Alexander Roslin

En gåva konstnärer emellan

När Alexander Roslin, en av den franska huvudstadens ledande porträttmålare under l'ancien régime, avbildade sin minst lika berömda kollega Anne Vallayer-Coster år 1783 stod han på höjdpunkten av sitt yrkesliv. Roslin som vid tiden främst porträtterade Parissocietetens ledande representanter har här med sin sedvanliga skicklighet målat en för eftervärlden mest intressanta personer.
Motivet på tavlan, porträttet av Vallayer-Coster, var en av sin generations mest begåvade stillebenkonstnärer. Hon var en av de första kvinnorna att väljas in som ledamot i Académie Royale de Peinture et de Sculpture i Paris. Det var en bragd för en kvinna vid denna tid då akademien var en mansdominerad värld och få kvinnor hade plats i det offentliga konstlivet. Antalet kvinnliga ledamöter fick inte överstiga fyra vilket beslutades strax efter hennes inval. Paret Roslin och hans hustru samt Vallayer-Coster och hennes man bodde båda i Louvren, där kungen av tradition upplät bostäder för särskilt gynnade konstnärer och andra hovfunktionärer.
Anne Vallayer-Coster skulle komma att uppleva framgångsrika år under l'ancien régime men också överleva de turbulenta åren kring franska revolutionen och senare kejsartiden i Frankrike.
Anne Vallayer-Coster kom från en konstnärlig parisisk familj. Hennes far var guldsmed och modern målade miniatyrer. Med sin tidigt uppvisade konstnärliga begåvning fick hon teckningsundervisning av hovminiatyristen Madeleine Bassaporte. Detta ledde så småningom till att hon blev så till den grad uppmärksammad att hon blev agrée vid konstakademien där hon specialiserade sig på blomstermålningar, stilleben och trompe l’oeil. Hon blev vid tjugofem års ålder, år 1770, upptagen som ledamot och ställde första gången ut sina verk 1771 och i större omfattning år 1775. Hon blev ofta jämförd med sina samtida kvinnliga konstnärkollegor Elisabeth Vigée-Lebrun och Adélaide Labille-Guiard, ofta kallad de tre gracerna, även om deras oevre skiljde sig åt i viss mån.
Hennes berömmelse under sin livstid blev stor inte minst när drottning Marie Antoinette uppmärksammade Vallayer-Costers talang och tog henne under sitt beskydd.
På Salongen i Paris år 1783 ställde Roslin ut två tavlor, den ena ett självporträtt och det andra var denna tavla föreställande konstnärskollegan, vilket var första gången den visades för en större publik.
Roslins popularitet hos såväl den utländska som den svenska publiken under hans livstid men även idag är oomtvistad. Han skriver in sig i historien som en av de främsta porträttörerna från sin tid och vida känd var hans mästerliga förmåga att återge sidentyger, spetsar och guldbroderier i dåtidens moderiktiga klädedräkter. Men även Roslins förmåga att fånga personligheten hos de människor han avbildade gjorde honom populär bland beställarna och gör att vi än idag, ett par hundra år senare, ändå känner att vi kommer nära de personer han målade av. Smickrande förskönade många gånger, enligt tidens ideal, men ofta med en vaken blick som följer betraktaren blir de närvarande genom tid och rum.
Det säreget vackra porträttet föreställande Mme Anne Vallayer-Coster är mer än ett officiellt konstnärsporträtt, det är antagligen en vänskaplig gengåva för en tavla av henne som han hade i sin ägo. Många av Roslins porträtt från samma tid föreställer idag okända skönheter, dåtidens parisiska societet men här har han lyckats återge damens personlighet såväl som skönhet och tavlan blev mycket omskriven redan efter Salongen som exempelvis i Le Véridique au Salon där den beskrevs som att den ”hörde till konstnärens bästa”.
Bland den stora ström av tavlor utförda av Roslin i Frankrike under 1780-talet, då han stod på höjdpunkten av sin karriär, är detta ett exempel på relationen konstnärer emellan.
Anne Vallayer-Coster var känd för sin stora talang som målare men också för sin skönhet. I sitt konstnärskap var hon tidlös med sina säreget vackra stilleben.
Tavlan är till sin eleganta komposition och utförande typisk för Roslin. I den milda svala färgskalan har han återgett sin modell i grönt, vitt och blått. Med konstnärsattributen, hennes redskap palett och penslar, och med vänster axel vänd mot betraktaren har tavlan jämförts med den samtida konstnären Elisabeth Vigée-Lebruns berömda självporträtt och länge misstolkades denna tavla av konsthistorikerna som ett självporträtt. Anne Vallayer-Coster, som är känd i första hand som stillebenkonstnär, fick själv ett antal porträttuppdrag. Bland annat avbildade hon prinssessorna Sophie, Adelaide och Victoire. Drottningen hade uppmärksammat hennes måleri och inhandlade flera av hennes verk.
Senast flera av Vallayer-Costers verk ställdes ut tillsammans var på en första restrospektiv utställning anordnad för National Gallery of Art i Washington år 2002 och hon finns bland annat representerad på Louvren med ett par av sina mest berömda stilleben, två allegorier över Konsten och Musiken.
Porträttet på höstens auktion ställdes senast ut på Nationalmuseums stora utställning Stolthet och fördom. Kvinna och konstnär i Frankrike och Sverige 1750-1860 år 2012-2013.