Carl Larsson

Flera hyllmeter har skrivits om familjen Larssons Sundborn och internationellt har den Arts and Crafts-inspirerade interiören på Lilla Hyttnäs, skapad av Carl och Karin Larsson, kommit att bli synonym med ett skandinaviskt inredningsideal där makarna Larsson ofta omnämns som ”creators of the Swedish style”.

Genom Carl Larssons målningar har varenda vrå i Lilla Hyttnäs målats av och därmed spreds de ideal av funktion, form och skönhet som styrde utsmyckningen av hemmet.

Ett av de rum på Lilla Hyttnäs som kanske mest av allt påverkat människors bild av detta heminredningsideal torde vara förmaket. Detta rum var husets egentliga hjärta och är också det rum som förekommer oftast i konstnärens interiörbilder från det egna hemmet. I ”Carl och Karin Larsson. Skapare av ett svenskt ideal”, 1998 konstaterar Michael Snodin att förmaket på Lilla Hyttnäs i Sundborn ”sedan det publicerades i ’Ett hem’ 1899 har betraktats som det mest fullödigt svenska av alla rum”. Snodin fortsätter sedan: ”Det första överväldigande intrycket utgörs av ljus, som strömmar in genom det breda, sydvända fönstret över de rosa, gröna och vita ytorna och det glittrande vattnet som reflekteras i taket. Det andra intrycket är vila, som framförallt skapas av det stora fönstrets horisontella tyngd, vilket inte bara gör att rummet verkar bredare utan också högre, genom att fönstret går ända upp till taket”.

Familjen Larsson trivdes utomordentligt i förmaket och umgicks gärna där i vardagslag. Trots att Larsson själv uppenbarligen arbetade en hel del i förmaket refererade han själv till rummet som ”lättjans tempel”. Inredningen var i sig ett mästarprov i konsten att kombinera högt och lågt samt anspråkslöst och elegant. Snodin skriver i sin artikel: ”Möblerna är alla från sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal och vitmålade. Stolarna och soffan har blåvitrandiga överdrag. De flesta möblerna följde med huset och var säkert orsaken till den första idén att inreda rummet på sent 1700-talsmanér”.

Snodin refererar till faktumet att familjen Larsson år 1888 fick stugan Lilla Hyttnäs av Karin Larssons far köpmannen Adolf Bergöö. Till en början spenderade familjen somrarna där medan de bodde kvar i Stockholm. 1901 lämnade de emellertid huvudstaden för att bosätta sig i Sundborn för gott. Makarna Larsson anpassade då den eleganta inredningen till en något mer anspråkslös samt hemtrevlig dito. Den stil som valdes var inte i guldskimrande ny-Louis XVI utan i den enklare gustavianska stil som man påträffar i mindre herrgårdar och prästgårdar. Det var för sådana miljöer förmaksmöbeln ursprungligen tillverkats och det var den stilen Carl Larsson prisar i dikten ”Gammalstämning”, vilken publicerades första gången 1890, och som bygger på minnen av hans mormor: ”möbler i en gammal snitt och – som all ’empire’ – i vitt”. Det slutgiltiga resultatet är minst sagt imponerande. I förmaket förnimmer man som besökare än i dag en känsla av obesvärad vardaglig elegans där så pass skilda influenser som lantligt 1700-tal, högreståndsmiljöer och engelska inredningsideal smälter samman. Framförallt känner man att det är ett hem som är ämnat för familjeliv och umgänge.

I ”Brita i förmaket” är det makarna Larssons femte barn som agerar modell och huvudperson. Brita föddes på Marstrand 1893 och har vid målningens tillblivelse hunnit bli 17 år gammal. Trots att titeln avslöjar modellens roll i målningen är den även ett exempel på vilken stor roll interiören spelade i Carl Larssons måleri, identitet och bildvärld. Målningen har även den alternativa titeln ”Brita och liljan” vilket får betraktarens blick att utforska interiören för att slutligen upptäcka den blomma som pryder sekretären. Med en nästan dokumentärisk avbildning får vi en inblick i hemmet där vi även skymtar Per Hasselbergs ”Näckrosen” och de vita möblerna med sina karaktäristiska blåvita överdrag. Värt att notera är hur konstnären skickligt låter dagsljuset reflekteras i de inramade akvarellerna och fönsterrutorna. Det är nästan som om konstnären i kompositionen inte bara vill rikta betraktarens uppmärksamhet mot dottern och inredningen utan även sig själv som välbärgad konstsamlare.

Enligt Klas Boman, vars farfar Gustaf Boman var den förste ägaren av ”Brita i förmaket”, var Carl Larsson själv mycket förtjust i målningen och ville helst behålla den för sig själv. Först efter mycket tjat gick han med på att sälja den ”för att få tyst på den där envise gubben”. De båda herrarna var egentligen goda vänner och umgicks en hel del i Sundborn om somrarna. Gustafs egen dotter Karin, jämnårig med Brita, var också mycket lik henne till utseendet. Karin ärvde målningen efter sin far och den hängde sedan i många år i hennes hem på Sturegatan i Stockholm.