Bruno Liljefors

Räven dyker upp som motivkrets i Bruno Liljefors produktion på ett mycket tidigt stadium. Liksom katten, ett annat av konstnärens favoritdjur, var räven ett graciöst och smidigt rovdjur ständigt på jakt efter byte.

En viktig inspirationskälla i unga år var Carl Friedrich Deiker vilken tjänstgjorde som Liljefors handledare i djurmåleri när denne studerade i Düsseldorf. År 1882 omnämner Liljefors sin lärare i ett brev: ”Jag har blifvit presenterad för en urstyf djurmålare prof. Deyker, en gemytlig gubbe, väldig jägare för resten, med en mängd vildsvinständer o.d. dinglande vid klockkedjan förmodligen som troféer efter någon dråplig bragd i skogen. På väggarna har han bortåt 20-30 gevär, knifvar, horn, väskor och allt möjligt, uppstoppade duvhökar som slåss, elg och hjorthorn och lassvis med pelsverk. Han målar utmärkta saker. Jag var rigtigt förtjust öfver hans tavlor och jag har funderat på att måla för honom en tid”.

Liljefors hade anlänt Düsseldorf strax efter sitt avhopp från Konstakademien i Stockholm. Avhoppet var helt i tidens anda; elevrevolt mot akademierna kännetecknade konstundervisningen runt om i Europa mot slutet av 1800-talet. Akademierna lade ett alltför stort tvång på eleverna genom sin utformning av undervisningen, hävdade de blivande konstnärerna.

Liljefors hade påbörjat studierna vid Konstakademien 1879 och fick då som kamrat Anders Zorn, jämnårig men redan med ett par års elevtid på nacken. Zorn ville bort från akademien och Liljefors instämde snart med honom. Ingen av dem kunde se att de hade något att lära av att teckna efter gipskopior från antiken. Vidare var nakna gardister dåliga modeller, i synnerhet om man ville måla rävar, vilket Zorn påpekade för Liljefors. Liljefors tycks dock ha uppskattat P.D. Holm - lärare i landskapsmålning - vilket kanske föll sig naturligt med tanke på att Holm tidigare funderat på att bli djurmålare och även utbildat sig till djurkonservator.

Senare uttalade emellertid Liljefors att han lärt sig mer av studiekamraten Zorn än av akademiens professorer. K.E. Russow återberättar i "Bruno Liljefors. En studie", 1929, följande minnesbild: "Liljefors erkänner gärna, att han har mycket att tacka kamraterna för, i synnerhet Anders Zorn, med vilken han ofta utbytte tankar om målarkonsten. Zorn var den förste bland kamraterna, som fullt vågade lita på satsen: Äro valörerna riktiga, så tror man sig se verklighetens detaljer. Mycket humoristiskt berättade Liljefors en gång, att han med stor omsorg hade målat en räv; även Zorn såg denna målning och avgav omdömet: 'Han ser ut som om håren vore klistrade på honom'. Han tog ett block ritpapper och målade någonting på det med mycket akvarellfärg och ymnigt med vatten. Under samtalet balanserade han skenbart ovarsamt hit och dit med blocket, så att Liljefors trodde, att han hade något skämt för sig, men då bladet var torrt, såg man ett mästerligt målat rävskinn. Liljefors tillstår, att denna demonstration, som klart visade 'hur man måste se en sak', gjorde ett djupt intryck på honom".

Det imponerande utvecklingssprång som Liljefors gjorde som konstnär under dessa år framgår också vid en jämförelse mellan två målningar från 1880-talet. Ett tidigt motiv med en räv (”Fångad räv”, olja på duk, 40 x 52 cm, daterad ”Upsala -81”, privat ägo) visar hur den unge konstnären alltjämt söker efter ett eget uttryck. Målningen uppvisar även anekdotiskt genrebetonade drag som binder den till 1800-talets akademiska måleri. Blott tre år senare, förmodligen med Zorns lärdomar i bagaget, excellerar Liljefors i ”Räv som lurar på änder” (olja på duk, 30 x 45 cm, 1884, privat ägo). Här finns inte längre något kvardröjande akademimåleri eller Düsseldorf-betonat dito. Liljefors har redan nu, som 24-åring, funnit sin formel för ett dynamiskt, frilufts-inspirerat måleri där motiven avbildar de vilda djurens livsbetingelser i sitt naturliga habitat. Kännaren av Liljefors måleri, professorn i konstvetenskap, Allan Ellenius uttryckte det som att Liljefors avbildade ”naturen som livsrum”.

Just den ovan anförda ”Räv som lurar på änder” spelar en inte oväsentlig roll för förståelsen av auktionens katalognummer. Ellenius skriver apropå den målningen: ”Liljefors assimilerade snabbt det nya friluftsmåleriet och anpassade lärdomarna till sina egna bildidéer. En teckning med räv och änder från 1881 anger utgångsläget, en stämning av latent hot. I motsats till Larsson, Kreuger och Nordström var han ointresserad av den franska motivvärlden med dess pittoreska detaljer” (”Bruno Liljefors. Naturen som livsrum”, 1996).

Räven som smyger sig på sitt byte fanns i de zoologiska bildverk som den blivande djurmålaren uppmärksamt studerade under skolåren. Ett tidigt exempel utgörs av ”Räv och hare” (blyerts, 1878, privat ägo). Redan i denna tidiga teckning kan man ana den psykologiska laddningen mellan jägare och byte.

År 1887 utför Liljefors auktionens katalognummer vilket torde stå som det absoluta paradnumret inom denna motivkrets. Allan Ellenius beskriver ”Räf som lurar på trastar” på följande sätt: ”Ett ljusfyllt landskapsmåleri där djuren tenderar att försvinna i den luckert målade grönskan. Det är betraktarens sak att upptäcka och begrunda inslagen som plötsligt ger bilden spänning”.

Det tar mycket riktigt en stund för de flesta betraktare att uppmärksamma den smygande räven som till fullo utnyttjar det naturliga kamouflaget i den delikat avmålade skogens skiftande färger och valörer. Det är egentligen bara rovdjurets huvud som markerats medan pälsen i övrigt hållits ganska suddig. Det är därefter, främst efter att ha följt den anspända rävens blick, som man uppmärksammar de mycket skickligt inplacerade trastarna.

Liljefors raffinerade återgivningar av den svenska naturen under 1880-talet var, som sagt, starkt påverkade av det samtida friluftsmåleriet med dess influenser från Frankrike. Liljefors skilde sig däremot åt från sina generationskamrater genom den intensiva spänning han tillförde kompositionerna med sitt djurstaffage.

Vid en hastig blick kan Liljefors små impressioner från 1880-talet te sig som en idyllisk motsvarighet ute i det fria till trivsamheterna inne i vännen Carl Larssons ”Ett hem”. Men vi vet alla, att när man ser litet närmare efter är det inga söndagsskoleberättelser konstnären har att delge betraktaren. Räven och katten jagar fåglar, fåglarna fångar fjärilar, maskar och sländor. Överallt pågår oförtrutet den ”kamp för tillvaron” som, inte minst, på 1880-talet var samtalsämnet för dagen efter Darwins epokgörande forskningar.