Gösta Adrian-Nilsson

”SJÖMANSKOMPOSITIONER”

”Jag har kallat min utställning 'sjömanskompositioner'.
Mina tavlors 'motiv' – icke motiv i impressionistisk eller expressionistisk eller överhuvud –istisk mening – är 'sjömannen', hans liv, hans värld.
Jag har sökt 'realisera sjömannens väsen': de brokigt böljande äventyren, den raka, grå disciplinen, den mörka blå viljan och den eldfärgade passionen”.

Ovanstående ord är författade av Gösta Adrian-Nilsson i förordet till katalogen som framställdes i samband med hans banbrytande separatutställning på Gummesons Konsthall i Stockholm i januari 1918. Redan i september 1916 hade Gösta Adrian-Nilsson, eller GAN, debuterat med en utställning på Gummeson i samband med att han flyttade från Lund till Stockholm.

Storstaden med alla dess, framför allt moderna, inslag utgjorde ett välkommet avbrott från småstadslivet i Lund. Påtagligt inspirerad utförde GAN under åren 1916-1919 åtskilliga stadsskildringar från Stockholm, där sjömännen ofta utgör staffagefigurer och ofta befinner sig i kompositionens centrum. Jan Torsten Ahlstrand konstaterar att GAN utförde ”åtskilliga stockholmsmotiv, som vill uttrycka storstadens dynamiska väsen” innan han fortsätter ”att storstaden med sin anonymitet lockade även på annat sätt framgår klart av GANs dagböcker. I Stockholm fanns sjömännen, flottisterna, som utövade en oemotståndlig dragning på GAN, både erotiskt och konstnärligt. 1917 blev ett sällsynt produktivt år, då hans sjömansmåleri slog ut i full blom med en imponerande serie tavlor som visades på utställningen ’Sjömanskompositioner’ på Gummesons i januari 1918”.
(”GAN. Gösta Adrian-Nilsson. Perioden 1914-1932”, 2002)

Ett flertal av de målningar som ställdes ut på Gummesons 1918 har kommit att framstå som några av konstnärens absoluta mästerverk, ex. vis ”Roddexercis” (såld på Bukowskis Moderna auktion våren 2011 för över 7.500.000 kr.). Även Om GAN uppehöll sig vid sjömän som motivkrets under större delen av sin karriär, efter flytten till Paris 1920 inte sällan i form av franska matroser, är det emellertid främst under 1910-talet som dessa motiv positionerar GAN som ”modernistpionjären från Lund” (som J. T. Ahlstrand har som underrubrik i sin monografi 1985).

En av orsakerna till GANs förkärlek för sjömansmotiv under den här perioden utgörs av konstnärens förälskelse i den unge flottisten Edvin Andersson, vilket redan tidigare påpekats i historieskrivningen om konstnären. GANs fixering vid ”de blå”, dvs. sjömännen, är förvisso påtaglig och GAN skriver själv i sina dagböcker att det är de erotiska upplevelserna som inspirerar honom till de många sjömansmålningarna. Mer än bara en konstnärlig gestaltning av romantisk längtan, kan emellertid GANs motiv ses ur ett annat perspektiv, vilket även det beskrivits på ett bra sätt av Ahlstrand: ”Sjömännen, matroserna, med sina geometriskt tillskurna uniformer representerade också den moderna tiden. Med sin romantiska läggning såg GAN också dessa ’havens riddare’ som symboler för äventyret och för hans egen längtan till fjärran exotiska länder”. En av GANs favoritförfattare var passande nog Jack London vars många äventyrsberättelser till havs ofta och gärna lästes av GAN. Hösten 1919 flyttade också GAN temporärt till hamnstaden Göteborg närd av en längtan att som fripassagerare komma på en båt till Sydamerika eller Söderhavet - bort från den europeiska civilisationen.

EGON ÖSTLUND

”Egon var den förste Halmstadgrupparen – så antalet är 7 och icke 6. Egon blev min sanne vän. Vilken betydelse det hade för mig att under utskällnings- och svältåren i Stockholm ha en människa som blint trodde på mig, som accepterade, kan ej nog överskattas. Icke häller mina sommarvisiter hos honom (då han blivit maskiningenjör i Halmstad), den friska, ljusa sommarstaden, de rikliga måltiderna, baden vid Östra stranden (och senare i Eketånga), promenaderna längs Nissan, och den obegripliga atmosfär, som överhuvudtaget vilar över Halmstad, den luft ’målargrabbarna’ har andats och som omsider skulle få syrsätta deras arbeten, liksom denna luft syrsatt mitt eget.” (Kulturens arkiv, Lund).

Beskrivningen ovan, som är hämtad ur GANs självbiografiska minnesanteckningar från 1947, ger en tydlig beskrivning över Egon Östlunds betydelse för GAN. Redan hösten 1914 blev Östlund i Motala bekant med den fem år äldre Gösta Adrian-Nilsson. En komprimerad biografi över Östlund sammanställdes av Ahlstrand i samband med Bukowskis Moderna höstauktion 2013, vilken (i urval) återges nedan:
”Östlund föddes i Gävle 1889 och utbildade sig till maskiningenjör i Stockholm. Efter anställning vid Gävle-Dala Järnväg och senare vid Motala Verkstad flyttade han 1916 med sin fru till Halmstad, där han i trettio år var anställd som maskiningenjör vid Halmstad-Nässjö Järnvägar (HNJ). Det var under de många åren i Halmstad, som den starkt konstintresserade Östlund lärde känna de unga halmstadskonstnärerna och aktivt medverkade till att dessa 1929 bildade Halmstadgruppen. Även i övrigt blev han en drivande kraft i stadens konstliv och tog initiativ till bildandet av Hallands konstförening, där han var sekreterare och intendent 1932-1944 och sedan föreningens ordförande 1945-1946. Efter förstatligandet av HNJ blev Östlund 1946 av SJ förflyttad till Borås, där han tjänstgjorde som förste maskiningenjör fram till sin död 1952”.

Väggarna i Östlunds hem var fyllda med målningar av GAN, Halmstadgruppen, Carlsund och många andra konstnärer, som i flera fall var eller hade varit personliga vänner. Referensverket ”Konst i svenska hem” redogör för Östlunds imponerande samling så som den tedde sig när Östlund var bosatt i Halmstad. Förteckningen ter sig som en imponerande redogörelse över några av Sveriges absolut främsta modernistkonstnärer där GAN representeras av inte mindre än fyrtio verk! Vissa av dessa har idag uppnått konsthistorisk status där vi känner igen verk som ”Smältugn” (såld på Bukowskis Moderna vårauktion 2003 för 1.200.000 kr.) samt de triangulära målningarna ”Stadsbild med eldsvåda” samt ”Stadsbild med regnbåge” (numera i samlingarna på Hälsinglands Museum, Hudiksvall respektive Länsmuseet, Halmstad). Av störst intresse i detta sammanhang är emellertid den målning i Östlunds samling vilken är upptagen under titeln ”Klockan halv 12” då denna målning är identisk med föreliggande katalognummer.

”Kl. ½ 12”

Målningen är odaterad men kan på stilistisk grund dateras till 1918 eller 1919. År 1919 var ett intensivt år för GAN. Ahlstrand skriver: ”Under det sista stockholmsåret, 1919, kom GAN i fokus som aldrig förr genom sitt deltagande i tre stora samlingsutställningar på Liljevalchs konsthall”. Den första av dessa utställningar, den s.k. ”Februarigruppen”, visades 15 februari-23 mars och innehöll, inte mindre än, trettio oljemålningar samt tre akvareller av GAN. Utställningens katalognummer 344 är intressant i sammanhanget. Målningens titel var nämligen ”Lördagskväll kl. 9”, vilket för tankarna till auktionens målning.

GAN smög relativt ofta in små rebusliknande ord-gåtor i sina motiv i form av bokstäver eller fragment av ord. Uppenbarligen kunde detta modus operandi även genomsyra hur konstnären benämnde sina motiv. ”Kl. ½ 12” torde vara målningens korrekta titel då den finns nedskriven på en etikett a tergo i vad som förefaller vara Egon Östlunds handstil. Jan Torsten Ahlstrand har daterat ”Lördagskväll kl. 9” till september 1918, vilket eventuellt kan tyda på att ”Kl. ½ 12” kan vara målad redan hösten 1918. Troligen är målningen dock utförd under våren 1919, innan GAN i maj 1919 lämnade Stockholm, men det är också tänkbart att den är utförd under GANs sommarvistelse samma år i Halmstad.

”Kl. ½ 12” sammanfattar på ett bra sätt en viktig utvecklingsfas i GANs produktion under 1910-talets sista år och motivet är troligen från Skeppsbron i Stockholm. Den dunkelt belysta aftonstämningen är påtaglig där den moderna storstadsmiljön på ett effektivt sätt smälter samman med matroserna som befolkar kajen, röken som bolmar ur fartygets skorsten får resonans i röken som stiger upp från cigaretten i den ena sjömannens mun. Således finns ett påtagligt samband mellan den moderna staden och de människor som befolkar den. Detta motiv som så många andra av GANs sjömansmålningar är, som Jan Torsten Ahlstrand skriver: ”i sin sammansmältning av ett extremt avantgardistiskt bildspråk med ett subkulturellt innehåll av ’förbjudet’ slag ett unikum i den europeiska modernismens historia".