Gösta Adrian-Nilsson

Egon Östlund, GAN och Halmstadgruppen
Av Jan Torsten Ahlstrand

Med sina många vandringsutställningar från 1930-talet fram till 60-talet spelade Riksförbundet för bildande konst en viktig roll för att höja konstbildningen i Sverige. En av de viktigaste av dessa utställningar hade titeln Abstrakt och surrealistiskt ur Egon Östlunds samling (Riksförbundets vandringsutställning 71/1949). Utställningskommissarie var konsthistorikern och kritikern Hans Eklund, som även utarbetade den värdefulla katalogen med ett längre initierat förord av honom själv.

Turnén började i Borås konsthall (senare omdöpt till Borås konstmuseum) den 8 september 1949. I en artikel i tidningen Västgöta-Demokraten samma dag presenterade konstkritikern Torsten Ahlstrand utställningen och Egon Östlund med bland annat följande ord: ”Sin plats i svensk konsthistoria har han vunnit genom sitt envisa, uthålliga stöd åt Halmstadgruppen. /…/ Egon Östlund har icke minst genom denna sin insats lärt svenska folket att förstå konsten i tiden som en oupplöslig del av samhällsutvecklingen.” I en bild i tidningen en dryg vecka tidigare ser man Ahlstrand och Östlund bland ”de rika konstskatterna i detta boråshem”, som det står i bildtexten. Vidare står det att utställningen kommer ”att gå ut över hela landet som ett representativt prov på de nya konstriktningarna.”

Vem var då Egon Östlund, och hur kom det sig att denna vandringsutställning började i Borås och inte i Halmstad, som man hade kunnat vänta sig? Egon Östlund föddes i Gävle 1889 och utbildade sig till maskiningenjör i Stockholm. Efter anställning vid Gävle-Dala Järnväg och senare vid Motala Verkstad flyttade han 1916 med sin fru till Halmstad, där han i trettio år var anställd som maskiningenjör vid Halmstad-Nässjö Järnvägar (HNJ). Det var under de många åren i Halmstad, som den starkt konstintresserade Östlund lärde känna de unga halmstadskonstnärerna och aktivt medverkade till att dessa 1929 bildade Halmstadgruppen. Även i övrigt blev han en drivande kraft i stadens konstliv och tog initiativ till bildandet av Hallands konstförening, där han var sekreterare och intendent 1932-1944 och sedan föreningens ordförande 1945-1946. Efter förstatligandet av HNJ blev Östlund 1946 av SJ förflyttad till Borås, där han tjänstgjorde som förste maskiningenjör fram till sin död 1952. Det var på grund av den påtvingade flytten till Borås, som vandringsutställningen ur Egon Östlunds samling kom att börja just i Sjuhäradsbygdens huvudstad.

Väggarna i Östlunds hem var fyllda med målningar av GAN, Halmstadgruppen, Carlsund, Bjerke Petersen och många andra konstnärer, som i flera fall var eller hade varit personliga vänner. Redan hösten 1914 blev Östlund i Motala bekant med den fem år äldre Gösta Adrian-Nilsson. I sina minnesanteckningar 1947 skrev GAN: ”Egon var den förste Halmstadgrupparen – så antalet är 7 och icke 6. Egon blev min sanne vän. Vilken betydelse det hade för mig att under utskällnings- och svältåren i Stockholm ha en människa som blint trodde på mig, som accepterade, kan ej nog överskattas. Icke häller mina sommarvisiter hos honom (då han blivit maskiningenjör i Halmstad), den friska, ljusa sommarstaden, de rikliga måltiderna, baden vid Östra stranden (och senare i Eketånga), promenaderna längs Nissan, och den obegripliga atmosfär, som överhuvudtaget vilar över Halmstad, den luft ’målargrabbarna’ har andats och som omsider skulle få syrsätta deras arbeten, liksom denna luft syrsatt mitt eget.” (Kulturens arkiv, Lund).

Egon Östlund har själv i boken om Halmstadgruppen 1947 skildrat sitt möte i maj 1919 med brödra- och kusintrion Axel Olson, Erik Olson och Waldemar Lorentzon, dvs. kärnan i den tio år senare bildade Halmstadgruppen, och hur han redan samma sommar presenterade de unga ”målargrabbarna” för den beundrade modernistpionjären GAN från Lund. Först under senare delen av 1920-talet lärde Östlund känna ”den andra halvan” av Halmstadgruppen, dvs. Sven Jonson, Esaias Thorén och Stellan Mörner, och introducerade även dem för GAN, som var förtjust över att få en samling begåvade yngre konstnärer i Halmstad som sina ”adepter”. I tidskriften Spektrum nr 1/1932 publicerade GAN en artikel om Halmstadgruppen, där han sammanfattade: ”Att i en plangeometrisk bild ge det adekvata uttrycket för en ren färg- och formsyntes, individualiserad allt efter respektive målares känslor för olika färg- och formvärden, är kort sagt Halmstadgruppens program.”

Den i början postkubistiska Halmstadgruppen gled under 1930-talet över i ett surrealistiskt bildspråk av nordisk karaktär. GAN följde med sina forna adepter i denna förändring mot ett fantasibetonat och drömlikt bildspråk med figurativt innehåll. Så sent som 1936 ställde GAN ut tillsammans med Halmstadgruppen i Göteborgs konsthall. Den tidigare så starka vänskapen till Egon Östlund förbyttes under senare år, tragiskt nog, i en bitter fiendskap. Efter Östlunds död 1952 såldes en stor del av hans konstsamling på en auktion i Halmstad. De relativt få återstående verken har sedan gått i arv i familjen, och de verk som nu i höst kommer att säljas på Bukowskis Moderna är en del av den en gång så formidabla Östlundska samlingen.

Bland dessa verk är en liten akvarell av GAN, föreställande en sjöman i GANs futuristiskt-kubistiska stil från 1910-talet. Akvarellen är dedicerad ”Till Egon d. 20 juli 1917 från Gösta”, dvs. under den första sommar som GAN tillbringade hos sina vänner Egon och Karin Östlund i Halmstad. I den hög av hastigt gjorda teckningar, där GAN med ett fåtal streck karaktäriserat stilen hos konstnärer som Kandinsky, Delaunay och Picasso, finns även ett kubistiskt självporträtt och ett expressionistiskt porträtt av Östlund, båda starkt stiliserade. Till avdelningen kuriosa kan räknas GANs nidteckning i ett brev av en ”Julsupé hos slaktaremästaren”, dvs. hos GANs svåger i Lund. I kollektionen ingår vidare en julklappsakvarell till lille Olle Östlund från ”Farbror Gösta” samt ett mer avancerat ”exotiskt” collage från 20-talets början, som är dedicerat till Östlunds söner Olle och Jan.

Det intressantaste verket av GAN i den lilla kollektionen är det odaterade kubistiska sjömanshuvudet från cirka 1919/20, som är målat på trä med ett collage av små pärlor vid sjömannens hår, en knapp till öga och en liten plåtbit till mun. Runt kring det lilla profilporträttet har GAN tecknat ankaren, bokstäver och siffror. Läser man samman bokstäverna ED (på två ställen) med siffrorna 6 respektive 29 är det inget tvivel om att målningen är ett slags minnesbild av sjömannen Edvin Andersson, som GAN hade haft en intensiv relation med 1917. Andersson var då andreeldare med nummer 629 i Kungliga Flottan, stationerad på Skeppsholmen i Stockholm.

Erik Olsons målning Söndagseftermiddag från 1921 är dedicerad av honom till den då treårige Olle Östlund. Det är en charmfull, lite naivistisk målning med ett aeroplan (flygplan), en fallskärmshoppare, en segelbåt, ett rökbolmande lokomotiv, en bil med ett par figurer etc., en modern rekvisita som den unge Olson inspirerats till av GAN. Det mot en röd sol brant stigande aeroplanet är uppenbart en anspelning på GANs målning Sparmanns flygning, som GAN skapade efter en flyguppvisning av den österrikiske mästerflygaren Edmund Sparmann i Halmstad i juli 1919. På baksidan har Olson målat en stående kavallerist, som han tydligen ratade när han vände på pannån och utförde det GAN-inspirerade motivet med aeroplanet.

En mer avancerad kubistisk stilövning är Erik Olsons lilla målning från 1922 med gycklaremotiv, harlekinmönster, en sjungande banjospelare (?), en kvinnofigur och en gorilla samt diverse ord och bokstäver. Ordet VIDUNDER anspelar troligen på gorillan, och sammanläst med orden ”barn” och ”16 Aar” kan motivet kanske tolkas som att det är inspirerat av en cirkus eller något kringresande tivoli. Av Erik Olson är också målningen Element mot vit och blå fond från decennieskiftet 1929/30, som han 1943 dedicerade till Olle Östlund och dennes dåvarande fru, sångerskan Britt Östlund-Levinsohn. Den är karaktäristisk för Olsons måleri i slutet av 1920-talet, då han experimenterade med en kombination av plangeometriska och mjukt rundade organiska former, innan han 1930 övergick till ett strikt plangeometriskt måleri.

Ett viktigt och mera känt verk är Waldemar Lorentzons målning Modèle au ateliere, en titel som konstnären textat på en etikett på baksidan (skall rätteligen vara Modèle au atelier, på svenska Modell i ateljén). Målningen är säkerligen utförd under Lorentzons elevtid hos Fernand Léger våren 1924, då eleverna fick måla efter en av mästaren arrangerad uppställning med nakenmodell och olika objekt kring henne. Inspirerad av Léger har Lorentzon här skapat en kubistisk målning med övervägande vertikala plan i kontrasterande färger, där han i kompositionen infogat en kanna på en bordsskiva och den sittande modellen, som kastar en blå skugga på en vit planform. Målningen har ett släktskap med en annan målning av Lorentzon från elevtiden hos Léger, vilken dock har en starkare anknytning till läromästarens ”tubistiska” stil med rörformer (tillhör Gävle museum). I Modèle au atelier har Lorentzon reducerat de figurativa inslagen till förmån för en mer abstrakt uppbyggd komposition med plana former.

Jan Torsten Ahlstrand Lund 17 september 2013