Julia Beck

Katalognumret är utfört under Julia Becks första, samt oerhört viktiga, vistelse i Grez-sur-Loing, 1882. Den 15 april samma år hade fem svenska konstnärinnor lämnat Stockholm för en längre utlandsresa. De fem reskamraterna, vars slutdestination var Paris för vidare konststudier, var förutom Julia Beck: Karin Bergöö, Hildegard Norberg, Anna Nordgren och Lydia Wigert.
Den långa resan gick via bl. a. Berlin, Dresden, Prag, Wien, Venedig, Verona och München innan man slutligen anlände Paris den 26 maj.

I Paris sökte sig Beck och Bergöö till Académie Colarossi där de båda kom att trivas. Studierna varvades med besök på olika museer samt promenader i Tuilerierna. En stor upplevelse blev besöket på den prestigefulla Salongen där man ”i oräkneligt många salar” såg ”en svindlande mängd taflor”.

På sommaren ville Julia Beck bege sig ut till den franska västkusten för att där praktisera friluftsmåleri. Något kom dock emellan. Kåa Wennberg skriver om händelsen: ”Men precis innan avresan kom ett brev till henne och Karin Bergöö från Richard Bergh, som då befann sig i Grez-sur-Loing. Han föreslog att vännerna skulle ägna sommaren där för att måla. För Julia Becks del var det ett bra förslag eftersom det även handlade om plein-air-måleri. Några av hennes kamrater – Karin Bergöö, Lydia Wigert, Emma Löwstedt och Hildegard Thorell – tyckte också om idén, så till sist var de fem konstnärinnor som möttes på Gare de Lyon för tvåtimmarsfärden med tåg till Grez. De klev av vid den lilla stationen i Bourron och promenerade därifrån en halvtimme till Grez. […] Den långa tid som Julia Beck kom att tillbringa i Grez och dess omgivningar kom att bli oerhört viktig för hennes konstnärliga utvecklig. Hon ville ut i det fria och här fann hon verkligen sitt eldorado” ("Julia Beck", 2012).

Drygt ett år senare, hösten 1883, avlade August Strindberg sin första visit i Grez. Något senare beskriver han Grez omgivningar och klimat i "Bland franska bönder": ”Inga starka skuggor, inga hårda linjer; luften är nästan alltid disig, föremålen smälta samman, om också ej som i Corots dimmiga landskap. Regnen äro icke långvariga, men det vackra vädret icke heller pålitligt. Frankrike saknar nästan sjöar, men är i dess ställe ett flodlandskap. I flodkanten samlas alar, pilar och popplar, vilkas lövverk dölja strandbädden i en lummig grönska”.

Det var detta landskap som Beck skulle komma att göra till sin viktigaste motivkrets. Det är intressant att se hur Beck redan i detta tidiga verk funnit formeln för sitt sätt att avbilda det franska flodlandskapet. Förgrundens vattenspegel återspeglar subtilt de omkringliggande flodbankarnas lummiga grönska samt trädstammar. Den karakteristiskt återgivna vassen återkommer i ett antal senare motiv, bl. a. "Gréz par Nemour, Seine et Marne" (olja på duk, 67 x 133 cm, 1885, privat ägo) vilket även, inte minst, gäller för näckrosorna. Kompositionsmässigt uppvisar målningen intressant nog även påfallande likheter med mästerverket "Nénuphars" / "Näckrosor" (olja på duk, 65,5 x 50 cm, privat ägo).

Då målningen daterats utan angivande av specifik månad (vilket annars inte var ovanligt hos Beck) får man nöja sig med att begränsa perioden för utförandet till någon gång mellan, tidigast, början av juni samt november då Beck återvände till Paris. Om man möjligen kan ana något av höststämning eller höstfärger i målningen kan man citera Karin Bergöö vilken i ett brev hem till sin far, den 8 september 1882, låter berätta: ”Vi komma att stanna här hela september och kanske ännu längre, här börjar nu bliva rätt höstlikt, man ser ett och annat gult löv och vassen i vattnet har vissnat, men om en tid lär det åter slå ut ny grönska”.