Julia Beck

Originalram med utställningsetikett från Grand Palais, Paris medföljer.

Denna målning utgjorde ett av de absoluta huvudnumren på Zornmuseets banbrytande utställning av Julia Beck 2012, samt på den efterföljande utställningen på Sven-Harrys (Konstmuseum) i Stockholm påföljande år. Målningen är ett av Julia Becks verkliga mästerverk.

Det som ger den en framskjuten plats i hennes produktion är dess frapperande modernitet; både vad gäller utförande och komposition. Appliceringen av färgen i somliga partier av målningen -med bred spackelkniv- får en osökt att tänka på vår egen tids konst -exempelvis Gerhard Richters hyllade måleri samtidigt som utförandet av skogskanten i målningens bakgrund ger starka associationer till svenska modernister, exempelvis John E. Franzén.

Becks remarkabla konstnärliga gärning har under de senaste åren kommit att allt mer uppmärksammas i litteratur, dokumentärfilm samt museala sammanhang. En av de aspekter som allt oftare lyfts fram är hur internationellt betonad Becks konst var i jämförelse med många av hennes samtida generationskamrater. Alexandra Herlitz skriver i ”Grez-sur-Loing revisited. The international artist’s colony in a different light” (Akademisk avhandling för avläggande av filosofie doktorsexamen i Konst- och bildvetenskap vid Göteborgs universitet, 2013) följande om Beck:

”her landscape painting is most characteristic of the Grez Style. […] As she was one of the Swedish artists to live in Grez most, even when there were not many Swedes there, she was certainly one of the Swedish artists who have drawn greatest inspiration from the artistic context of the international colony”.

Att Becks måleri balanserade mellan svenska särdrag och internationella strömningar är tydligt, framförallt i hennes verk från Grez under 1880-talet. I samband med utställningen ”De drogo till Paris –Nordiska konstnärinnor på 1880-talet” på Liljevalchs konsthall i Stockholm hösten 1988 skrev Inga Zachau följande i utställningskatalogen:

”Hon hade levt så länge i Frankrike att hennes konst var fransk in i minsta detalj. Över dem vilar det franska diset som gör färgerna behagligt milda. Julia Beck målade gärna flodlandskap som är inbäddade i dis vilket ger målningarna en vemodsfylld stämning. Här kan möjligen spåras ett nordiskt drag, nämligen dragningen till det vemodsfyllda. Julia Becks målningar är dock inte svårmodigt vemodiga som de nordiska utan rymmer mera en mild, allvarlig stämning av eftertanke. […] Hon gav också gärna sina målningar en långsmal form som ger tydliga associationer till den japanska konsten. Japonismen var högsta mode vid sekelskiftet och många konstnärer har påverkats av det japanska sättet att se naturen. Det gäller även Julia Beck som gärna lade horisontlinjen högt och lät olika vassväxter skugga förgrunden på sina flodlandskap”.

I september 1888 flyttade Beck till Frankrike för gott och slog sig då ned i Vaucresson. Kåa Wennberg omnämner detta i ”Julia Beck”, 2012:

”I den lilla staden Vaucresson två mil väster om Paris fann hon den perfekta platsen för att måla och här bestämde hon sig för att slå sig ned – hon blev kvar här resten av sitt liv. […] Vackert belägen i en dal och omgiven av grönskande kullar var Vaucresson en tacksam plats om man som Julia Beck sökte natursköna motiv”.

Det är denna inspiration som ligger till grund för de magnifika flodutsnitt Beck utför under kommande år. Ofta höll hon kvar vid det japoniserande perspektivet men det radikala måleritekniska utförandet förebådar, i sin raffinerade djärvhet samt förenkling, stora delar av 1900-talets måleri.

En rad regelbundet förekommande smärre spikhål längs ytterkanterna på duken kan möjligen förklaras av att konstnären spikat upp duken på ett styvt underlag, så som "plein-air-målare" brukade göra. Intressant är också att målningen aldrig varit fernissad, vilket ger den en särskild karaktär.