August Strindberg

August Strindberg
Stormlandskap, Paris 1894

År 1894 är det år Strindberg mest medvetet arbetar på att förnya sitt måleri. Året dessförinnan hade han i Berlin flitigt umgåtts med och diskuterat konst med en konstnärskrets där den mest radikale var norrmannen Edvard Munch. Där hade han målat ett av sina viktigaste verk, "Den ensamma giftsvampen". Tillsammans med Munch hade han ställt ut på De refuserades salong. Under ett besök i London 1893 fick han uppenbarligen inspiration från William Turners stormmålningar att intensifiera och utveckla sitt måleri, som han återupptog i byn Dornach vid Donau i maj 1894. Här skapade han flera märkliga målningar, bl.a. de båda stora "Underlandet" (nu i Nationalmuseum) och "Alplandskap", de två målningar som uppnått de högsta försäljningssummorna av några svenska konstverk någonsin. Sitt sätt att måla beskrev han i den alltsedan 1960-talet internationellt mycket uppmärksammade essän ”Om konsten i det konstnärliga skapandet” där han framhåller att konstverket skapas först i betraktarens öga. Han sände målningarna till Paris i förhoppning på ett genombrott, men mötte inte någon förståelse utom från den äventyrlige danske konstnären och konsthandlaren Willy Gretor. Denne var samtidigt både en sol-och-vår-natur och en obestridligt god konstkännare, som bl.a. en av de första som köpte viktiga arbeten av Vincent van Gogh. Gretor uppmanade Strindberg att måla ihop till en utställning och ställde en våning och material till förfogande i Paris–Passy.

Strindberg blev emellertid snart misstänksam mot Gretor och den halvvärld som omgav denne. Rykten gick också i Paris att Gretor skulle ha förfalskat en del av de betydande äldre verk han sålt till museer. Strindberg beslöt därför i stället att under några få hektiska dagar i början av september måla minst sju mindre målningar, kanske främst för svenska marknaden, ”lagom stora som dörrstycken”, ca 40 x 30 cm. Han sände senare målningarna till konstvänner i Göteborg där de utställdes och såldes. Till denna grupp av små målningar hör två av det svenska 1800-talsmåleriets finaste strandstudier, "Marin" (nu i Nationalmuseum) och "Strandparti", nära besläktade med Carl Fredrik Hills liknande bilder, och den intensiva "Marin med klippa" (nu i Musée d’Orsay, Paris). Vi känner till målningarnas tillkomst genom hans brev till hustrun Frida Uhl, innan hon i mitten av september anslöt sig till honom i Paris. Hennes alltför nära umgänge där med Gretor och dennes krets skulle komma att öka hans misstankar.

Den 15 oktober måste makarna lämna huset i Passy och på rekommendation av den norske målaren Frits Thaulow flyttade de in på skandinavhotellet Hôtel des Américains, 14 rue de l’Abbé de l’Epée intill Luxembourgträdgården. Här fanns förutom Thaulows också bl.a. de danska författarna Herman Bang och den 29-årige Sophus Claussen. Här fortsatte Strindberg att måla och styra om att många av hans målningar skickades för att ställas ut i Norge och Sverige. Den 22 oktober återvände Frida till Österrike; makarna skulle aldrig komma att ses igen. Samma dag följde Strindberg i nervöst tillstånd med makarna Thaulow till Dieppe för att vila upp sig. När han återvände till hotellet 31 oktober hade både Claussen och Bang rest därifrån. Claussen har i brev 1895 och 1899 skildrat de sju dagarna tillsammans: ”Jag havde tænkt at skrive om Strindberg, som jag traf ham i Paris, da han vilde göra Guld og da han forærede mig to egenhændig malede Mæsterverker…”.

"Stormlandskap" är en av dessa tidigare okända målningar, utförda på hotellet. Formatet är detsamma som de han målade i Passy, men uttrycket kraftfullare och mer expressivt. Liksom den sista målning han utförde på 1890-talet, sannolikt efter återkomsten till hotellet, den närstående stora "Hög sjö" (nu på Sven-Harrys) har Strindberg nästan helt brutit med den vid denna tid förhärskande naturalistiska och symbolistiska konsten; nästa steg måste bli ett rent ickeföreställande måleri. Det är en tolkning av en inre storm hos konstnären själv. Strindberg står här på gränsen till en konstnärlig revolution men tar inte det avgörande steget. Med sin starkt realistiska bildfantasi kunde han inte släppa den sista illusionismen.

Göran Söderström