"Gammalt hus i Katarina"
Signerad N. Kreuger och daterad 1899. Duk 190 x 136 cm.
Fritzes Kungl. Hovbokhandel, Stockholm.
Privatsamling.
Liljevalchs Konsthall, Stockholm, "Christian Eriksson och Nils Kreuger", 7 - 25 mars 1928, kat nr 180.
Kjell Boström, "Nils Kreuger", 1948, upptagen i katalogen sid 252 som kat nr 303.
Från och med år 1896 tillbringade Nils Kreuger vintrarna i ”riksens hufvudstad, småstaden Stockholm”, där han slog sig ned på Söder och hyrde en lägenhet på Bellmansgatan 24. Samma adress utgjorde även under tio års tid Kreugers ateljé.
Tidigare hade Kreuger skytt Stockholm och endast uppehållit sig där kortast möjliga tid, men då allt fler kamrater från Konstnärsförbundets tongivande kretsar slog sig ned för gott i konstpolitikens och kulturlivets centrum föll även Kreuger till föga. Medelpunkten i Kreugers tillvaro i Stockholm blev Konstnärsförbundets lokal, gamla Valhalla, Mäster Samuelsgatan 59 över gården.
En av kamraterna i Konstnärsförbundet var Eugène Jansson som vid tiden var mitt uppe i skapandet av sina djupblå visioner. Kjell Boström skriver i sin biografi över Kreuger: ”Under de första åren sällskapade Kreuger gärna med enstöringen Eugène Jansson. Tillsammans vandrade de båda kamraterna ut på motivjakt kring Mälarfjärden och tillbragte långa stunder under tystlåtet samförstånd. Men plötsligt kunde den lede fara i Nisse Kreuger, som på sitt smått spydiga sätt gjorde kamratens små egenheter till föremål för drift. […] Men Nils Kreuger värderade den tyste och purkne ’Fotogén’ högt både som människa och konstnär, och under de första stockholmsåren är det Janssons erfarenhet, som Kreuger litar till, när det gäller att komma till rätta med den nya motivvärlden” ("Nils Kreuger", 1948).
Ett antal av Kreugers målningar från 1890-talets andra hälft bär tydliga kopplingar till Janssons konst. Jansson är den konstnär som av eftervärlden mest kommit att förknippas med ”blåmåleriet” men Kreuger var den som var tidigast ute och hans första ”blåmålningar” tillkom redan under tiden i Paris. Hemkomsten till Sverige ställde emellertid helt nya krav på Kreuger vad gällde anpassning till de svenska ljusförhållandena med skarpare kontraster. Åren kring sekelskiftet utgör det sista stadiet i konstnärens ”blåmåleri”. Från brunlila och gråblått under åttiotalet till silvrigt blått vid nittiotalets början – från sotigt blåsvart vid decenniets mitt till kraftigt ultramarin och karmin vid dess slut.
Omkring 1900 excellerar Kreuger inom disciplinen med ett antal stämningsfulla målningar med motiv från Stockholm. Målningarna vilka skildrar huvudstadens gator och huskroppar karakteriseras ofta av diffusa konturer där konstnären medvetet markerar ljuskällornas sken med snabbt isatta pastosa punkter av gul eller brandgul färg. Motiven kan ses som utflöden ur den dåtida konstnärsvärldens allmänna fin de siècle-melankoli även om Kreuger, mer än andra svenska konstnärer, lyckas balansera den inneboende melankolin med ett väl avvägt valörmåleri vilket fångar det undflyende ljusets spel över omgivningen.
I katalognumret har Kreuger skildrat Katarina kyrkobacke 7 på Södermalm. Skymningen faller, det undflyende dagsljuset viker undan, skuggorna växer och en ensam flanör trotsar kylan och det annalkande mörkret på väg hem efter en lång dag.