"Livet och döden"
Signerad M.L De Geer Bergenstråhle och daterad 1971. Duk 124 x 137 cm.
Införselmoms (12%) tillkommer på klubbat pris. För ytterligare information vänligen kontakta kundservice, alternativt +46 8-614 08 00.
Dagny och Jan Runnqvists samling.
Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm, "Till min älskade", 1971.
Mamco - Musée d'art moderne et contemporain, Genève, "L'antichambre", 1 - 24 juli 1993.
Bildmuseet, Umeå, "Marie-Louise Ekman: En retrospektiv", 20 september - 1 november 1998.
Tensta Konsthall, Stockholm, "Göra som man vill: Marie-Louise Ekman i sällskap med Sister Corita Kent, Mladen Stilinovic och Martha Wilson", 18 oktober 2012 - 13 januari 2013.
Henie Onstad Kunstsenter, Oslo, "Gjør som du vil!", 21 mars - 23 juni 2013.
Maria Lind (red), "Marie-Louise Ekman", 1998, avbildad helsida sid 56.
"MARIE-LOUISE ÄR MIN FÖREBILD. HON SKRATTAR HÖGT OCH MÅLAR ALLDELES ALLDELES BEGRIPLIGT." Helene Billgren
Marie-Louise Ekman är utan tvekan en av svensk samtidskonsts mest egensinniga konstnärer. Trots att hennes konstnärskap sträcker sig över en mängd olika genrer visar det alltid upp ett särpräglat språk som omisskännligen är hennes eget. Kanske finns en nyckel till denna stil i den något udda kombinationen av arvet efter pappan och ett föräldrauppror. Marie-Louise Ekmans far, Walter Fuchs, hade en konstutbildning i grunden men arbetade inom reklambranschen där han bland annat formgav och målade filmaffischer. Walter Fuchs ville att dottern skulle förverkliga hans egna konstnärsdrömmar, något Marie-Louise Ekman reagerade starkt på. Med en trotsig avsky inför faderns konstintresse och förhoppningar proklamerade hon: ”Jag vill bli expedit! Jag vill hålla på med smink! Jag skiter i det här med konst!”, något hon berättat i en intervju för journalisten Jan Gradvall. Sitt bristande konstintresse var något Ekman framhöll även senare, under sin tid som professor vid Kungliga Konsthögskolan.
Marie-Louise Ekmans konstnärskap har en spännvidd som i svenska sammanhang är i det närmaste unik. I hennes verk är idéer och innehåll det centrala. Denna utgångspunkt öppnar för en genreöverskridande produktion som sträcker sig från måleri över film och manusförfattande till teaterregi. Inte minst under sextio- och sjuttiotalen var hennes produktion oerhört omfångsrik och varierad. När vi blickar tillbaka på denna period tycks hon ha varit allestädes närvarande, ständigt trotsande rådande konventioner, i konsten så väl som i vardagen. Hon var en av konstnärerna i kretsen kring den inflytelserika undergroundtidningen "Puss", hon hade en av huvudrollerna i Öyvind Fahlströms kontroversiella film ”Du gamla, du fria”, hon gjorde modelljobb för progressiva modeskapare som Mah Jong och tillverkade scenografi för bland annat Cullbergbaletten och Stockholms Stadsteater. Allt detta och mer därtill gjorde Marie-Louise Ekman i en senmodernistisk, svensk konstvärld som i övrigt dominerades av män.
Marie-Louise Ekmans genreöverskridande praktik och hållning är framträdande även i hennes måleri. Trots att ett uttryck inte lyckas rymma alla Ekmans visioner aktiveras många av dem i hennes bildkonst. Till exempel är teatern med dess referenser – roller, masker, scenrum, etc - en frekvent metafor i Ekmans konst. Bildrummet är ofta starkt avgränsat och figurerna frontalt avbildade, något som minner om teaterscenens rumsgestaltning. Det sceniska, snäva bildrummet, statiskt registrerat av en fast kamera är också ett återkommande grepp i fler av hennes filmer. Inte sällan smyger sig också text i form av fragment eller längre passager in i hennes bilder, vilket lätt ger associationer till Ekmans manus och bokproduktion. Alla dessa element och skilda uttryck ges plats i Marie-Louise Ekmans bildkonst.
Det var under det sena sextiotalet som Marie-Louise Ekman debuterade på konstscenen. Debuten gjordes på det legendariska Galleri Karlsson år 1967, tillsammans med hennes dåvarande make Carl Johan De Geer. Åren därefter följde en period med åtskilliga utställningar, framförallt i Sverige, men även internationellt. Det publika genombrottet fick hon år 1973 på Galleri Heland där två av auktionens Ekmanverk, "Striptease" (utförd 1973) och "Livet och döden" (utförd 1971) visades. Idag är dessa målningar två av hennes mest kända verk. I båda målningarna ryms hennes signum, den absurda humorn och det minutiösa hantverket. Stilen ligger nära illustrationen och måleriska effekter så som penseldrag och atmosfäriska perspektiv är frånvarande. Istället framträder en ekmansk naivism uppblandad med popkonst och barnboksillustrationer - ett humoristisk språk som omtalats som ”svensk poprealism” eller ”popnaivism”.
"Striptease" och "Livet och döden" har genom åren visats i många utställningssammanhang, både i Sverige och i utlandet. I konstvärlden har målningarna ett alldeles särskilt adelsmärke eftersom de tidigare funnits i den legendariske galleristen Jan Runnqvists samling. I "Striptease" bevittnar vi ett förvandlingsnummer utöver det vanliga; den från så många av konstnärens målningar välbekanta blonda damen klär först av sig en proper, svart dräkt med tillhörande hatt och handväska, för att sedan kliva ur sin hud. Men avklädningsnumret upphör inte med detta spektakulära konststycke; under huden framträder en apa som sedan förvandlas till en man och mannen blir till en fågel som flyger iväg – vänd in mot målningens bildplan antyds ett inverterat förvandlingsnummer, ett identitetens och rollernas oupphörliga kretslopp. Målningen, med dess kulörta, nästan tubrena färger, gestalternas konturteckning och en bildyta indelad i ett rutnät alluderar serieteckningen – en möjlig referens till den amerikanska popkonsten. Men hos Ekman finns ett naivt element som bryter av mot popkonstens mer brutala serieestetik och utryck, både i en internationell jämförelse och intill svenska kollegor som exempelvis Ulf Wahlberg. Det naiva anslaget i Ekmans måleri antyder en mer hemvävd och oskyldig flickrumsestetik som är så framträdande i många av hennes målningar och objekt.
Jan Ekman
Marie-Louise Ekman är utan tvekan ett av den svenska samtidskonstens mest egensinniga konstnärskap. Konsekvensen i hennes uttryck är påfallande med ett särpräglat språk som omisskännligen är hennes eget.
Ekmans konstnärskap är tidlöst och ständigt aktuellt. Hon är en tongivande och stilbildande konstnär som gärna skildrar vardagliga miljöer, men drar sig inte för att blanda in det absurda och surrealistiska i bilden. Hon rör sig obehindrat över gränserna och hon använder gärna konsthistoriska referenser och blandar med populärkulturella inslag. Ekmans konstnärskap har i mycket präglats av hennes anarkistiska och klarsynta angrepp på normalitet som ständigt har manifesterats i en spännvidd som låtit henne ingå i kretsen kring den inflytelserika undergroundtidningen "Puss" och med separatutställningar på Galerie Aronowitsch.
När man tittar närmare på hennes mångskiftande konstnärskap visar det sig att hon är en återanvändare. Det finns knappt ett motiv som inte dyker upp i mer än ett sammanhang, inte en figur som man inte stiftar bekantskap med mer än en gång. Först möter man dem i objekt eller målningar, senare i filmer, TV-serier och radioprogram. Även om medierna växlar har tematiken och tonen i flera decennier återkommit i hennes konst och tack vare detta känns Marie-Louise Ekmans konst alltid förvånansvärt ung.