Andreas Eriksson

"Untitled #12" ingår i den svit målningar Andreas Eriksson gjorde inför sitt hyllade deltagande i Venedigbiennalen när han 2011 representerade Sverige i konstvärldens mest prestigefulla utställning. Konstnären gjorde en storslagen presentation och den spatiöst utformade Nordiska paviljongen omfamnade Erikssons målningar och skulpturer. Den viskande utställningen blev ett sällsamt rum där slumpen och livets små förskjutningar och schatteringar parades med närvaro och sinnlighet. De grova trädstammarna i mitten av paviljongen förde ett högst relevant samtal med målningarna på väggarna och med de små bronsskulpturerna föreställande mullvadshögar och fåglar som stod utplacerade på golvet.

Sophie Allgårdh har, i "Passioner och bestyr" (2011) träffande formulerat: ”I en tid då vi skyr dötid och suktar efter ständig tempoväxling uppehåller sig Andreas Eriksson vid små och knappt märkbara skiftningar i tillvaron, vid förvandlingsnummer i det tysta.” Det sammanfattar på ett väldigt konkret sätt en möjlig ingång till Erikssons måleriska sfär. Målningen "Untitled #12" både bjuder in och drar sig undan betraktarens öga. Vi tycker oss skönja ett landskap, en stam, en ljusning bland det gröna, men bara för att sekunden senare kastas tillbaka till utgångspunkten och påbörja blickens trevande sökande på nytt. Erikssons målningar tar tid, både att utföra och att närma sig. Det finns inget insmickrande i hans språk, tvärtom finns där en strävhet och en klangbotten som för tankarna till det nordiska landskapet, till den fuktiga jorden, till det omfamnande mörkret och till det livgivande ljuset.

En överkänslighet mot elektromagnetisk strålning gjorde att Eriksson efter flera intensiva år i Berlin flyttade tillbaka till Sverige. Under lång tid i ateljén arbetade han med alternativa ljuskällor, bland annat skenet av stearinljus och ficklampor, och nu upptäckte konstnären skuggornas värld, något som kom att stå i centrum för delar av hans fortsatta skapande. Ljuset från förbipasserande bilar skapade svepande och rörliga skuggor i den mörka ateljén och dessa skuggor har Eriksson utgått ifrån i en serie nästintill monokroma målningar där ögat söker fokuspunkter och där till slut olika former framträder från underlaget. Dessa målningar blir nästintill spöklika i det att de snuddar vid ett påtagligt fysiskt väsen som rör sig mellan målningens inre och betraktarens upplevelse efter ögats tillvänjning när ”skuggan” tar form. Auktionens målning "Untitled #12" bär skuggvärldens dramaturgi och är ett mycket spännande exempel på konstnärens senare måleri.

Andreas Eriksson debuterade på Londons galleriscen tidigare i år. Hans utställning "Coincidental Mapping" hos Stephen Friedman Gallery fick ett mycket fint mottagande och han förbereder nu under hösten sin kommande separatutställning på Bonniers Konsthall våren 2014. Andreas Eriksson är en konstnär vars utforskande av måleriets möjligheter kommer att vara spännande att följa under många år framöver.