Carl Larsson

För den utåt sett radikale Carl Larsson kom religionen ibland att bli den motkraft som fick honom att härda ut under besvärliga perioder. Per I. Gedin skriver: ”När familjen bosätter sig i Sundborn ingår kyrkobesök i levnadsmönstret. Det var mer för de sociala kraven än av längtan efter en tro, men tycks ha varit början till en mer positiv inställning till religionen” ("JAG Carl Larsson", 2011, sid 422).

Konstnären själv uttryckte det enligt följande i sin självbiografi: ”Vår unga lycka var stor och gränslös. Jag började gå i kyrkan och tacka Gud, så lycklig var jag” ("JAG. Carl Larssons självbiografi", uppdaterad version, utgiven av Ami Bergöö och Helena Brunkman, 2013, sid 166).

Gedin förtydligar Larssons kluvna inställning till religionen: ”Tron blir nu allt viktigare för Carl Larsson. […] Den nya religiositeten medför också att Carl Larsson beslutar sig 1900 för att döpa samtliga sju barn. Hur Karin ställer sig meddelar han inte, men hon var säkert överens med Carl. […] Carl Larsson krävde att dopet inte skulle ske i kyrkan, som prosten ville, utan i det egna hemmet. Där blev det en glad och trevlig fest för släkt och vänner. Dopet var också viktigt för Carl Larssons sociala position i bygden” (Gedin, sid 422-423).

Konstnären själv förtydligade det hela: ”Mest nöjd var prosten som alltid trodde att han den där söndagen hade lagt sina ord så väl att mitt förhärdade hjärta veknade av det. Förut rörde han inte vid hatten när jag vördsamt hälsade på honom, men nu fick jag kalla honom för farbror och han blev sedan min bästa vän här i socknen” (Bergöö och Brunkman, sid 208).

I "Uppenbarelse" har Carl Larsson avbildat Sundbornsflickan Svea Sundström, en av de tvillingar som konstnären tidigare använt som modell till "Tvillingarna" år 1914. I det aktuella motivet har Larsson fångat hennes högerprofil i ateljén i Sundborn. Det religiösa anslaget förstärks av kompositionens bakgrund där fonden utgörs av "Birgitta och hennes biktfader Mathias" samt "Martin Luther och Gustaf II Adolf", två av konstnärens förslag till väggmålningar i Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden 1911.

Även om det mesta talar för att komposition i det stora hela är en tillfällig ögonblicksbild från konstnärens ateljé kan man ana inslag av Carl Larssons religiositet, vilken tilltog med åren och föranledde honom att i slutordet till sin självbiografi skriva att han: ”lojt men förtröstansfullt lägger mitt öde och min ande i Dina händer, Fader” (Bergöö och Brunkman, sid 236).