Evert Lundquist
"Seapoys död"
Signerad Evert Lundquist och daterad 1938. Duk 116 x 105 cm. Även signerad och daterad a tergo.
Proveniens
Tidigare i Knut och Karin Kavlis samling, Stockholm.
Litteratur
"Konst i svenska hem", vol. II, band 10, avbildad och upptagen sid 543 under samling 920: "Knut och Karin Kvali, Artillerigatan 20, Stockholm", under titeln "Tiger och död Seapoy".
Övrig information
Mot en bakgrund av klassiskt måleri och ett intresse för de stora mästarna var Evert Lundquist redan som ung en särling i det svenska konstlivet. Han uppfattades ibland som omodern av sin samtid, han var egensinnig och ointresserad av trender – ändå upplevs han idag som starkt samtida, aktuell och vibrerande i sin måleriska styrka. Han var aldrig medveten om de aktuella konstströmningarna i Europa, han föredrog att gå sin egen väg. Efter sina vistelser i Frankrike fick hans färguppfattning en tydligare klarhet och en omedelbarhet, detta efter en stark influens av det tidiga impressionistiska måleriet.
Hans mentala välmående pendlar under första hälften av 30-talet. Evert får svårt att anpassa sig till den svenska livsstilen efter sina resor till Frankrike, där han inspireras av den mer lätta, livsnjutarlivsstilen. Han känner sig isolerad i det svenska konstlivet, där 1909 års män och Halmstadsgruppen dominerar konstscenen. Men med avbrott ifrån Stockholms storstadsliv spenderar han en tid ute i skärgården och får där tillbaka livs -och målarglädjen. Han känner sig trygg i sin uttrycksform och strävar mer åt en tung uttryckskraft med monumentala förenklade former och färger. Nu infinner sig också hans lust att arbeta pastost och i stort format.
Mot slutet av 1937 upplever Evert fortfarande emotionella påfrestningar och han beskriver själv sina målningar ifrån sin sjukdomsperiod att de har en dragning åt det mer morbida hållet. ”Det var år med nästan bisarr högspänning, omväxlande med perioder av depression och hade betydande andel för min konst, vilket jag också kunde visa när jag i januari 1938 hade samlat till en annan utställning på Konstnärshuset, med målningar av helt annan karaktär än debututställningen. Till min förvåning mottogs också denna utställning väl” (”Evert Lundquist – ur ett målarliv”, Nordstedts Förlag 1984, sid 88) Under perioden 1936-38 kom Evert Lundquist att utföra en serie målningar som skiljer sig från hans övriga produktion. Målningarna vittnar om en stark stegrande färgfantasi, hämningarna har släppt, demaskeringens stund är inne.
Formgivare
När Evert Lundquist slog igenom 1950 som nyexpressionist hade han redan varit verksam i 30 år. Han började i den nya saklighetens anda på 1920-talet och i 1930-talets tunga expressionism, påverkad av James Ensor. Konsthistoriens giganter som Rembrandt, Chardin och van Gogh ledde honom till det pastosa måleriet, där linjer, former och färger föds samtidigt. Själv har han sagt: ”Jag trevar tills jag kommer till den punkt då det osar hett.” Lundquist skildrar det anspråkslösa, som en spade, ett ljus, en stege, ett träd, men ofta även kvinnor. Motiv som får intensitet genom starkt förenklade former, nästan upplösta av färgmassorna.
Tillsammans med Staffan Hallström, Olle Nyman, Torsten Renqvist, Sixten Lundbom och Roland Kempe tillhörde Evert Lundquist Saltsjö-Duvnäs-gruppen, en av de mer betydelsefulla konstnärsgrupperingar Sverige haft. De blev vänner under elevtiden på Konstakademien och bodde några år i Saltsjö-Duvnäs under 1940-talet. Alla rönte de stor framgång, inte minst Staffan Hallström och Olle Nyman, men allra mest Evert Lundquist, som också ställdes ut mycket internationellt.
Lundquist studerade på Carl Wilhelmsons målarskola 1924. Samma år besökte han Académie Julian i Paris innan ha fortsatte studierna på Konstakademien i Stockholm för Gösta von Hennigs, Carl Wilhelmsson och Albert Engström 1925-1931. Han blev själv professor vid Konstakademien i Stockholm 1960–1970.
Efter studierna började Lundquist skapa i en mer expressionistisk stil med beröringspunkter till Edvard Munch. Med färgen pastost pålagd, verkar konstverken skenbart handla om ett spontant måleri, men han målade tvärtom långsamt och väntade in de möjligheter som lät sig manifesteras i bilden.
Genom sitt visionära och samtidigt utmanande enkla måleri blev Lundquist en av de allra mest betydande konstnärerna i sin generation. Han representerade Sverige på Sao Paolo-biennalen, där han vann pris, och blev utvald att delta i Guggenheim International Award i New York 1964 för världens 100 bästa konstnärer, samt på Dunn International på Beaverbrook Art Gallery i Kanada och på Tate Gallery i London. Internationella museer köpte verk av Evert Lundquist och betydelsefulla internationella gallerier ville ställa ut honom, men han bestämde sig efter några år att dra sig tillbaka från den internationella konstmarknaden. Från 1953 bodde och arbetade han i en vitputsad byggnad vid Drottningholms Slott. Några år före sin död blev han totalt blind, men fortsatte ändå måla in i det sista. Huset är bevarat som Evert Lundquists ateljémuseum.
Läs mer