Georges Rouault

Intyg utfärdat av Alex Maguy, signerad och daterat Paris 25 mars 1966, medföljer.
Påskrift a tergo av konstnärens dotter, Isabelle Rouault.

Bilden av modern med barnet i famnen är en universell symbol för kärlek, tröst och hopp. Georges Rouaults ikonlika framställan följer den kristna traditionen i både komposition och titel, "Mater Dolorosa" är benämningen på den lidande Gudsmodern, Jungfru Marie smärtor, men hos Rouault är modern och barnet inte riktade mot betraktaren, utan vänder sig mot varandra. De lutar sina ansikten tätt ihop, formerna möts och speglar varandra, kanske som en påminnelse att modern delar sitt barns lycka - men även olycka.
Mater Dolorosa är utförd 1947/49, då Rouault är en mogen konstnär och hans konst fulländats till förenkling och förfining, där formerna är renodlade och reducerade till endast det essentiella. Rouault tog dock aldrig steget fullt ut till abstraktion, hans bildvärld förblev figurativ och föreställande. Det vi ser är inte ett försök till avbildande, eller tolkning, av den yttre verkligheten utan vi möts av konstnärens inre vision av objektet, hans intellekt och känslor. Som ung studerade Rouault för symbolisten Gustave Moreau på École des Beaux-Arts, och denne kom att göra ett stort intryck på Rouault genom läran att vända sig till den inre rösten; att söka inspiration i religion, filosofi och andlighet. Rouault förblev livet igenom en hängiven katolik och dedikerad konstnär. Konsten var för honom ett medel att kommunicera genom färg och form, bilderna skapades direkt från hans föreställningsvärld och inte som ett resultat genom observationer av omvärlden. I unga år var han glasmästarlärling och arbetade med restaurering av kyrkors blyglasfönster. Fönstrens formspråk med svarta kontureringar och glödande färger anses ha påverkat hans formspråk och motivkrets, något vi kan skönja även i Mater Dolorosa. Rouault verkade samtida med kubismen, fauvismen och expressionismen, och även om han ställde ut tillsammans med fauvisterna vid 1900-talets början, anslöt han sig aldrig till någon riktning, utan arbetade självständigt och intar på så sätt en unik plats bland 1900-talskonsten. “Art, the art I aspire to, will be the most profound, the most complete, the most moving expression of what man feels when he finds himself face to face with himself and with humanity. Art should be a disinterested, passionate confession, the translation of the inner life, as it used to be in the old days in the hands of our admirable anonymous Frenchman who sculpted the figures on the cathedrals.” Georges Rouaults egna ord ger oss en ingång till hans bildvärld.
Mater Dolorosa är ett utsökt exempel på Rouaults senare konstnärskap, som karaktäriseras av raffinerad färgbehandling, där färgen nästan ger ett intryck av att vara belyst inifrån. Hans tidigare dova färgskala är här utbytt mot en klarare och ljusare, i detta verk dominerat av veronesegrönt. Motivet går tillbaka på ett tidigare verk, “Il Serait Si Doux D’Aimer”, utfört 1922 som ett grafiskt blad i portfolion "Miserere", med nummer Pl.XIII. Detta kraftfulla grafiska storverk utfördes mellan 1912-18 och 1922-27. "Miserere" kom i sin slutliga form att omfatta 58 blad som publicerades först 1948. Det är under denna tidsperiod som auktionens nummer skapas. Verket i sin helhet kan ses som en sorgesång över mänsklighetens villkor och världens tillstånd, där Rouault undersöker komplexiteten i den mänskliga existensen. Genom clownernas förvridna masker, soldaternas väg till döden och de prostituerades sorg och desperation tecknas mänsklighetens förlorade själ. Miserere innehåller också skildringar av Jesu liv och gärning, vars lidande bär människornas synder och möjliggör en väg till frälsning och befrielse.
Konstverket Mater Dolorosa bygger på spänningen mellan skörhet och hopp. Den ljusgröna hoppfulla färgen i förening med moderns skyddande omfamning av det lilla barnet skänker betraktaren ett meditativt lugn, men där finns också vetskapen om att framtiden bär på lidande, tröst och tillförsikt.

SAMLING LINDH

Den enastående historien bakom Samling Lindh tar sin början i Norge (vid den tiden i union med Sverige sedan 1814) ett par generationer bakåt i tiden. Bo Lindhs morfar, Even Christian Gjestvang föddes år 1853 i Nes (Hedmark), vackert beläget på en halvö omgärdad av Norges största sjö Mjösa. Uppväxtåren synes ha präglats av en materialistiskt anspråkslös tillvaro där föräldrarna bedrev lantbruk.
Vid drygt 15 års ålder hade Gjestvang plats som lärling i en handelsbutik i närheten av Hamar. Några år senare hade Gjestvang avancerat till kontorist i huvudstaden Kristiania där han även genomförde utbildning vid ett handelsinstitut. Erfarenheter, lärdomar samt utbildning öppnade nu nya vägar för Gjestvang som startade egen näringslivsverksamhet i Kristiania år 1873.
I sin nya yrkesroll verkade Gjestvang, vid endast 20 års ålder, som grosshandlare och återförsäljare av maskiner samt nya tekniska hjälpmedel med inriktning mot en expanderande industri: boktryckarbranschen. Efter att ha flyttat till Stockholm år 1890 etablerade Gjestvang en affär för pappers- samt tryckerimaskiner i Stockholm samma år. Efter ett antal år i Sverige beviljades Gjestvang svenskt medborgarskap den 11 maj 1894. Verksamheten synes snabbt ha utvecklats i en positiv riktning och under åren 1897-1907 tjänade han som verkställande direktör i Nyqvarn AB, vilket Gjestvang bildat tillsammans med Stockholms-Tidningens grundare Anders Jeurling. Gjestvang kom att behålla kontakterna med Nyqvarn AB i egenskap av styrelseordförande under åren 1907-08.
De efterföljande åren kom att präglas av ett idogt verkande inom svenskt näringsliv. Redan 1898 hade Gjestvang grundat Svensk pappers-tidning, vilken hölls på en hög fackteknisk nivå. Tidningen kom sedan från och med år 1900 att bli officiellt organ för Svenska pappersbruksföreningen. Ett axplock av Gjestvangs alla insatser visar att han förutom att, i över tio år, vara skattmästare i Svenska pappersbruksföreningen (1905-16) även verkade som Norges underkommissarie vid Allmänna konst- och industriutställningen (Stockholmsutställningen) 1897.
Vid sidan av sin verksamhet inom pappers- och boktryckerimaskinbranschen etablerade sig Gjestvang som Sveriges första bilhandlare år 1903. Verksamheten som såg dagens ljus vid Stora Vattugatan kom sedermera att från år 1912 vara belägen vid Strandvägen 7 G. Antalet sålda bilar ökade markant från år till år och Gjestvang var länge den störste bilimportören i Sverige. Bidragande orsak var att firma Gjestvang & Co blev generalagent i Sverige för det framgångsrika amerikanska bilmärket Hudson. Generalagenturen kom sedan att utökas med Peugeot innan Gjestvang även kom att introducera bilmärket Ford för den svenska marknaden.
Gjestvangs betydelse i detta sammanhang ledde till att han redan år 1903 blev styrelsemedlem i Kungliga Automobilklubben, KAK. Hans klara affärsblick och ekonomiska läggning var av stor betydelse för övervinnandet av klubbens initiala svårigheter. Gjestvangs omfattande intresse för bilismen alstrade även ett mecenatskap som KAK var mycket tacksam för.I början av 1900-talet, donerade han bl.a. dyrbara tävlingspokaler till klubben. Gjestvang kvarstod som styrelseledamot i KAK ända fram till sin död och han var också den trägnaste deltagaren i såväl klubbens som styrelsens och arbetsutskottets sammanträden. Gjestvang, vars imponerande livsgärning även innefattade tjänstgöring som persisk generalkonsul (1898-1932) i Sverige, avled i Monte Carlo, Monaco år 1932.
Med sådanpåbrå var det på intet sätt förvånansvärt att Gjestvangs dotter, Alexandra, inte bara kom att bli en driven näringsidkare utan också en veritabel motor-pionjär som kom att gå till historien. Född 1882, som dotter till Gjestvang samt dennes hustru Anne Elisabeth, kom Alexandra (ivrigt påhejad av fadern) att bli den första kvinnan att ta körkort i Sverige, år 1907. Alexandra sågs därefter ofta framförandes sin Oldsmobile på Stockholms gator. Redan innan det egna körkortet hade erhållits skrev Alexandra historia som enda kvinna att ställa upp i Sveriges första biltävling år 1904, denna gång dock enbart i egenskap av passagerare.
1904 års erfarenhet kom emellertid att bli ett undantag. Hädanefter föredrog Alexandra att själv sitta bakom ratten. Under 1920- och 1930-talen deltog hon med stor glädje i mängder av biltävlingar. Vid 50 års ålder deltog hon, i sällskap av sonen Bo, i det prestigefulla Monte Carlo-rallyt år 1932. Alexandras utmärka egenskaper som rallyförare bevisades av en imponerande åttonde plats i stora klassen!
Parallellt med det stora motorintresset kom Alexandra att gå i faderns fotspår även inom yrkeslivet. År 1930 började hon studera biltillverkning samt bilförsäljning i såväl USA som Frankrike. Efter studierna anställdes hon i faderns företag 1931 där hon så småningom avancerade till försäljningschef år 1934 samt därefter verkställande direktör.
Dessvärre avled Alexandra tidigt, endast 57 år gammal, 1939 men hennes livsgärning lever kvar i svensk historieskrivning och till hennes minne anordnas varje år ett damrally.

BO OCH MARGARETA LINDH

Berättelsen om konstsamlarna Bo och Margareta Lindh handlar om nyfikenhet, kärlek och om ödmjukhet till såväl konsten som dess skapare. När två själsfränder möts uppstår något alldeles extra, de blir förenade av de gemensamma intressena och livet blir aldrig detsamma därefter. Som i en underbar dans kom livet att virvla fram för Bo och Margareta efter att de träffades 1961 på en kulturresa till Leningrad. Deras gemensamma vurm och intresse för musik, konst, balett och opera förde dem gärna i Rolls Roycen vidare ut i Europa på många resor Allra viktigast blev dock vistelserna i Frankrike där deras drömmar uppfylldes och sinnena mättades av kultur och skönhet.
På 1960-talet påbörjades inköpen hos betydande konsthandlare och gallerier och vartefter placerades konstverken ut i såväl våningen i Stockholm som i bostaden på franska Rivieran. De mest betydande konstnärerna förvärvades och på väggarna hängde både original och grafiska verk av Chagall, Picasso, Buffet, Roualt, Kandinsky och Miró. De ekonomiska förutsättningarna fanns sen långt tillbaka för Bo Lindh som var son till Alexandra Lindh, född Gjestvang och barnbarn till den norskfödde Even Christian Gjestvang. Med morfars affärssinne hade grunden till förmögenheten skapats under det tidiga 1900-talet då han som Sveriges första bilhandlare 1903 blev generalagent för det amerikanska bilmärket Hudson i Sverige, sedermera förvärvades även agenturerna för Peugot och Ford. Modern, Alexandra Gjestvang, fortsatte i sin fars fotspår och blev också omtalad som en skicklig rallyförare. Hon var den första kvinnan i Sverige som tog körkort i Sverige 1907. Alexandra levde intensivt och spännande, bland annat körde hon Monte Carlo-rallyt med sonen Bo 1932, men gick tyvärr ur tiden redan 1939. Bo hade utbildat sig till ingenjör och även han var förstås motorintresserad och tog över chefsstolen i Gjestvang & Co efter modern. Han satt på en rad viktiga poster i Sveriges Automobilimportförbund, Sveriges Bilindustri och Bilgrossistföreningen . Han var aktiv inom Stockholms Sportfiskeklubb och Stockholms Flygklubb och tog flygcertifikat 1935. På 1950-talet fick han rådet att kika på konst som investering och han började förvärva några betydande akvareller av Anders Zorn, bl a konstnärens tidiga mästerverk ”Moderskärlek”, vidare ”I sorg” (bägge säljes på Bukowskis Klassiska auktion den 3 juni), och det helt enastående porträttet av den franske skådespelaren Coquelin Cadet. Porträttet donerade paret Lindh 1983, via Nationalmusei Vänner, till Nationalmuseum genom Bo Lindhs testamente. Det som från början var tänkt som ett ekonomiskt engagemang övergick snabbt i en nyfikenhet och kärlek till konsten. Även Zorns mästerliga etsningar fångade Bos intresse och samlingen kom med tiden att omfatta inte mindre än 225 blad – en av de mest omfångsrika med flera unika avdrag. När Margareta så kom in i bilden på 1960-talets början tog samlandet riktig fart och nu blev det internationella mästare som Margareta och Bo förvärvade.
Margareta von Sneidern var en extraordinär kvinna som också levt ett spännande liv innan hon mötte Bo Lindh. Margareta var dotter till landshövdingen i Älvsborgs län Axel von Sneidern och Julia Rosenbaum, en av Sveriges första kvinnliga läkare och engagerad kvinnosakskvinna. Margareta hade växte upp på Bergs säteri i Dalsland och utvecklade tidigt ett starkt intresse för konst och musik. Efter sin första balettföreställning på Stockholmsoperan hade lilla Margareta yrkesvalet klart för sig. Hon skulle bli dansös. Hon älskade att dansa balett, en kärlek som tog henne till Köpenhamn där hon började på Asta Mollerups dansskola, en på 1930-talet berömd och omtalad dansskola inte bara i Danmark utan i hela Europa. I Köpenhamn mötte hon också en annan kärlek och gifte sig 1936 med arkitekten och greven Otto Danneskiold-Samsøe. Under andra världskriget flyttade de till Sverige där två söner föddes. Under krigsåren uppträdde hon i folkparkerna med sina populära karaktärsdanser. Då paret skilde sig och Margareta ärvde föräldrahemmet Berg visade det sig att Margareta inte bara var kulturellt lagd utan också en handlingskraftig och driftig kvinna. Med stark drivkraft beslöt hon sig för att öppna upp ett herrgårdspensionat som hon sen drev med framgång under 1950-talet. Med sin speciella personlighet blev hon känd som ”grevinnan påDal” och omgivningen hyste stor aktning för hennes målmedvetenhet. Som om inte det räckte kom hon att även driva Badhotellet i Bovallstrand på västkusten. Hennes intresse för konst fanns förstås hela tiden, men med Bo blommade det ut ordentligt.
I bevarad brevväxling mellan paret Lindh och gallerister och konstnärer kan man ta del av deras glädje då ett nytt konstverk förvärvades. Att få kontakt med konstnären själv är för många samlare en viktig del och deras genuina intresse och nyfikenhet ledde dem ofta hela vägen fram till konstnären själv, som exempel kan nämnas brevet från Chagall som tackar för deras intresse för hans måleri med deras egen handskrivna notering på kuvertet; ”(Vi var för blyga för att höra av oss igen.)” som en kommentar till Chagalls inbjudan att komma förbi honom och hälsa på.

Många besök blev det i Foundation Maeght i Vence där ett mecka av konst växte fram på 1960-talet. Till Paris for man ofta, 1965 inköptes den magnifika målningen ”La Rêve de Chagall sur Vitebsk” på Galerie de L’Elysée, 69 Rue de Faubourg-St.-Honoré i Paris som ägdes av den vänlige Alex Maguy. Margareta och Bo Lindh hade varit på Operan i Paris och vandrade hem i majnatten längs gatorna och i galleriets skyltfönster stod den blåskimrande drömmen, Margareta föll omedelbart. Nästa morgon levererades konstverket till paret Lindhs hotell, en fantastisk kärleksgåva från Bo till Margareta!. Spännande är också att ta del av korrespondensen från galleriet till Sverige i samband med betalningen, konstverket betalas med 18.000 USD den 15 maj 1965, frakten till Stockholm från Paris betalas enligt kvitto med 6.717 kronor den 1 juni 1965. Hos Alex Maguy förvärvas 1969 Pablo Picassos ” "Paysage, Méditerranéen"efter att galleristen besökt makarna Lindh på Rivieran och i brev uttryckt sin uppskattning över deras möte och deras underbara hus. Efter förvärvet av Picasso återkommer Maguy i brev och hyllar deras förvärv som kommer att förgylla deras ”privata museum”. De täta kontakterna med konstbranschen var en del av makarna Lindhs liv och säkert betydde det mycket. Från samma galleri inköptes sedan George Rouaults ”Mater Dolorosa”, daterad i slutet av 1940-talet. Bernard Buffets färgstarka blomsterstilleben från1964 inköptes direkt från Buffets gallerist Maurice Garnier som representerade konstnären under hela hans liv.
Bo Lindh dog 1982 och Margareta Lindh 2013. Högt upp i åren fortsatte Margareta att resa och njuta av konsten, även om inköpen inte blev så många. Kanske försvann det magiska ögonblicket när man båda fastnar för ett och samma konstverk, för allra roligast är det att dela konstupplevelser med någon med samma öga och kärlek.