Johan Gustaf Sandberg

Motivet är hämtat ur Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien, Vol. 6, Gustaf II Adolf, 1833, kapitel 1, Gustaf Adolfs ungdom. Enligt Fryxell skänkte en bonde prins Gustaf Adolf en gång en liten ölandshäst. Den unge prinsen räknade genast upp några ungerska gyllen åt mannen, och sade: ”Där har du betalning! Du kan väl behöfva penningar och vill förmodligen icke gifva mig hästen för intet.”.
De två övriga personerna i målningen är Gustaf Adolfs lärare Johan Skytte (1577-1645) och dennes assistent Johannes Bureus (1568-1652) (sedermera lärare åt drottning Kristina). År 1602 förordnades Skytte och Bureus att leda utbildningen av prins Gustav Adolf, då 8 år gammal. Skytte och Bureus var då 25 respektive 34 år gamla. Att Sandberg har frångått detta faktum och avbildat Skytte som en gammal man och Bureus som en yngling kan förklaras med att inga samtida porträtt av dem utförda under den period då de undervisade Gustaf Adolf är kända. Sandberg har baserat Skyttes utseende på ett bystporträtt han utförde efter ett original i helfigur av Jacob Heinrich Elbfas från 1641, vilket utgjorde förlaga för Sandbergs kända verk Galleri af utmärkta svenska lärde, witterhetsidkare och konstnärer från Gustaf I:s till närvarande tid, 1835-42, bestående av sammanlagt 100 litografier av J. E. Cardon efter originalporträtt av Sandberg. För att betona lärare-assistentförhållandet mellan Skytte och Bureus, har Sandberg i den aktuella målningen valt att avporträttera den senare som en yngling.
År 1604 lät Skytte trycka de principer han hade följt i sin uppfostran av den unge prinsen (Een kort Vnderwijsning: vthi huad konster och dygder een fursteligh person skall sigh öfwe och bruke, then ther tencker medh tijden lyckosalighen regere land och rijke). Boken, den svenska litteraturens första uppfostringsskrift, utformades som ett vältaligt försvar för ett humanistiskt bildningsideal. Skytte var angelägen om att inskärpa att en furstes utbildning inte skulle vara en angelägenhet enbart för honom själv utan något som berörde hela folket. Det var motiveringen för att han också lät trycka sitt program. Samma år som boken utkom antog riksdagen en arvförening som gav hertig Karls gren av Vasaätten rätt till tronen; därmed var det nu en kronprins som Johan Skytte skulle skola.
Enligt Skytte måste en furste framför allt utbildas i den sanna religionen, men inskärpte att undervisningen inte fick präglas av dogmatiska studier. Fursten skulle istället lära sig att läsa bibeln och i fromhet bli en förebild för folket. Skytte framhöll att det var viktigare för en furste att vara väl utbildad i lärda konster än i ridderliga. Politiken, eller läran om den praktiska statskonsten, skulle tillsammans med historien och rättsläran vara höjdpunkten i den furstliga utbildningen. Skytte betonade även den praktiska nyttan av de matematiska vetenskaperna, inte minst för deras militära tillämpning inom artilleri och fästningsbyggande. Språkkunskaper var centrala, självfallet världsspråket latin, men också de moderna språken. Rikskanslern Axel Oxenstierna har intygat hur Gustav II Adolf redan i unga år lärde sig att tala tyska, holländska, franska och italienska. Dessutom förstod han spanska och engelska, samt en del polska och ryska. Gustav Adolf fick tidigt lära sig retorik – på svenska och latin – och 1605 författade han en egen anklagelseskrift mot riksrådet Hogenskild Bielke (avrättad 1606 för trohet mot Sigismund), en text som rättades av Skytte. När hans lärare år 1606 gifte sig med friherrinnan Maria Jakobsdotter Näf, höll Gustav Adolf det traditionella talet å brudens vägnar. I Johan Skyttes undervisning fick den blivande kungen en undervisning som förenade den praktiska statsnyttan med en äkta känsla för vetenskap och humanistisk bildning, på ett sätt som gjorde läraren unik i det tidiga 1600-talets Sverige. Det kungliga utbildningsprogrammet var fast förankrat i en kontinental bildningstradition. Den blivande kungen erhöll således en skolning som väl kunde mäta sig med den som givits hans främste vedersakare, kusinen Sigismund i Polen och den mer jämnårige Christian IV i Danmark. Även om Skytte betonade värdet av studier i alla ämnen ägnade han inte oväntat störst utrymme åt undervisningen i politik. Han hänvisade särskilt till den franske historieskrivaren Philippe Commines, som Karl IX uppenbarligen särskilt hade anbefallt. Intressantare ur statsrättsteoredsk synvinkel är dock hans hänvisning till Justus Lipsius, som hade gjort sig känd genom ett stort och redan då klassiskt arbete i politik, i vilket han förfäktade nödvändigheten av en stark furstemakt som en väg till att skapa politisk stabilitet. I Skyttes utbildningsprogram finns det en röd tråd av moralisk anda och syftet är att frammana en levande pliktkänsla hos eleven. Fursten har fått sin makt av Gud, men den ska användas till gemene mans välfärd. Skytte underströk vikten av att monarken hade självständiga rådgivare som denne dessutom skulle ha tålamod med. Det senare var, för att uttrycka det milt, en vink åt elevens far, den sällsynt koleriske Karl IX.
År 1611, efter nio år som Gustav Adolfs lärare, löstes Johan Skytte, som även undervisat hertigarna Johan och Karl Filip samt prinsessan Maria Elisabeth, från sitt uppdrag att skola tronföljaren, som redan samma år efterträdde sin far som Gustav II Adolf. Nu följde en rad viktiga politiska uppdrag; 1617 utsågs han till riksråd och blev en av Axel Oxenstiernas förtrogna, och 1622 till universitetskansler. Skyttes inflytande på Sveriges öden kom därefter att bli fortsatt stort.