Karin Mamma Andersson

KARIN MAMMA ANDERSSON OM TRAVELLING IN THE FAMILY:

"Vad är ett liv?
Vad är en familj?
”Travelling in the Family” är titeln på denna målning från 2003.
Ett kammarspel, ett relationsdrama? Vet inte, kanske.
Jag har alltid sett mig själv i målningen, längst till höger på kortänden av bordet. Mitt emot mig, på den andra kortänden, min mormor Rut. De andra vet jag inte vilka de är, med- och motspelare. Kanske bara kvinnor.
Det är vid bordet man samlas för att äta och spela kort. Man sitter öga mot öga, går ur sig själv, in i den eller de andra. Lyssnar på historier från andra tider, andra platser.
Vissa öden kommer man alltid att bära med sig som om de vore självupplevda.
Man spelar kort, ofta, nästan varje gång vi ses. Man väljer stick, pass eller spel, vad är det för trumf, rött eller svart? Man får för många plumpar, för få klädda. Tvåmansvist, japansk vist, fyrmansvist, gin rummy och plump och plump och bläckplump ut i evigheten.
Fitta Fat Handgranat, Fitta Fat och Cistern, Ess och Kungar så jorden gungar.

Ibland är det pinsamt, nästan smärtsamt att se vissa målningar som kastas ut på auktion.
Man är inte där, förstår inte varför man en gång släppte målningen från ateljén.
Men ibland förundras man över sitt gamla jag på ett fint vis. Den här målningen tycker jag fortfarande mycket om.
Motivet, bordet, återkommer då och då, det är så centralt för mig.
Om man känner till mina verk kan man se kopplingar i både ”About a Girl” och ”Pigeon House”.

”Travelling in the Family” var dock den första.
På det rent måleriska planet leker jag med allt från ådringen i träet till håruppsättningar och fett hängande hårsvall, till stumt svarta ytor i golvet till flummigt flytande landskap som tränger sig på från förr, dålig karma som lurar i ouppklarade relationer i form av rök eller farliga slöjor.

Med det öga jag brukar idag 2013, kanske jag inte tagit extra allt, troligtvis hade jag valt en mer asketisk väg.
Men å andra sidan, är det något man är ganska dålig på så är det väl självinsikt, åtminstone i nuet.

Till sist, jag älskade och älskar min mormor, att spela kort och lyssna till historier och sedan berätta dem själv på mitt vis med min röst med min pensel."

Karin

TYSTNAD, TAGNING!

Karin Mamma Anderssons berättande måleri har under tio års tid golvat konstälskare över hela världen. Genombrottet kom på Venedigbiennalen 2003 då hon valdes ut att representera Sverige i den nordiska paviljongen, där ”Travelling in the Family” och hennes övriga målningar gjorde stor succé. Inledningen av 2000-talet var närmast en guldålder för Mamma Andersson. Hon var produktiv och lyckades med konststycket att skapa några av sina allra bästa målningar samtidigt som hon fanns representerad på stora mässor och biennaler.

Tidigt 2000-tal var en tid då det föreställande måleriet åter började vakna till liv vilket bland annat visade sig på de stora konstmässorna runt om i Europa. Anderssons uttrycksform låg helt rätt i tiden, hennes medverkan på Venedigbiennalen fick ett stort genomslag och hon fångades upp av världsledande gallerier i London och New York. Samma år mottog hon Carnegie Art Awards förstapris och därmed var grunden lagd för hennes fortsatta karriär. Moderna Museets stora utställning 2007, där ”Travelling in the Family” fanns med bland ett femtiotal verk, fastslog hennes position som en av Sveriges främsta samtida målare. Utställningen blev mycket uppskattad av den stora publiken på hemmaplan, men även utomlands då den gick på turné till Helsingfors och London.

I grunden ser sig Karin Mamma Andersson som landskapsmålare. Hon har målat berg, träd, slätt - ofta nordisk och i synnerhet norrländsk natur. Kring sekelskiftet 2000 fick landskapen allt oftare ge plats åt interiörer. Hon lyfte blicken från de små barn som hade utgjort hennes viktigaste motivkrets under 1990-talet, hon såg sig om och började betrakta platsen runt omkring sig - sommarhuset, ateljén, hemmet. Andersson förskönar inte sina interiörer, det är inget hemma hos-reportage som visas upp utan platser som är till för att levas i. Där råder en kreativ oordning. Byrålådorna är utdragna, smutstvätten ligger på golvet, trasmattan har korvat sig på linoleumgolvet. Det är en målares vardag.

Karin Mamma Andersson har på flera håll kallats för en ”traditionsbärare”. Hon är stadigt förankrad i en svensk målartradition företrädd av till exempel Hans Wigert, Lena Cronqvist och Dick Bengtsson. Hennes färgbehandling har många likheter med den sistnämndes välarbetade och patinerade ytor. Andersson har dock lyckats skapa ett helt eget måleriskt språk där hon med hjälp av olika tekniker och typer av färg bygger upp sina bilder i olika lager. Hon målar ofta på pannåer av obehandlat träfaner och, precis som i ”Travelling in the Family”, får faneret bitvis lysa igenom och används raffinerat som en egen färgton. Måleriet går från det färgrikt pastosa till det flödigt transparenta. Andersson kombinerar sin trygga förankring bakåt med en nyfiken riktning framåt och hennes måleri rör sig hela tiden mellan teknisk tradition och en tydlig samtid i form av motivkrets och, som här, med inslag av svart sprayfärg.

Karin Mamma Andersson är intresserad av film och såg länge filmkonsten som en alternativ karriärväg, något som tydligt avspeglas i hennes måleri. Hon målar ögonblicksbilder och söker tidvis fånga de korta sekvenserna i livet. Alla tider blandas, nu och då och framtid. Konstnärens observationsförmåga och känsla för underliggande strömningar framträder tydligt i de spännande målningarna. Titlarna understryker mångtydigheten och ger verken ytterligare en dimension, de är dessutom ofta hämtade från litteraturens och filmens värld. När vi betraktar målningen ”Travelling in the Family” går tankarna till ett familjedrama à la Ingmar Bergman. Hela släkten är samlad och just nu ser vi dem äta frukost i den stora matsalen. Utanför det stora fönstret breder en vacker vy över de svenska fjällens blånande vidder ut sig. I mitten av rummet står ett gediget matsalsmöblemang av ek. I högsätet vid bordets bortre kortsida sitter en äldre kvinna försjunken i egna tankar, ett handarbete eller kanske morgontidningen. Bordet är dukat för frukost, en tekanna, några flaskor och koppar. Det är tyst i rummet, men vi kan ana klirret av porslin och käkarnas malande. Kvinnan med ryggen mot oss är misstänkt lik konstnären själv. Det ljusa tjocka håret skymmer hennes profil. Det varma vattnet i den stora koppen ryker, i den vänstra handen är tepåsen redo. Över alltihop svävar ett stort moln fullt av mörka tankar. Kvinnan som sitter i rummet intill övervakar oroligt händelserna i matsalen. Hon lyssnar på avstånd, väntar på sin replik. Kameran börjar rulla. Tystnad, tagning!

Det är förförande vackert men också ångestladdat. Vem vet vilka känslor som finns där under ytan? Vilka är det som sitter kring bordet? Vad händer härnäst? Är det en dokumentär, en thriller eller en svart komedi som vi ska få se? Ingen detalj är obetydlig och varje penseldrag har något att berätta. Personerna, landskapen, tingen, möblerna spelar alla lika stor roll i hennes verk. Det är svårt att bli färdig med en målning av Karin Mamma Andersson. Hennes värld vidgar sig hela tiden, bilden öppnar sig och vi förstår att det första rummet bara är vägen in i något mycket större. Om det är en fantasivärld, en film eller verklig händelse är det bara konstnären själv som vet.