Peder Severin Krøyer

A tergo etikett från konstnären Georg Oeder, nr 44.
Ett liknande porträtt från samma år finns i Uffiziernas porträttsamling, Florens.

Peder Severin Kröyer är en av de konstnärer vars produktion är näst intill synonym med Skagen och stämningsmåleriet från det danska fiskläget. Dock var han en av de sista konstnärerna att 1882 ansluta sig till Skagenkolonin, då som en världsvan och rosad konstnär. Trots hans sena entré på scenen i Skagen kom han snabbt att bli en nyckelperson såväl konstnärligt som socialt. 1883 bildade han ”Aftonakademien” till vilken han bjöd in konstnärsvänner och författare för samkväm. Kolonin kom att arbeta och umgås med varandra dag som natt vilket också målningarna vittnar om: flera målningar avbildar frukostar, middagar och ett väldigt känt födelsedagskalas där konstnärer och familjer ständigt är närvarande. Konstnärskolonin på Skagen var typisk för sin tid då konstnärer runt om i Europa slöt sig samman på geografiska platser utanför staden. För det var just stadens larm och industrialismens framfart de ville undfly – en längtan till landet som skapade relationer, nätverk och stilistisk utveckling.

Kröyer visade tidigt anlag för teckning efter att ha illustrerat sin styvfaders zoologiska skrifter och antogs redan som 13-åring till Konstakademin i Köpenhamn. Efter sin utbildning kom han att bli en hyllad porträttmålare och 1877 anlände han till Paris för en långvarig studieresa där han blev inspirerad av bl.a. Bastien-Lepages realistiska måleri. Väl åter i Köpenhamn undervisade han i dessa nya läror på Konstakademin med såväl Carl Holsoe som Wilhelm Hammershøi som elever.

I katalognumret möter vi Kröyer på höjden av sin karriär och samma år, 1888, träffar han sin blivande hustru Marie. Det är nu som han målar sina mest tongivande verk bl.a. ”Hipp, hipp, hurra” som utförs samma år. Precis innan sin bortgång 1909 uttalade sig Kröyer om ljuset på Skagen vilket han skattade allra högst från sin tid där. Och det är just ljuset som befolkar katalognumret och ger det dess särart. I självporträttet skymtar vi havet i bakgrunden och konstnären sitter med sitt staffli på stranden, förmodligen skyddad under ett parasoll som ger arbetsro.