Hugo Birger

Hugo Birger kom, sin alltför korta levnad till trots, att lämna bestående avtryck i det sena 1800-talets svenska konsthistoria. Än idag torde få besökare på Göteborgs Konstmuseum kunna lämna denna kulturinstitution utan att ha stannat till inför Birgers mästerverk ”Skandinaviska konstnärernas frukost i Café Ledoyen, Paris, fernissningsdagen 1886” (olja på duk, 184 x 262 cm). Den monumentala målningen bekostades av den oerhört betydelsefulle mecenaten Pontus Fürstenberg genom vars försorg den senare kom att ingå i muséets samlingar.

Det ovan anförda mästerverket tillkom samma år som konstnären övergav motivets Paris för den obetydliga lilla fiskarbyn Villerville i Normandie. Villerville kom att spela en viktig roll för 1800-talets skandinaviska friluftsmålare. Som ofta är fallet, när det gäller 1800-talets konstnärskolonier, gick dessa konstnärer i de franska målarnas fotspår. På parissalongerna 1864, 1870, 1873 och 1878 visades ex. vis målningar från Villerville utförda av Charles Francois Daubigny och dennes son Karl Daubigny. Även lokala konstnärer som Eugène Boudin arbetade med förkärlek i den lilla byn vid kusten.

Det är lätt att föreställa sig hur de skandinaviska målarna lät sig inspireras av dessa vyer när de vandrade fram genom expositionspalatsets salar i den intensiva metropolen Paris och gjorde upp planerna för sommarens studieresor. Normannen Frits Thaulow deltog i 1877 års salong i Paris med två målningar: ”Marée basse” och ”Sur la plage de Villerville”, vilket rimligen innebär att han bör ha varit på platsen året innan.

Den svenske konstnären Wilhelm von Gegerfelt besökte Haute Normandies kust och Villerville 1877-1878 varvid hans måleri genomgick en viss frigörelse, inte olik Carl Fredrik Hills utveckling, i ett antal kustvyer vars asfaltbetonade kolorit imponerar på dagens betraktare.
Gegerfelts måleri från Villerville koncentreras i stor utsträckning kring motiv som avbildar lokalbefolkningen i deras dagliga arbete. Ett bra exempel utgörs av ”Musselplockerskor i Villerville” (olja på duk, 40 x 65 cm, utförd ca 1877, Nationalmuseum). Gegerfelts generationskamrat Axel Lindman reste till Paris 1875. Till en början arbetade han gärna i Barbizon, men under åren 1878-79 företog han längre exkursioner till bl. a. Normandie där somrarna tillbringades i just Villerville där delar av konstnärens produktion anslöt till Gegerfelts.

Till de som kom att anlända i Lindmans efterföljd hör Richard Bergh. Denne hade år 1881 gått ut Konstakademien i Stockholm varefter han lämnade Stockholm för Paris. Den första franska sommaren tillbringades vid kusten där den mesta tiden ägnades åt havsbad och friluftsstudier. Berghs måleri från dessa trakter är av en annan karaktär än ex. vis Gegerfelts eller Lindmans. Bo Wingren kommenterar detta enligt följande: ”Hans ljusa och luftiga målningar från Honfleur och Villerville har karaktären av anspråkslösa sommarlovsbilder ur ett borgerligt familjealbum” (”Tillbaka till Normandie. Nordiska konstnärer i Normandie 1850-1900”, 1992).
Detta märks i Berghs målning ”Plagen i Villerville” (olja på duk, 28 x 45 cm, 1881, Sven-Harrys Konstmuseum, Stockholm). Även om kompositionen inkluderar en musselplockerska har konstnären valt att fokusera på de borgerliga badgästernas obesvärade tillvaro där barnen exempelvis spelar krocket på stranden.

Några år efter Bergh ankom Hugo Birger Villerville den 17 juni 1886. I sällskap med sin spanska hustru Mathilda, kamraten Ultima Munthe (den inte helt obekante doktor Axel Munthes första hustru) och sin far (litografen Sven Peterson) hade han lämnat Paris för en välbehövlig rekreationsvistelse vid kusten. Birger hade en bräcklig hälsa (med svår ledgångsreumatism samt smygande lungtuberkulos) och var dessutom helt slutkörd efter det senaste årets dryga arbete med sin stora salongsmålning.

Samma månad skrev Birger till Fürstenberg: ”Sedan en vecka befinner jag mig i Villerville som ligger en half mil från Trouville och mittemot Havre. Här är gudomligt vackert och härlig luft, nästan att jämföra med Lysekil. Jag har en del studier i full gång och hoppas åtminstone få en tafla färdig innan jag reser härifrån. Få se vad man ska tycka om Birger a la Hagborg!”.

Enligt Birgers levnadstecknare Sixten Strömbom kände sig konstnären väl till mods i Villerville: ”Arbetet ute i naturen tillförde honom snabbt nya krafter. Han fyllde sitt inre med havsljuset och målade i en lycklig sinnesstämning” (”Hugo Birger”, 1947). Strömbom stödde sig nog mot Birgers egna ord: "Här i Villerville är ett gudaväder, och gör baden och den härliga havsluften mirakulösa verkningar på både kropp och själ".

Konstnären var dock i behov av pengar, vilket framgår av ytterligare ett brev denna sommar: ”Jag har en tavla ’Badande damer, scen fr. en fransk badort’, blå luft, en solig brygga och skummande böljor – stor 61 x 46 centimeter – som min ekonomiska ställning bjuder mig att avstå från à tout prix – och jag får väl tillgripa vännen H. Heymans lilla beställning sen fjolåret å 500 frcs, varpå redan uppburits 150 kr. i förskott”.

Den ovan beskrivna målningen, vilken är identisk med auktionens konstverk, såldes också omedelbart tack vare Fürstenbergs förmedling och snart därefter, den 2 augusti, avreste Birger från le Havre med ångfartyget Ägir till Göteborg. Den stolte ägaren till konstverket lånade generöst ut detsamma till den viktiga utställningen med Konstnärsförbundet på Blanchs Konstsalong i Stockholm under hösten samma år. Ett närmare studium av utställningskatalogen ger på handen att målningen därigenom hängde i samma salar som, inte bara Birgers egna ”Frukost hos Ledoyen” utan även, Anders Zorns ”Kapprodd”, Carl Larssons ”Friluftsmålaren” och andra mästerverk.

När Nationalmuseum år 1945 uppmärksammade Konstnärsförbundets föregångare, de s.k. ”opponenterna” inkluderades katalognumret som en naturlig del av det betydelsefulla sammanhanget. Målningen har också under en lång rad år ingått i framstående samlingar där man kan nämna ex. vis bankdirektörerna Browaldh samt föreståndaren för Svensk-Franska Konstgalleriet i Stockholm Harry Runnqvist.

Vad är det då som, genom alla dessa år, tjusat betraktarna? Förutom det tekniskt drivna måleriet och det konstnärliga utförandet, synes målningen överbrygga geografiska avstånd samt tidsmässiga avgränsningar. Birger har i sin komposition avbildat något högst konkret samt personligt samtidigt som han gjort det till något allmängiltigt samt tidlöst. I kompositionen märks inget av Gegerfelts och Lindmans smått socialrealistiskt anstrukna motiv med musselplockande kvinnor. Han har heller inte, likt Richard Bergh, framställt ett måleri präglat av en nyutexaminerad konstnärs sökande efter uttryck.

Birger har istället, på höjden av sitt konstnärsskaps förmåga, gett uttryck för sitt innersta väsens absoluta bejakande av stillhet, ro och skönhet. Med döden i hasorna avbildar Birger en solrik sommardag med ovanligt klar sikt (var väderleken sådan eller valde konstnären att tolka den på detta sätt?) över Seinebukten mot le Havre och Cap de la Hève. Den älskade hustrun Mathilda i sällskap av vännen Ultima Munthe står på bryggan och betraktar förstrött en kvinna som, klädd i tidstypisk baddräkt och bahytt, står i begrepp att ”trotsa” den engelska kanalens vatten.

Kompositionen är utförd med skärpa i vissa detaljer samtidigt som valörmåleriet är subtilt finstämt. Ingenting lämnas åt slumpen, till och med konstnärens signatur är en typografisk ”tour de force” denna sista sommar. Eller som Bo Wingren uttrycker det: ”Detta blev den sista lyckliga sommaren i Birgers liv och en med hänsyn till omständigheterna förvånantsvärt produktiv tid. På Konstnärsförbundets höstutställning 1886 förekom nio målningar från Villerville och dessutom ’Konstnärsfrukosten’. I detta måleri från sitt näst sista levnadsår nådde Birger en höjdpunkt som skildrare av korta, flyende ögonblick av ljus och glädje”.

Påföljande år återvände Birger från Frankrike för vad som skulle komma att bli sista gången. Eskorterad av doktor Munthe avled, den då dödssjuke, Birger (Munthe var tvungen att bära Birger iland när båten anlände Helsingborg) strax efter hemkomsten till Sverige.