"Höstdag, Fränsta"
Signerad Helm. Osslund. Utförd 1898-99. Duk 62,5 x 82,5 cm.
Bankdirektör Emil Snellman, Stockholm.
Arkitekt Ulf Snellman, Stockholm.
Kirsten Snellman.
Privatsamling.
Nationalmuseum, Stockholm, "Helmer Osslund - Norrlands målare", 1971, kat nr 78.
Art Gallery of Ontario, "The Mystic North. Symbolist landscape painting in northern Europe and north America 1890-1940", 13 januari - 11 mars 1984, kat nr 98.
Cincinnati Art Museum, "The Mystic North. Symbolist landscape painting in northern Europe and north America 1890-1940", 31 mars - 13 maj 1984, kat nr 98.
Nationalmuseum, Stockholm, "Impressionismen och Norden. Det sena 1800-talets franska avantgardekonst och konsten i norden 1870-1920", 25 september 2002 - 19 januari 2003, kat nr 168.
Statens Museum for Kunst, Köpenhamn, "Impressionismen og Norden", 21 februari - 25 maj 2003, kat nr 136 (under titeln "Efterårsdag, Fränsta, det nordlige Sverige").
Nils Palmgren och Herje Granberg, "Helmer Osslund", 1937, avbildad helsida i färg, mot sida 8.
Sven Alfons och Bo Lindwall (redaktör Ragnar Josephson), "Svensk konstkrönika under 100 år", 1952, avbildad halvsida.
Per Hedström, 'Det svenska mottagandet av det sena 1800-talets franska avantgardekonst', artikel i "Impressionismen och Norden" (utställningskatalog, Nationalmuseum, Stockholm, 2002), avbildad i färg sid 82.
Många svenska konstnärer fann vid sekelskiftet 1800/1900 inspiration i den storslagna norrländska naturen. Än i dag vittnar väl komponerade målningar med motiv som Lapporten, Åreskutan och Oviksfjällen om den starka dragningskraft den dramatiska naturen utövade på denna konstnärsgeneration. Det faller sig naturligt att i sammanhanget tänka på Johan Tirén, Anton Genberg och Carl Johansson. Den som kanske främst av alla kommit att framstå som en utsökt uttolkare av den norrländska naturens skönhet är dock Helmer Osslund. Inte för inte har Osslund tillerkänts epitetet ”Norrlands konstnärlige upptäckare”.
Beskrivningen är berättigad men bör sättas i samband med Osslunds kunskaper om sin samtids tendenser inom den internationella konsten. Genom flertaliga resor med vistelser i såväl Amerika som Europa var Osslund i besittning av ett perspektiv som sträckte sig långt bortom såväl Lapporten som Höga kusten. Via Köpenhamn och Berlin anlände Osslund våren 1894 till Paris. Efter studier på Academie Colarossi, vilka fick överges på grund av pengabrist inhämtade Osslund sina kunskaper genom flitiga besök på museer, i konstaffärer samt ateljéer. En av de konstnärer Osslund fick upp ögonen för var Paul Gauguin.
Nils Palmgren beskriver i sin bok om Osslund det intryck Gauguins måleri gjorde: ”Där fanns den raffinerade och helt personligt klingande, starka koloriten, där funnos hela ytor och dock en suverän manövrering av massorna till ett smyckesartat helt, och där funnos slutligen en sällsam inlevelse och en med mystik sammanvävd skönhetsdyrkan, allt egenskaper, som tilltalade Osslund på det högsta” ("Helmer Osslund", 1937).
När Osslund senare själv blev elev till den franske mästaren visade Gauguin också intresse för sin elev och berömde hans färgsinne och konstnärliga uppfattning. Liksom Gauguin är Osslund en övergångskonstnär, vilket även det konstaterats av Palmgren. I hans verk återfinns på en och samma gång slutet på en utvecklingslinje inom europeisk bildkonst och början på en helt annan. Naturalism och impressionism, i vilka det gäller att erövra den fulla verkligheten, brottas i hans måleri med en begynnande expressionism, där allt går ut på att överge verkligheten för det personliga, för jaget.
Lena Holger fördjupar resonemanget: ”Under elevtiden hos Gauguin, hade Osslund även lärt sig att våga gå sin egen målarväg. Han gjorde som läraren, målade med en koncentrerad form, markerade konturer och en rytm av hela ytor i klara samlade färger. Och precis som Gauguin drog han sig undan civilisationen. ’Gauguin reste långt bort, till en ö i Stilla havet, Osslund reste hem’ skrev Bengt Dahlbäck i sitt förord i katalogen till Gävle Museums minnesutställning 1966. Och hem reste han. På 1900-talet hämtade han sina motiv dels från Lappland, dels från bergslandskapen mellan Härnösand och Örnsköldsvik, det som idag kallas Höga kusten, och i viss mån från Härjedalen och Jämtland. Han valde ut sina motiv från en hög utsiktspunkt där han kunde kombinera sitt konstnärskap med sin glädje för bergsklättring. Han sökte sig alltid till platser där det fanns vatten, en älv, en sjö, en flod eller invid havet. […] Och det var här han började sitt landskapsmåleri som renderade honom epitetet ’norrlandsmålaren’. Han var nu inte den ende som målade ’norrländskt’, men det är Osslund som framstår som den starkaste, den som upptäckte och gav oss skönheten, färgerna och särprägeln i den nordliga delen av Sverige” ("Helmer Osslund", 2008).
"Höstdag, Fränsta" tillhör de tidiga verk av Osslund vilka utfördes relativt snart efter hemkomsten till Sverige. I katalogen till Nationalmuseums stora utställning av Osslund 1971 står att läsa om målningen: ”Målningen är en av de första, där Osslund verkligen fått vittring på det norrländska landskapets egenart”. Utsikten med sin kraftfulla kolorit och syntetiska bildspråk är också ett praktfullt exempel på Osslunds Gauguininspirerade måleri vid den här tiden.
Målningen förvärvades på ett tidigt stadium av Emil Snellman, norrlänning, bankman och bekant med Osslund sedan ungdomsåren. Om Snellman skriver Lena Holger: ”Han blev intresserad av Osslunds måleri kring sekelskiftet och hans porträtt blev målat i Djursholm 1913. […] Bankiren Snellman var även amatörmålare och han sålde många Osslundmålningar till sina affärsbekanta bland annat genom att ha dem upphängda i sin banklokal. Han såg också till att de ekonomiska transaktionerna sköttes oklanderligt i banken och enligt Osslunds önskemål”.
Målningen har därefter ärvts inom familjen Snellman för att sedermera övergå i annan privat ägo. Förutom på Nationalmuseum har "Höstdag, Fränsta" även ställts ut på muséer i Ontario och Cincinnati. Årsskiftet 2002/2003 var den åter i blickfånget på Nationalmuseum i Stockholm i samband med utställningen: "Impressionismen och Norden. Det sena 1800-talets franska avantgardekonst och konsten i norden 1870-1920".
Den svenska bildkonstnären Helmer Osslund är en av den svenska konstens allra främsta uttolkare av det norrländska landskapet. Han inledde sin konstnärliga utbildning på Tekniska skolans aftonkurs 1887 för att året därpå avancera till avdelningen kallad Högre konstindustriella skolan. 1889 anställdes han som dekoratör vid Gustavsbergs porslinsfabrik men fortsatte sin konstnärskarriär efter studieresan till Paris, som han åkte på 1894 när han var 27 år. Han studerade omväxlande på Académie Colarossi där många av hans skandinaviska konstnärskollegor tidigare studerat. Via skolan kom Osslund i kontakt med den då fortfarande relativt okända konstnären Paul Gauguin och svensken hade honom som lärare i sex-åtta veckor under februari-april 1894. Trots den korta perioden hos Gauguin gjorde fransmannens syntetism ett stort intryck på Osslund.
Tillbaka i Sverige bosätter sig Osslund 1898 i Fränsta i Medelpad. Från och med den flytten skulle Osslund ägna sig åt det norrländska landskapsmåleriet fram till sin död 1938. Man brukar säga att Osslund föredrog att måla på hösten på grund av den färgprakt som naturen erbjöd. Dock är det tydligt i de otaliga sommar-, höst- och vinterbilder att han behärskade alla säsonger.
Läs mer