Prins Eugen

Katalognumret är troligtvis den första versionen av "Det klarnar efter regn" från samma år, nu i samlingarna på Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm (WE 200).

Under åren 1894 till 1912 hyrde prins Eugen Lilla Tyresö, även kallad Prinsvillan, som sommarbostad av markis Claes Lagergren. I katalogen till Prins Eugens Waldemarsuddes utställning "Konstnärskolonin på Tyresö" 2013 skriver överintendent Karin Sidén: ”Här i den omväxlande Tyresönaturen kom prins Eugen att måla flera av sina mest betydelsefulla verk, däribland 'Molnet', 'Det klarnar efter regn' och 'Det stilla vattnet'. […] här tillkom många framstående verk med inspiration hämtad från traktens intagande natur. Det handlar inte i första hand om exakta topografiska studier, utan om skildringar som förmedlar olika stämningar och känslor i och inför Tyresönaturen. Här i Norden måste landskapsmålaren vara skald, menade Richard Bergh, något som i hög grad kom att utmärka många av de motiv som tillkom i Tyresö”.

Som Sidén även skriver kan man på sin höjd ana människans närvaro i prins Eugens folktomma landskap: ”Människan och hennes känslor, konstnärens egna känslor framförallt uttrycks i uppfattningen av naturens skilda stämningslägen som i sin tur får sin genklang hos betraktaren”. Prins Eugen uttryckte det själv enligt följande: ”Mina landskap vill jag ju själv befolka, och jag vill att min person ska vara allenarådande där”.

Sidén tar i sin text upp tråden efter prins Eugens citat: ”Kommentaren är på många sätt en nyckel till förståelse av prins Eugens stämningsmättade landskapsskildringar från 1890-talet och det tidiga 1900-talet. Till de verk som tillkom då hör bland annat målningen 'Det klarnar efter regn'. Det är inget egentligt panorama men minner om ett sådant genom det liggande formatet, luftperspektivet och den vidsträckta skildringen av en insjö sedd från en höjd med mörka tallar. Stämningen är elegisk med ljusa, milda nyanser på vattenspegeln och i himlen med dess silhuettliknande grå molnformationer i kontrast mot mörka partier med träd och vegetation”.

Den elegiska stämningen i motivet har av expertis även tillskrivits rent personliga orsaker. Inga Zachau, som beskrev motivet som ”Denna vackra målning, i mitt tycke den mest musikaliska i hela prins Eugens produktion” (”När jag ser 'Det klarnar [efter regn]' klingar Johann Sebastian Bachs Fantasie i G-dur i mina öron”), skriver: ”Den allvarliga lungsäcksinflammation som prins Eugen fick 1900 var av tuberkulös karaktär, även om man inte kunde fastställa att prisen verkligen hade tuberkulos. Han återhämtade sig långsamt men fick strax före julen 1902 plötsligt en varböld, en svulst i ryggen. I januari 1903 blev han opererad; man avlägsnade svulsten och fann denna gång att det verkligen var tuberkulos. Först fram emot sommaren 1904 var prins Eugen så gott som återställd. Han påbörjade då målningen 'Det klarnar (efter regn)', som avslutades under hösten” ("Prins Eugen – nationalromantikern", 1989).

Karin Sidén betonar även hon hur prinsen själv beskriver målningens känslostämning i relation till såväl personliga upplevelser som den egna livssituationen, i två brev vilka citeras i utställningskatalogen från 2013. Den 22 december 1904 skriver prins Eugen till den danske konstnären Viggo Johansens hustru Martha: ”Jag är också glad att åtminstone en av mina saker från i sommar tycktes bli till något gott. Jag har känt mycket för den det vet jag. Det är mina vanliga svarta tallar men emot ljusare, nästan vitlysande eter. Det har liksom klarnat upp efter en regnig dag o. stora grå molnmassor torna upp sig vid horisonten o. draga iväg åt ena sidan”.

Katalognumret torde vara prins Eugens första, ursprungliga, version av den hyllade målningen "Det klarnar efter regn", vilken ingår i samlingarna på Prins Eugens Waldemarsudde (olja på duk, 100 x 160 cm, WE 200). Vi känner idag genom expertisen till att prins Eugen ursprungligen baserade motivet på en av honom tagen fotografisk förlaga. Vi känner även till, genom prins Eugens korrespondens, att motivet övergick från fotografi till kolteckning innan det sista stadiets oljemålningar färdigställdes. Vid en jämförelse med versionen i Waldemarsuddes samlingar finns påtagliga överensstämmelser. Såväl medium som format och mått överensstämmer, vilket även gäller för kompositionen i sin helhet. Katalognumret däremot kännetecknas av ett överlag kallare stämningsläge där den ljusa nordiska sommarnatten sveper in nejden i ett silverskimrande ljus. Mycket talar därför för att detta är den första versionen vilken senare under hösten samma år omarbetades till Waldemarsuddes målning där ett icke obefintligt hopp kan skönjas i det varma ljus som den uppgående solen tillhandahåller.

I brev till den gode vännen samt museimannen Carl Anton Ossbahr, vilken för tillfället befann sig i Rom, skriver prins Eugen den 20 december 1904: ”Så har jag målat igenom mina saker från i sommar, särskilt den där med regnmolnet som driver bort över det mörka landet o. den har nu blivit riktigt bra, i alla fall avgjort starkare som intryck än den ursprungliga kolteckningen o. den tyckte du ju bra om. Själv tror jag på denna sak då den verkligen mer än mycket annat jag gjort, är uttryck för en känd själsstämning, om jag får uttrycka mig grovt. Jag tycker det i denna tavla kommit in något af den optimistiska tro som jag har ganska livligt, o. som du kanske har märkt?! Det oväder eller det töcken som legat över landet har liksom samlat sig i de moln som draga bort o. som nog kunna se skimrande, fantastiska, innehållsrika ut på avstånd men som i alla fall är moln i jämförelse med den klara etern”.