”När Clay Ketter först uppmärksammades som konstnär var det med en serie målningar han kallar Wall Paintings. De är omålade gipsskivor av den typ som används för att bygga väggar, med tejp och spackel över fogarna och skruvhålen. […] Wall Paintings hantverksmässiga produktion och uttryck är på många sätt en jordnära avmystifiering av det konstnärliga arbetet. Man kan delvis se det som en Duchampsk gest […] som fäster betraktarens uppmärksamhet på både konstkontextens och betraktarens roll i förvandlingen från gipsvägg till konstverk, en förvandling som den också ifrågasätter. Närmandet mellan hantverk och ”high art” kan som sagt också ses som ett närmande mellan liv och konst, eller ett ifrågasättande av gränserna däremellan.
Trots att dessa målningar – i minimalistisk anda - befinner sig i gränslandet mellan måleri, skulptur och arkitektur, signalerar både titlarna och sättet på vilket de presenteras att det i första hand rör sig om måleri. […] Ketters medvetenhet om måleriets historia utesluter varje dystopisk tro på att vi verkligen sett det sista måleriet – dessa slutstationer har passerats många gånger sedan början av förra seklet. Därför är det inte förvånande att Ketter, från denna utgångspunkt, snarare har adderat än reducerat. Ketters Wall Paintings är alltså byggda väggar som lämnats omålade och därmed visar ett ”före” måleriet. En senare serie Trace Paintings visar istället på ett tillstånd ”efter” måleriet – när väggen har blivit bearbetad, målad och övermålad och försedd med hyllor, kontaktuttag, kakel med mera som sedan avlägsnats och lämnat spår.”

Citat ur Magnus av Petersens text ”Tecken på liv” från utställningskatalogen ”Clay Ketter; Moderna Museet Stockholm”, 2009.