Bruno Liljefors

Bruno Liljefors vistades fram till 1894 ofta i sin barndoms hem i Kvarnbo, Uppland. Det var här han lärde känna en lokal jägare vid namn Johan Petter ”Värdshusarn” Andersson.

I "Det vildas rike" (1934) ägnar Liljefors ett kapitel åt ”Värdshusarn”: " 'Värdshusarn' äldre torpare som jag sett sen barndom då han brukade komma in i boden och köpa krut och sälja skogsfågel, och som jag hört om att han jämt låg ute i skogen och jagade och sysslade med giller och fällor och, som det ofta är med sådana män, inte gärna ville ha sällskap utan mest höll sig för sig själv, kom jag så småningom tillsammans med och vi blevo slutligen nog så kontanta”.

Andersson kom att bli Liljefors följeslagare under strövtågen i naturen och överlag kom Liljefors att få stor respekt för ”Värdshusarns” intuitiva kunskaper om naturen. Omkring 1890 började ”Värdshusarn” stå modell för Liljefors, bl. a. genom en serie fotografier vilka togs ute i det fria. Det är utifrån dessa fotografier samt teckningar och oljeskisser som Liljefors i början av 1890-talet gav sig i kast med en svit motiv föreställande jägare i den svenska naturen.

Bra exempel på berömda motiv där ”Värdshusarn” stått modell är "Tjäderskytt" från 1891 (tidigare i H.K.H. Prins Carls samlingar, Stockholm) vilken belönades med stora guldmedaljen i München 1892 eller "Tjuvskytt" (olja på duk, 190 x 118 cm, 1894) i samlingarna på Nationalmuseum i Stockholm.

Jägarmotiven hos Liljefors är förknippade med övergripande förändringar i Liljefors konstnärskap. Under 1890-talet kan man iaktta en förskjutning av Liljefors bildval och därmed också en förändring av hans sätt att återge motivet. Det är inte längre den intima skildringen av sångfåglar, fjärilar och andra smådjur som upptar honom. Nu är det större djur och större händelser konstnären ägnar sig åt och därmed växer även gärna formatet på dukarna. 1880-talets ofta knivskarpa detaljrikedom ger även vika för ett ledigare anslag i penselskriften, inte alldeles olikt Zorns virtuosa oljemåleri.

I katalognumret avbildas såväl natur som människa och djur på detta lediga men ändå övertygande sätt. De nästan summariskt avbildade hundarna påminner i uttryckssättet om hunddrevet i "Fyra jagande hundar i snö" vilken utfördes året innan (olja på duk, 44 x 102 cm, Göteborgs kommun). Den huvudsakliga handlingen i komposition utspelas nära betraktaren, i förgrundens nedre högra hörn, där jägaren iakttagen av ivriga men lydiga hundar koncentrerar sig på att ta ur den nyss fällda haren. I bakgrunden tornar den svenska skogen upp sig mot himlen och betraktarens blick leds mycket subtilt diagonalt inåt bildrummet av den stig där vi anar nya spår i snön.