"Vårblommorna och lärkan"
Signerad Westin pinx och daterad 1840. Duk 51 x 66,5 cm. Samtida förgylld och ornamenterad ram.
Kungl. Akademien för de fria konsterna, Stockholm, 1840, nr. 3 benämnd ”Vårblommorna och lärkan”.
Emil Hultmark, "Kungl. Akademien för de fria konsterna", 1935, sid 302 under 1840, nr. 3.
Denna målning är den tidigaste kända sinnebilden i svensk konst och litteratur av lärkan som symbol för våren.
Lärkan är sedan antiken en emblematisk fågel. Enligt en föreställning i antiken föddes hon innan jorden själv blev till. Lärkan är också en av de fåglar som ska ha fört ned elden till jorden och människorna. På skilda håll i europeisk folktro berättas att lärkan skapades genom att Jesus slungade en jordklump upp i luften, som förvandlades till en sjungande lärka. Att lärkan stiger så högt med sin sång har tolkats både som en belöning för kristlig trofasthet och som ett straff för att hon besvärat den betryckta gudsmodern med sin glada sång. Hos William Shakespeare är lärkan morgonväktens fågel, som bebådar dagen. Berömd är raden: ”Hark! hark! the lark at heaven's gate sings”. När lärksången på allvar trängde in i artonhundratalets svenska idylldiktning var det med lycka – ett klingande jubel till skapelsens, och emellanåt även skaparens, lov. Utrycket ”glad som en lärka”, uppstod under denna tid.
Under 1800-talets första hälft kom lärkan att bli en symbol för våren; första gången i Johan Ludvig Runebergs, den finländske nationalskalden, kända dikt ”Lärkan” från 1830. I svensk poesi förekommer lärkan som vårens sinnebild första 1852 i Carl Wilhelm Böttigers dikt ”Lärkan”:
"Du ser ej den jublande fröjden, Du hör den ur blånande höjden, Där ovan de översta skyar Min sång varje år sig förnyar. Jag sjunger min skapares ära, Vars ljus och vars värme är nära Det minsta så väl som det största, Det sista så väl som det första. Jag sjunger hans kärlek till jorden, Och fattar du än icke orden, Gack ut i den vaknande våren, Du kommer hans kärlek på spåren!"
Lärkan som symbol för våren lever kvar ännu i vår tid. Två av vår tids stora svenska poeter har behandlat lärkan i samband med denna årstid; Tomas Tranströmer, ”Preludium” i hans första diktbok, ”17 dikter” från 1954, och Werner Aspenström, ”Lärkorna” ur ”Tidigt en morgon sent på jorden”, från 1980.
Fredrik Westin var framförallt verksam som porträttkonstnär. Genremålningar av honom är mycket ovanliga.