Karin Mamma Andersson

OM SKÖNHET PÅ SVENSKA

Att växa upp i det här landet innebär att du förr eller senare kommer att utveckla en relation till naturen. Inte nödvändigtvis romantisk – men naturbegreppet, kopplat till de distinkta fyra årstiderna, uppfattningen och igenkänning av det avlånga nordlandets olika topografier och vegetationer, kommer obönhörligen att konstituera dig till en svensk varelse.

Kännetecknande är den ömhet med vilken det odramatiska, icke-solbelysta och ogrönskande landskapet beskrivs i konsten såväl som i litteraturen. Det är förstås en direktöversättning av ett själstillstånd präglat av ett melankoliskt jämnmod som är för ödmjukt och blygsamt för att göra väsen av sig. Som i sin obetydlighet tappert bär sorgen över allt som inte blev av under tystnad. Du möter dessa toner hos konstnärer som Ragnar Sandberg, Hans Wigert, Olle Olsson Hagalund och hos författare som CJL Almqvist, Göran Tunström och Sara Lidman – och hos Karin Mamma Andersson. Stillsamt, vemodigt och vackert på gränsen till det uthärdliga.

Tabby, Tacky, Taint är målad 2005, ett par år efter det internationella genombrottet som kan sägas ha inträffat i och med hennes medverkan i Venedigbiennalen 2003. Det var mycket hektiska år. Snabbt fick hon nya gallerister med stjärnstatus och en helt ny publik, som hänfördes av de norrländska ofruktsamma markerna med sina kämpande björkar, troligtvis utan någon som helst erfarenhet av dem. Tabby, Tacky, Taint blev en av huvudmålningarna på londonbaserade Stephen Friedmans utställning 2005.

2000-talet var närmast en guldålder för Karin Mamma Andersson. Hon var produktiv och lyckades med konststycket att skapa några av sina allra bästa målningar samtidigt som hon fanns representerad på stora mässor och biennaler. De stora erkännande skulle därefter komma slag i slag: Carnegie Art Award 2006 och separatutställning på Moderna Museet 2007.

I grunden ser sig Karin Mamma Andersson som landskapsmålare. Av kännare har hon även kallats för ”traditionsbärare”. Särskilt ofta nämns namnet Dick Bengtsson i samband med hennes konst. Kanske inte bara för den besläktade oortodoxa måleritekniken, utan även för att de tysta landskapen alltid bär på större betydelser som för tankarna till andra sammanhang och dimensioner än de rent världsliga.

Det är dagsmeja. Den svarta jorden skymtar under den grå förhårdnade snömassan. Gestalten kommer in från höger på heden för att möta en slumrande landsbygd. Framför sig har hon en frusen sjö, men är den säker att gå på? De svarta träden verkar uppmuntrande och levande.

Karin Mamma Anderssons intresse för filmen är tydlig i hennes måleri: Hon målar ögonblicksbilder och söker tidvis fånga de korta sekvenserna i livet. Hon lyssnar på avstånd, väntar på sin replik. Kameran börjar rulla. Tystnad, tagning!