Axel Nordgren

Denna målning är den tidigaste kända målningen av Nordgren med motiv från Bohusländska kusten, vars karga och fattiga landskap skulle komma att utgöra hans motivval under större delen av 1860-talet. Den tidigaste hittills kända målningen, Utsigt i Bohusländska skärgården, målades 1863 och ställdes ut på Konstakademien samma år (E. Hultmark, Kungl. Akademiens för de fria konsterna utställningar 1794-1887, 1935, s. 207, nr. 123). Nordgren kom redan tidigt att bli känd som den Bohusländska kustens skildrare par excellence. I det år 1875 utgivna planchverket Svenska Målares Taflor, sägs det:
”En sådan belönad kärlek hyser Axel Nordgren för skärgården och dess ödsliga natur, som han ifrigt studerar så väl i Bohuslän som i Norge. Med dess nakna och kala klippor, med fattiga röda och gråa stugor är han förtrogen, dessa klippor och skär, hvilka i sina former likna kullstjelpta båtar ute på de rullande vågorna, denna utsigr öfver hafvet älskar han, och dem kan han framställa på sitt eget friska sätt. Den torrhet, som är egendomlig för dessa trakter, har måhända något beslägtadt i hans pensel;säkert är, att något af den hänger qvar, när han behandlar andra föremål; - men i skärgården är han hemma och der kan han måla som få.”
På den epokgörande Skandinaviska utställningen i Stockholm 1866 deltog Nordgren med två målningar, varav en föreställde den Bohusländska kusten. I en recension av utställningen skrev konstkritikern C. R. Nyblom följande om Nordgrens målning (citerat i A. Hedvall, Bohuslän i konsten, 1956, s. 87):
”Ty huru steril än den natur är, som han framställer, huru ohyggliga och fattiga än hans kustpartier tycks vara, huru ogästvänliga de nakna klipporna möta oss, huru kyligt hafvet och huru olycksbådande luften tyckes vara, så öfverskimras de dock af en poetiskt färgstämning…”.
Nordgren anlände till Düsseldorf 1851 och blev den enda av de svenska landskapsmålarna som stannade där till sin död.