Max Ernst
"Poésie des Fleurs" (Fleurs coquillages)
Signerad Max Ernst. Med stor sannolikhet utförd i början på 1930-talet. Olja på papper uppklistrad på pannå 22 x 31 cm.
Proveniens
Privatsamling, Paris.
Advokat Arne Paulsen, Oslo, Norge (förvärvad från ovanstående 1977 enligt brev).
Därefter i arv inom familjen.
Övrig information
Max Ernst räknas till en av 1900-talets mest betydelsefulla och uppfinningsrika konstnärer. Som en av nyckelfigurerna inom surrealismen utmanade han tidigt de konventionella gränserna för vad som var tillåtet inom måleriet. Särskilt utvecklandet av sin s.k. frottage-teknik kom att ha en central betydelse inom hans konst. Upptäckten skedde en regnig dag då han befann sig ensam på ett hotellrum i Pornic, Frankrike. Hans blick fastnade på det slitna trägolvet och han fascinerades av dess yta och ådringarna som tycktes befinna sig i rörelse. I hans självbiografiska anteckningar (skrivna i tredje person) som återgavs i Moderna Museets katalog i samband med Max Ernsts omfattande utställning 1966 beskriver han ögonblicket: "för att uppöva sin förmåga till meditation och hallucination, gör han ett antal teckningar efter bräderna. Slumpvis låter han papperslappar falla ner på golvet och gnider dem sedan med en blyertspenna. När han betraktar avtrycken är han förvånad över den plötsliga förhöjningen av sin visionära förmåga. Hans nyfikenhet är väckt. Han blir förtjust och försöker på samma sätt rådfråga alla möjliga material, som han råkar få syn på - bladen med sina nerver, säckvävens fransiga kanter, spåren efter palettkniven på en modern målning, utrullade snören och så vidare. Sådana teckningar (bortom måleriet) tillkomna genom en rad spontana suggestioner och transmutationer (som hypnogogiska visioner) förlorade vid tillkomsten karaktären av det material, som hade använts, t.ex. trä, och antog utseendet av otroligt exakta tecken, som antagligen avslöjade den ursprungliga anledningen till tvångstanken eller trots allt producerade en skenbild av anledningen" (översättning: Karin Bergqvist Lindegren).
Metoden gav ett helt nytt uttryck till Max Ernst konst och blev en källa till nya motiv för honom. Han utförde en serie verk i papper och ett par år senare vidareutvecklade han tekniken genom sina s.k. 'grattage', en variant av frottage utförda som målningar. I dessa lade han ett tunt lager av färg på en yta (t.ex. en duk eller ett papper) som sedan placerades ovanpå ett föremål. Med hjälp av en palettkniv skrapade han sedan av färgen, vilket resulterade i nya bilder formade av underlagets struktur.
Kombinationen av dessa konstverks spontanitet och slumpmässighet passade väl in i surrealismens teorier om det undermedvetnas företräde framför rationaliteten. Max Ernst frottage var dock ingen ren 'automatism', då kompositionerna alltid utgick från en medveten utgångspunkt i form av ett beslut av konstnären.
"Poesi des Fleurs" ingår i en serie målningar av Max Ernst, utförda i grattage, där färgfälten är starka och intensiva, frambringande ett landskap i vilket gåtfulla snäckformer tycks sväva. Är det snäckor, blommor, eller rent abstrakta mönster? I Max Ernst egna poetiska ord: "Blommor uppenbarar sig. Snäckblommor, fjäderblommor, kristallblommor, rörblommor, medusablommor. Alla vänner förvandas till blommor. Alla blommor förvandlas till fåglar, alla fåglar till berg, alla berg till stjärnor. Varje stjärna blir ett hus, varje hus en stad".
Formgivare
Max Ernst räknas till en av 1900-talets mest betydelsefulla och uppfinningsrika konstnärer. Tidigt i karriären var han ansluten till Dadaisterna i Köln och senare en av nyckelfigurerna inom Surrealism-rörelsen och utmanade tidigt de konventionella gränserna för vad som var tillåtet inom måleriet. Ernst målade instinktivt och primitivt, nästan som en modernismens schaman vars skapande genomsyras av ritualer och mysticism.
Särskilt utvecklandet av sin s.k. frottage-teknik kom att ha en central betydelse för Ernsts konstnärskap. Upptäckten skedde en regnig dag då han befann sig ensam på ett hotellrum i Pornic, Frankrike år 1925. I hans självbiografiska anteckningar (skrivna i tredje person) som återgavs i Moderna Museets katalog i samband med Max Ernsts omfattande utställning 1969 beskriver han ögonblicket: "för att uppöva sin förmåga till meditation och hallucination, gör han ett antal teckningar efter bräderna. Slumpvis låter han papperslappar falla ner på golvet och gnider dem sedan med en blyertspenna. När han betraktar avtrycken är han förvånad över den plötsliga förhöjningen av sin visionära förmåga. Hans nyfikenhet är väckt. Han blir förtjust och försöker på samma sätt rådfråga alla möjliga material, som han råkar få syn på - bladen med sina nerver, säckvävens fransiga kanter, spåren efter palettkniven på en modern målning, utrullade snören och så vidare. Sådana teckningar (bortom måleriet) tillkomna genom en rad spontana suggestioner och transmutationer (som hypnagogiska visioner) förlorade vid tillkomsten karaktären av det material som hade använts, t.ex. trä, och antog utseendet av otroligt exakta tecken, som antagligen avslöjade den ursprungliga anledningen till tvångstanken eller trots allt producerade en skenbild av anledningen" (översättning: Karin Bergqvist Lindegren, sid 7).
Metoden gav ett helt nytt uttryck till Max Ernst konst och blev en källa till nya motiv för honom. Han utförde en serie verk i papper och ett par år senare vidareutvecklade han tekniken genom sina s.k. "grattage", en variant av frottage men utförda som målningar. I dessa lade han ett tunt lager av färg på en yta (till exempel en duk eller ett papper) som sedan placerades ovanpå ett föremål. Med hjälp av en palettkniv skrapade han sedan av färgen, vilket resulterade i nya bilder formade av underlagets struktur.
I Ernsts föreställningsvärld var de mest framträdande figurerna ofta fåglar med människoliknande kroppar eller händer, de fick vara symboler för frihet med övernaturliga egenskaper. Ernst skapade ett alter ego, Lop Lop, kungen av fåglar, som först dyker upp i en serie av målningar och collage i slutet av 1920-talet som ett förkroppsligande av Ernst själv, en primitiv ikon som bär hemligheterna till visionär frihet. Lop Lops tillblivelse kan spåras till en förvirrande händelse i barndomen när hans älskade papegoja Hornebom dog i samband med att hans lillasyster Loni föddes. Den unge Max Ernst misstog sin syster för en reinkarnation av papegojan. Med detta i åtanke fungerar Lop Lop som en fantasifull varelse född genom döden, ett andligt emblem, en guide genom de spöklika skikten i Ernsts inre sinne.