Bernard Buffet

”La peinture, on n’en parle pas, on ne l’analyse pas, on la sent”
Fritt översatt: ”Målningen, den pratar man inte om, analyserar den inte, man “känner av den” – orden är Bernard Buffets egna och beskriver hur man kan närma sig hans måleri. Oavsett om han målar landskap, stilleben eller porträtt finns en direkt uppfordrande ton som tvingar betraktaren att konfronteras med verkligheten. Motivet ”Nature Morte”/”Blomsterstilleben” är gammaldags och snudd på trivialt. Blomsterstilleben har målats i mängd sedan 1600-talet och framåt ofta med tungt symboliskt innehåll. Bernard Buffets blomsterstilleben kan tyckas vara fjärran från de holländska 1600-talsmästarnas praktuppsättningar men där finns en klar koppling – människans existentiella tillvaro och de ”immobila objekt” som befolkar densamma. Där det äldre måleriet excellerar i trompe l’oeuil och raffinerat detaljstudium bjuder Bernard Buffet på expressionism och ”aggression”. De svarta ruggade linjerna som är så karakteristiska för konstnären bildar en fartfylld, snudd på explosiv komposition. Det svarta, linjära ”krockar” med blombladens färger som uppkäftigt tar sin plats utanför den skarpa svarta linjen. Dynamiken som uppstår är slående! Det tidiga 1900-talets konkretister och suprematister revolutionerade sättet att arbeta med dukens yta, men hos Bernard Buffet blir duken aldrig enbart en spelplan för linjen. Hans målningar saknar förvisso oftast för - och bakgrund och det är spelet mellan linjerna och färgen som får betraktaren att ana ett rum. Den tomma ytan förstärker det emblematiska draget. Det säregna med Bernard Buffets målningar är att han lyfter fram de enskilda objekten och låter dem ta en dominerande plats, förstärkt av deras framträdande i total isolation. Detta skapar en dubbelhet i bilden – där finns både igenkännande drag och främmande delar. Ytans objektiva verklighet, det minimalistiska illusionstricket – ”blommor i vas” är mycket speciellt. Tveklöst känner man alltid igen en målning av Bernard Buffets – i likhet med Andy Warhols ikoniska bilder – och båda konstnärerna kan räknas till efterkrigstidens stora pionjärer. Deras uttryck låg rätt i den traumatiserade efterkrigstiden och banade väg för helt nya konstuttryck.
Bernard Buffet föddes 1928 i Paris och han växte upp i en välbeställd borgerlig miljö. Trots begåvning var hans skolgång var inte särskilt lyckosam och studierna tycks ha förfallit honom tråkiga. Det enda ämne han visade något intresse för var naturvetenskap som gav honom talrika uppslag till sitt tecknande och han gjorde mängder av skisser av plantor och djur. Intresset för det precisa, objektiva, ingående studiet av ett föremål är ett genomgående drag i hans måleri och grafik. Någon examen räckte det emellertid inte till varför Bernard istället uppmuntrades att söka andra vägar. Han skrev in sig vid en tecknarskola och lyckas som 15-åring med inträdesprovet till Ecole Nationale Supérieure des Beaux-Arts. Han skolades några år i Eugene Narbonnes ateljé där han förutspåddes en lysande framtid. 1945-46 går Bernard Buffet vidare på egen hand – i efterkrigstidens Frankrike är konstandan ganska resignerad och tillbakablickande. Bernard Buffets konstnärskollegor beundrade Picasso men själv ville han säga och se något annat. Det var nu han började utveckla sin karakteristiskt vresiga och kärva stil som bröt totalt med det rådande figurativa måleriet och likaså dåtidens abstrakta måleri. De starkaste och mest betydelsefulla verken i konstnärens produktion anses vara utförda mellan ca 1945-65 och från denna period är även auktionens målning, om än i slutet av den samma, daterad 1964. Under det sena 1960-talet och det tidiga 70-talet målar Bernard Buffet gärna landskap företrädelsevis vattenlandskap, hamn- och kanalvyer är motiv som ofta återkommer. Färgsättningen går åt ett lite mjukare tonläge och kontrasterna är inte lika knivskarpa. Bernard Buffets konstnärsliv var tämligen lyckosamt och han kunde leva gott på sitt måleri. Dock fick hans liv en tragisk och dramatisk utgång. Han drabbades i det sena 1990-talet av Parkinsons sjukdom vilket gradvis försämrade hans förmåga att teckna och måla. Då sjukdomen slutligen gjort honom arbetsmässigt oförmögen tog han sitt liv den 4 oktober 1999 i sin ateljé belägen i Domaine de la Baume i närheten av staden Tourtour .
I det franska konstlivet efter 1945 blev Bernard Buffet var något av ett ”enfant terrible” – han fick mycket tidigt, redan i 20-årsåldern, stora kommersiella framgångar, delvis tack var sin livslånga vänskap med galleristen Maurice Garnier. Konstpubliken gillade hans ”brutala nyrealism” och ”medeltida hantverksmässighet” men den franska kritikerkåren var inte lika övertygad eller imponerad. Tidskriften Der Spiegel beskrev vid ett tillfälle Bernard Buffet så som ”mannen med den guldhanden som blev 1900-talets mest hånade och utskällde, en paria bland kritikerna”. Det hindrade emellertid inte att han 1955 efter en omröstning sammanställd av tidskriften ”Connaissance des Arts” blev utsedd till nummer 1 av de ”10 mest framstående efterkrigskonstnärerna”! Han invaldes i L’Academie des Beaux Arts 1974 och emottog under sin levnad flera betydande utmärkelser, bl a Chevalier de la legion d’Honneur. Bernard Buffet är en internationell storhet och hans verk har ställts ut på många olika platser. Måleri och grafik av hans hand återfinns i samlingar över hela världen. Stort intresse för hans verk finns bl a i Japan. Där finns även den största enskilda samlingen av Bernard Buffets verk, grundat av den japanske konstsamlaren Kiichiro Okanos (1917-1995). Japanen kom i kontakt med Bernard Buffet och hans konst redan under 1950-talet och började systematiskt samla verk av den samme. Det lär finnas ett fåtal originalverk av Bernard Buffet i Sverige, Moderna Museet har ett verk i sin ägo och det är ytterst ovanligt att oljemålningar av ”Bouquet de fleurs” karaktär når den skandinaviska auktionsmarknaden.

SAMLING LINDH

Den enastående historien bakom Samling Lindh tar sin början i Norge (vid den tiden i union med Sverige sedan 1814) ett par generationer bakåt i tiden. Bo Lindhs morfar, Even Christian Gjestvang föddes år 1853 i Nes (Hedmark), vackert beläget på en halvö omgärdad av Norges största sjö Mjösa. Uppväxtåren synes ha präglats av en materialistiskt anspråkslös tillvaro där föräldrarna bedrev lantbruk.
Vid drygt 15 års ålder hade Gjestvang plats som lärling i en handelsbutik i närheten av Hamar. Några år senare hade Gjestvang avancerat till kontorist i huvudstaden Kristiania där han även genomförde utbildning vid ett handelsinstitut. Erfarenheter, lärdomar samt utbildning öppnade nu nya vägar för Gjestvang som startade egen näringslivsverksamhet i Kristiania år 1873.
I sin nya yrkesroll verkade Gjestvang, vid endast 20 års ålder, som grosshandlare och återförsäljare av maskiner samt nya tekniska hjälpmedel med inriktning mot en expanderande industri: boktryckarbranschen. Efter att ha flyttat till Stockholm år 1890 etablerade Gjestvang en affär för pappers- samt tryckerimaskiner i Stockholm samma år. Efter ett antal år i Sverige beviljades Gjestvang svenskt medborgarskap den 11 maj 1894. Verksamheten synes snabbt ha utvecklats i en positiv riktning och under åren 1897-1907 tjänade han som verkställande direktör i Nyqvarn AB, vilket Gjestvang bildat tillsammans med Stockholms-Tidningens grundare Anders Jeurling. Gjestvang kom att behålla kontakterna med Nyqvarn AB i egenskap av styrelseordförande under åren 1907-08.
De efterföljande åren kom att präglas av ett idogt verkande inom svenskt näringsliv. Redan 1898 hade Gjestvang grundat Svensk pappers-tidning, vilken hölls på en hög fackteknisk nivå. Tidningen kom sedan från och med år 1900 att bli officiellt organ för Svenska pappersbruksföreningen. Ett axplock av Gjestvangs alla insatser visar att han förutom att, i över tio år, vara skattmästare i Svenska pappersbruksföreningen (1905-16) även verkade som Norges underkommissarie vid Allmänna konst- och industriutställningen (Stockholmsutställningen) 1897.
Vid sidan av sin verksamhet inom pappers- och boktryckerimaskinbranschen etablerade sig Gjestvang som Sveriges första bilhandlare år 1903. Verksamheten som såg dagens ljus vid Stora Vattugatan kom sedermera att från år 1912 vara belägen vid Strandvägen 7 G. Antalet sålda bilar ökade markant från år till år och Gjestvang var länge den störste bilimportören i Sverige. Bidragande orsak var att firma Gjestvang & Co blev generalagent i Sverige för det framgångsrika amerikanska bilmärket Hudson. Generalagenturen kom sedan att utökas med Peugeot innan Gjestvang även kom att introducera bilmärket Ford för den svenska marknaden.
Gjestvangs betydelse i detta sammanhang ledde till att han redan år 1903 blev styrelsemedlem i Kungliga Automobilklubben, KAK. Hans klara affärsblick och ekonomiska läggning var av stor betydelse för övervinnandet av klubbens initiala svårigheter. Gjestvangs omfattande intresse för bilismen alstrade även ett mecenatskap som KAK var mycket tacksam för.I början av 1900-talet, donerade han bl.a. dyrbara tävlingspokaler till klubben. Gjestvang kvarstod som styrelseledamot i KAK ända fram till sin död och han var också den trägnaste deltagaren i såväl klubbens som styrelsens och arbetsutskottets sammanträden. Gjestvang, vars imponerande livsgärning även innefattade tjänstgöring som persisk generalkonsul (1898-1932) i Sverige, avled i Monte Carlo, Monaco år 1932.
Med sådanpåbrå var det på intet sätt förvånansvärt att Gjestvangs dotter, Alexandra, inte bara kom att bli en driven näringsidkare utan också en veritabel motor-pionjär som kom att gå till historien. Född 1882, som dotter till Gjestvang samt dennes hustru Anne Elisabeth, kom Alexandra (ivrigt påhejad av fadern) att bli den första kvinnan att ta körkort i Sverige, år 1907. Alexandra sågs därefter ofta framförandes sin Oldsmobile på Stockholms gator. Redan innan det egna körkortet hade erhållits skrev Alexandra historia som enda kvinna att ställa upp i Sveriges första biltävling år 1904, denna gång dock enbart i egenskap av passagerare.
1904 års erfarenhet kom emellertid att bli ett undantag. Hädanefter föredrog Alexandra att själv sitta bakom ratten. Under 1920- och 1930-talen deltog hon med stor glädje i mängder av biltävlingar. Vid 50 års ålder deltog hon, i sällskap av sonen Bo, i det prestigefulla Monte Carlo-rallyt år 1932. Alexandras utmärka egenskaper som rallyförare bevisades av en imponerande åttonde plats i stora klassen!
Parallellt med det stora motorintresset kom Alexandra att gå i faderns fotspår även inom yrkeslivet. År 1930 började hon studera biltillverkning samt bilförsäljning i såväl USA som Frankrike. Efter studierna anställdes hon i faderns företag 1931 där hon så småningom avancerade till försäljningschef år 1934 samt därefter verkställande direktör.
Dessvärre avled Alexandra tidigt, endast 57 år gammal, 1939 men hennes livsgärning lever kvar i svensk historieskrivning och till hennes minne anordnas varje år ett damrally.

BO OCH MARGARETA LINDH
Berättelsen om konstsamlarna Bo och Margareta Lindh handlar om nyfikenhet, kärlek och om ödmjukhet till såväl konsten som dess skapare. När två själsfränder möts uppstår något alldeles extra, de blir förenade av de gemensamma intressena och livet blir aldrig detsamma därefter. Som i en underbar dans kom livet att virvla fram för Bo och Margareta efter att de träffades 1961 på en kulturresa till Leningrad. Deras gemensamma vurm och intresse för musik, konst, balett och opera förde dem gärna i Rolls Roycen vidare ut i Europa på många resor Allra viktigast blev dock vistelserna i Frankrike där deras drömmar uppfylldes och sinnena mättades av kultur och skönhet.
På 1960-talet påbörjades inköpen hos betydande konsthandlare och gallerier och vartefter placerades konstverken ut i såväl våningen i Stockholm som i bostaden på franska Rivieran. De mest betydande konstnärerna förvärvades och på väggarna hängde både original och grafiska verk av Chagall, Picasso, Buffet, Roualt, Kandinsky och Miró. De ekonomiska förutsättningarna fanns sen långt tillbaka för Bo Lindh som var son till Alexandra Lindh, född Gjestvang och barnbarn till den norskfödde Even Christian Gjestvang. Med morfars affärssinne hade grunden till förmögenheten skapats under det tidiga 1900-talet då han som Sveriges första bilhandlare 1903 blev generalagent för det amerikanska bilmärket Hudson i Sverige, sedermera förvärvades även agenturerna för Peugot och Ford. Modern, Alexandra Gjestvang, fortsatte i sin fars fotspår och blev också omtalad som en skicklig rallyförare. Hon var den första kvinnan i Sverige som tog körkort i Sverige 1907. Alexandra levde intensivt och spännande, bland annat körde hon Monte Carlo-rallyt med sonen Bo 1932, men gick tyvärr ur tiden redan 1939. Bo hade utbildat sig till ingenjör och även han var förstås motorintresserad och tog över chefsstolen i Gjestvang & Co efter modern. Han satt på en rad viktiga poster i Sveriges Automobilimportförbund, Sveriges Bilindustri och Bilgrossistföreningen . Han var aktiv inom Stockholms Sportfiskeklubb och Stockholms Flygklubb och tog flygcertifikat 1935. På 1950-talet fick han rådet att kika på konst som investering och han började förvärva några betydande akvareller av Anders Zorn, bl a konstnärens tidiga mästerverk ”Moderskärlek”, vidare ”I sorg” (bägge säljes på Bukowskis Klassiska auktion den 3 juni), och det helt enastående porträttet av den franske skådespelaren Coquelin Cadet. Porträttet donerade paret Lindh 1983, via Nationalmusei Vänner, till Nationalmuseum genom Bo Lindhs testamente. Det som från början var tänkt som ett ekonomiskt engagemang övergick snabbt i en nyfikenhet och kärlek till konsten. Även Zorns mästerliga etsningar fångade Bos intresse och samlingen kom med tiden att omfatta inte mindre än 225 blad – en av de mest omfångsrika med flera unika avdrag. När Margareta så kom in i bilden på 1960-talets början tog samlandet riktig fart och nu blev det internationella mästare som Margareta och Bo förvärvade.
Margareta von Sneidern var en extraordinär kvinna som också levt ett spännande liv innan hon mötte Bo Lindh. Margareta var dotter till landshövdingen i Älvsborgs län Axel von Sneidern och Julia Rosenbaum, en av Sveriges första kvinnliga läkare och engagerad kvinnosakskvinna. Margareta hade växte upp på Bergs säteri i Dalsland och utvecklade tidigt ett starkt intresse för konst och musik. Efter sin första balettföreställning på Stockholmsoperan hade lilla Margareta yrkesvalet klart för sig. Hon skulle bli dansös. Hon älskade att dansa balett, en kärlek som tog henne till Köpenhamn där hon började på Asta Mollerups dansskola, en på 1930-talet berömd och omtalad dansskola inte bara i Danmark utan i hela Europa. I Köpenhamn mötte hon också en annan kärlek och gifte sig 1936 med arkitekten och greven Otto Danneskiold-Samsøe. Under andra världskriget flyttade de till Sverige där två söner föddes. Under krigsåren uppträdde hon i folkparkerna med sina populära karaktärsdanser. Då paret skilde sig och Margareta ärvde föräldrahemmet Berg visade det sig att Margareta inte bara var kulturellt lagd utan också en handlingskraftig och driftig kvinna. Med stark drivkraft beslöt hon sig för att öppna upp ett herrgårdspensionat som hon sen drev med framgång under 1950-talet. Med sin speciella personlighet blev hon känd som ”grevinnan påDal” och omgivningen hyste stor aktning för hennes målmedvetenhet. Som om inte det räckte kom hon att även driva Badhotellet i Bovallstrand på västkusten. Hennes intresse för konst fanns förstås hela tiden, men med Bo blommade det ut ordentligt.
I bevarad brevväxling mellan paret Lindh och gallerister och konstnärer kan man ta del av deras glädje då ett nytt konstverk förvärvades. Att få kontakt med konstnären själv är för många samlare en viktig del och deras genuina intresse och nyfikenhet ledde dem ofta hela vägen fram till konstnären själv, som exempel kan nämnas brevet från Chagall som tackar för deras intresse för hans måleri med deras egen handskrivna notering på kuvertet; ”(Vi var för blyga för att höra av oss igen.)” som en kommentar till Chagalls inbjudan att komma förbi honom och hälsa på.

Många besök blev det i Foundation Maeght i Vence där ett mecka av konst växte fram på 1960-talet. Till Paris for man ofta, 1965 inköptes den magnifika målningen ”La Rêve de Chagall sur Vitebsk” på Galerie de L’Elysée, 69 Rue de Faubourg-St.-Honoré i Paris som ägdes av den vänlige Alex Maguy. Margareta och Bo Lindh hade varit på Operan i Paris och vandrade hem i majnatten längs gatorna och i galleriets skyltfönster stod den blåskimrande drömmen, Margareta föll omedelbart. Nästa morgon levererades konstverket till paret Lindhs hotell, en fantastisk kärleksgåva från Bo till Margareta!. Spännande är också att ta del av korrespondensen från galleriet till Sverige i samband med betalningen, konstverket betalas med 18.000 USD den 15 maj 1965, frakten till Stockholm från Paris betalas enligt kvitto med 6.717 kronor den 1 juni 1965. Hos Alex Maguy förvärvas 1969 Pablo Picassos ” "Paysage, Méditerranéen"efter att galleristen besökt makarna Lindh på Rivieran och i brev uttryckt sin uppskattning över deras möte och deras underbara hus. Efter förvärvet av Picasso återkommer Maguy i brev och hyllar deras förvärv som kommer att förgylla deras ”privata museum”. De täta kontakterna med konstbranschen var en del av makarna Lindhs liv och säkert betydde det mycket. Från samma galleri inköptes sedan George Rouaults ”Mater Dolorosa”, daterad i slutet av 1940-talet. Bernard Buffets färgstarka blomsterstilleben från1964 inköptes direkt från Buffets gallerist Maurice Garnier som representerade konstnären under hela hans liv.
Bo Lindh dog 1982 och Margareta Lindh 2013. Högt upp i åren fortsatte Margareta att resa och njuta av konsten, även om inköpen inte blev så många. Kanske försvann det magiska ögonblicket när man båda fastnar för ett och samma konstverk, för allra roligast är det att dela konstupplevelser med någon med samma öga och kärlek.