Anders Zorn

1913 övergav Zorn sin gamla ateljé vid Bryggaregatan och flyttade till Södermalmstorg 4, där han personligen inredde ateljévåningen vars nya och fascinerande belysningsförhållanden stimulerade Zorn till olika experiment, enligt Gerda Boëthius, vilken fortsätter sin beskrivning: ”Det blev nu lätt för honom att variera kompositionerna både då det gällde porträtt och genremålningar. Modellerna ställdes än mot tapeternas rika harmoni, än mot den ljusgrå väggen, vars färg han växlade från varmt till kallt. ’På den gråblåa skinnsoffan’ – som i verkligheten var grön – heter en av hans dukar. Denna komposition har han varierat på olika sätt. Hans fantasi har aldrig slappnat, då han gjorde dessa arrangemang och han var ständigt redo för nya färgexperiment” ("ZORN. Tecknaren. Målaren. Etsaren. Skulptören", 1949).

Hans Henrik Brummer har beskrivit målningens öden och äventyr enligt följande: ”Den Zornutställning som ägde rum 1918 till förmån för Röda Stjärnan i Konstföreningens lokaler blev en egenartad manifestation. Den innehöll visserligen några flärdfria folklivsskildringar men i övrigt var den besynnerligt provokativ. Societetsporträtt hade grupperats tillsammans med aktstudier. På en vägg hade porträttet av Clarence von Rosen placerats mellan 'På vargen' och 'På lädersoffan'. Denna sammanställning av pornokitsch och en bild av en galant greve iförd ett dyrbart pälsverk förefaller att vara tydlig nog. Gycklade Zorn? […] Att Zorn inte uppträdde med krökt rygg inför sina kunder, att han med ålderns rätt och i förvissningen om att han hade lyckats i sin karriär kunde kosta på sig att vara okynnig kan inte betvivlas. Men har dessa omständigheter någon relevans vid tolkningen av hans måleri? Här finns en förenklad och förråad stil. Den breda penselföringen och den glänsande behandlingen av stofferna har renodlats; hans polerade realism finns i viss mån kvar, men den äger en egendomligt summarisk form” ("ZORNMCMLXXXIX", 1989).

Hur reagerade då de dåtida konstkritikerna? August Brunius konstaterade i Svenska Dagbladet (19/2): ”Hans måleri har med tiden fått en allt fastare form och undviker nu ljusdunkel och impressionistisk skissering för att i stället klart avgränsa figurerna, särskilt de nakna, emot bakgrunden”.

I Dagens Nyheter var Karl Asplund imponerad av mästarens ”Väldiga målarkraft”, dock med viss reservation för målningar där ”det rent biologiska intresset gjort ett visst intrång på det måleriska”.
Asplund var dessutom något störd av att ”de båda Zornska huvudkategorierna, porträtt och naket, hängde om varandra, såsom där Clarence von Rosen fått plats mellan de två mest utmanande modellmålningarna”.

Hans Henrik Brummer, avslutningsvis, konstaterar i vår tid: ”Betraktar vi hans sena måleri i sitt tidssammanhang uppenbarar sig ett mönster där Zorns uppsåt snarare var att ärligt följa sitt eget konstnärliga program än att ägna sig åt att utmana etablissemanget; att en och annan plutokrat råkade illa ut ingick i riskkontot. […] Man kan naturligtvis inte värja sig från misstanken att kritikerna varit särskilt hövliga mot mästaren. Men under alla förhållanden vittnade deras reaktioner om en förståelse för att han i all sin egenmäktighet sökte förnya sin konst i viss samklang med den samtida konstens utveckling […] Den första publikens reaktioner är lärorika. Man bör därför gå varsamt fram vid tolkningarna av Zorns sena måleri”.

"På den blågrå skinnsoffan" är utförd i den s.k. "yttre ateljén" vid Södermalmstorg. Målningen ingår i ovan anförda svit av nakenstudier och modellakter inspirerade av Ester-Blenda Nordström. Dock är den slutgiltiga kompositionen, enligt Gerda Boëthius anteckningar, ett resultat av flera olika modellers poserande.