Maria Helena Vieira da Silva

Portugisiskan Maria Elena Vieira da Silva flyttade från Lissabon till Paris 1928, endast 20 år gammal, för att under några intensiva år studera skulptur för Antoine Bourdelle, måleri för Fernand Leger och grafik för Stanley William Hayter. Mötet med konstscenen i Paris och dåtidens största konstnärer, Braque, Picasso, Duchamp, Dufy, Utrillo, Mondrian, Modigliani och surrealisterna blev av stor betydelse för den unga och begåvade konstnären. Gallery Jeanne Bucher visade Vieira da Silvas första egna utställning i Paris 1933 och samarbetade med henne under hela hennes karriär. Under andra världskriget flyttade Vieira da Silva och hennes man, den ungerske konstnären Arpad Szenes till Rio de Janiero i Brasilien. Där kom hon i kontakt med konstnären Joachim Torres Garcia från Uruguay, vars konst huvudsakligen var uppbyggd av geometriska former och symboler använda av urinvånarna i Australien och hos afrikanska stammar. Mötet med Torres Garcias konstnärsskap blev viktigt för Vieira da Silva som började använda geometriska tecken tillsammans med stadens former och färger från sin uppväxt i Lissabon. De vindlande gatorna, de öppna och ljusa piazzorna och taken i mångfacetterade nyanser hade varit hennes signum. 1947 återvände Maria Elena Vieira da Silva och Arpad Szenes till Paris där de blev franska medborgare 1956 och samma år vann hon "Gran Prix des Beaux Arts" på Biennalen i Sao Paolo. När Maria Elena Vieira da Silva började måla ett nytt konstverk hade hon sällan någon slutvision, några utkastade linjer och sen några till, och så växte hennes geometriska landskapet fram. Trots att hon arbetade mycket intensivt, ibland maniskt, tillkom sällan mer än ca 10 målningar per år. Hennes noggranna tillvägagångssätt att försiktigt väva samman en myriad av färgskiftningar och arkitektoniska former tog tid och eftertanke. Hennes konstverk är ofta briljanta mosaiker i häpnadsväckande färgnyanser och komplicerade mönster. Vieira da Silvas särpräglade konst har kallats abstrakt surrealism. De invävda drömliknande landskapen uppvisar på ett sinnrikt sätt yta, ljus, geometri och färger som enligt Vieira da Silva alla hade ett symboliskt innehåll. Konstnären efterlämnade ett poetiskt testamente där hon gav färgerna i arv åt sina vänner. Nedan i översättning av författaren Antonio Tabucchi;

"Jag efterlämnar till mina vänner; himmelsblått för att flyga högtkoboltblått för lyckanultramarin för att väcka andencinnober, högrött för att blodet skall strömma glattmossgrönt för att stilla oronguldgult: rikedomkoboltviolett för drömmandetkrapplack som väcker cellomusikkadmiumgult: fantasy, gnistor, glansljusockra för att ta emot jorden. Veronesergrönt som minne av vårenindigo för att bringa sinnet i samklang med åskvädretorange för att ställa in blicken mot ett citronträd på avståndcitrongult för behagetrent vitt: renhetrå siena: guldets förvandlingsammetssvart för att se Tizian melankolinbränd umbra för känslan av varaktighet".