Thegerström och dennes krets.

Efter brytningen satt Strindberg isolerad på Dalarö udde och försjönk i en allt djupare hopplöshet. Strindbergs självpåtagna isolation bröts då skulptören Per Hasselberg, vilken Strindberg lärt känna i Paris, besökte honom på Dalarö. Hasselberg, känd för sin optimism och viljestyrka, lyckades i ett slag rycka upp honom ur hans förtvivlan. I januari 1894 skriver Strindberg till Carl Larsson (op. cit., sid. 177): ”Han var min sista och bästa vän i Sverige, och den enda som höll mig modet uppe, när de andra trampade eller spottade på mig.”

Under sina besök på Dalarö umgicks Hasselberg också med andra kolleger. I ett brev till Pontus Fürstenberg daterat den 26 juli skriver han (idem., sid. 394): ”Om Söndagarna vistas jag gärna på Dalarö och träffar der några af mina kamrater: Zorn arbetar som en värklig karl, kommer hem med sin lilla båt och sin modell kl ½ 10 om qvällarna. / Thegerström har börjat med en ganska intressant sak, likaså Fröken Bonnier”.

Hasselberg kom att bli Strindberg till stor hjälp i hans måleri. Trots att han i sina egna arbeten knappast utmärker sig för någon påtaglig radikalism tycks han ha insett det nya och originella i Strindbergs måleri och uppmuntrade honom att fortsätta. Hasselberg skaffade troligtvis erfoderligt målarmaterial i Stockholm åt Strindberg; Strindberg själv lämnade ogärna Dalarö. Styrkt av Hasselbergs uppmuntran och i stort behov av pengar beslöt sig Strindberg för att visa sina målningar på en separat försäljningsutställning. Strindberg såg sina målningar som en av sina sista utvägar att skaffa pengar. Han hade skulder för rättegångskostnader m.m. till över 500 kr. och hade bestämt sig för att resa till Berlin på hösten dit han fått en inbjudan men kunde inte lämna landet förrän skulderna betalats.

Utställningen på Birger Jarls Bazar väckte visst intresse bland allmänheten och recenserades i Dagens Nyheter. Ur försäljningssynpunkt blev den emellertid misslyckad. Ingen av Strindbergs målningar lyckades hitta någon köpare. Nu trädde åter Hasselberg in i bilden. Genom en av hans nära vänner, medicine kandidaten Claes Håkansson, som också arbetade som oavlönad lärare i anatomi vid Konstnärsförbundets målarskola, lyckades de hitta en intressent, medicinaren Gustaf Brand, studiekamrat till Håkansson från Lund. Den 17 augusti besökte Brand Strindberg på Dalarö tillsammans med Hasselberg och Håkansson. Brand köpte åtta av Strindbergs målningar och erhöll två i gåva. Under september månad lyckades Håkansson sälja ytterligare en målning av Strindberg till professorn i rättsmedicin på Karolinska institutet, A. H. A. Key-Åberg. Som tack för att de varit honom behjälpliga vid försäljningen av hans tavlor skänkte Strindberg Håkansson två av sina målningar och Hasselgren en, ”Snötjocka”, vilken Strindberg höll högst av de målningar han utförde på Dalarö våren och sommaren 1892. Kommissarien för utställningen erhöll också en liten tavla i present.

Som kontrast till det falnande intresset i Sverige för Strindbergs arbeten tävlade översättarna särskilt i Tyskland om att få översätta hans skrifter. Redan 1890 hade den nya fria försöksteatern i Berlin ”Freie Bühne” spelat ”Fadren” med framgång och i april 1892 gav samma teater ”Fröken Julie”. I juni 1892 hade Strindberg fått meddelande om att även den berömda Théatre Libre i Paris skulle sätta upp ”Fröken Julie” (i Sverige skulle premiären dröja till 1906). En svensk, Ola Hansson, hade i Tyskland i litterära och dramatiska kretsar skapat sig ett namn, bland annat som introduktör av skandinavisk litteratur. Hansson försökte ivrigt övertala Strindberg att komma till Berlin. Den 13 september skriver Strindberg till honom (idem., s. 186):

”Hela konsten är just att komma härifrån. / Hösten är här: jag bor ännu på sommarnöjet och kan inte ens komma härifrån. / Men jag har skuld som ej kan lemnas utan att tidningarne lysa efter mig; / För att uppehålla lifvet har jag målat taflor och sålt!”

Hansson lyckades i slutet av september skaffa 400 kr. från ”Freie Bühne” och telegrafera över respengar. Den 30 september reste Strindberg från Stockholm till Berlin. Han skulle inte återkomma till Sverige förrän 1901. Innan avresan skrev han ett brev till Per Hasselberg vilket är fyllt av tacksamhet över hans uppmuntran och hjälp (idem., s. 184):

”Lika otacksam som ryktet gör mig lika tacksam är jag der jag får väckelse, uppmuntran, impuls. Jag var verkligen totalt nere, när du fann mig i somras, väntade bara min skilsmessedom för att gå hädan till den absoluta sömnen, och så väckte du mig med din bergfasta tro.”

Vi vill framföra vårt tack till Henry Avar för katalogiseringen av denna målning.