Nils von Dardel

NILS DARDEL
-Den gråtande dandyn

På nyårsdagen 1917 lämnade Nils Dardel ett krigshärjat Europa för att genomföra en resa med destination USA. Med på färden var den gode vännen Rolf de Maré, själv sedan tidigare en rutinerad jorden-runt-resenär. Den 13 januari angjordes New York där man samma kväll besökte Metropolitan för att höra Caruso i Simson och Delila, varvid Dardel somnade under föreställningen. Via bl. a. Florida och Kuba (där vännerna för första gången såg Anna Pavlova dansa) anlände de i slutet av februari New Orleans, lagom till den stora karnevalen.
De dramatiska världshändelserna spelade nu in i resplanerna. Samma månad bröt USA de diplomatiska förbindelserna med Tyskland och en hemresa över Atlanten omöjliggjordes. Att resa hem över Asien sågs emellertid som ett såväl lockande som realiserbart alternativ. En månad senare togs farväl av San Francisco innan en lång resa över Stilla havet vidtog. Efter ett mellanspel i Honolulu var man i april framme i Yokohama.
Japanvistelsen blev inledningen till en kort saga, både poetisk och dramatisk, av genomgripande betydelse för Nils Dardels liv och konst. De Maré och Dardel tog in på Tokyos bästa hotell, Imperial, och avlade genast visit på den svenska legationen, vilken sköttes av minister Gustaf Wallenberg (yngre bror till bankdirektörerna K.A. och Marcus). Familjen Wallenbergs hem, en större trävilla i en modifierad svensk stil inredd med möbler från det gamla Wallenbergska patricierhemmet vid Kungsträdgårdsgatan var ytterst gästfritt samt en samlingsplats för den svenska kolonin.
Resenärerna välkomnades hjärtligt och bjöds omedelbart till den kejserliga körsbärsfesten, Japans stora nationella festdag. Det var här Dardel mötte Wallenbergs 21-åriga dotter Nita. Dardels levnadstecknare Karl Asplund (vilken själv träffade Nita Wallenberg vid ett flertal tillfällen) beskriver Nita som ”en ung, strålande, blond och frisk skönhet, enligt egen utsago något bortskämd och flirtig och naturligtvis firad inom de diplomatiska kretsarna” (Nils Dardel. I. Ungdomstiden 1888-1921, 1957).
Den 14 maj reste de Maré hem utan Dardel som hade bestämt sig för att stanna kvar. Dardel tog starka intryck av japansk konst och natur, studerade japanskt måleri och tog själv lektioner i att måla akvarell på siden. Orientens bildspråk och komposition kom hädanefter att bli element som omsattes i hans senare verk. Det fanns emellertid annat som höll kvar Dardel på de japanska öarna.
En vacker dag, denna lyckliga sommar, var Nils och Nita hemligt förlovade. Nitas mor, fru Wallenberg, var enligt uppgift stormförtjust i den uppvaktande kavaljeren och de hemligt förlovade tog vackra förlovningsfotografier hos Tokyos förnämste fotograf, Egaki. Dardels vän Karl Asplund beskriver det på följande sätt: ”Allt var sött, svärmiskt och oskyldigt, helt svarande mot en sida i Dardels väsen”.

Orosmoln tornade emellertid upp sig på himlen i den uppgående solens land och säg den idyll som varar. Den ende i Nitas familj som inte riktigt fått komma till tals var den bestämde fadern. Det skulle visa sig att den inflytelserike diplomaten höll sig väl informerad om allehanda ting, till vilka hörde den unge Dardels omtalade samt beryktade eskapader och allmänt utsvävande leverne. I sken av detta stipulerades en väntetid innan förlovningen skulle eklateras, vilket i varje fall inte skulle ske före ministerns hemkomst från Japan. Med världskrigets ökade inverkan på internationella resor kom denna att bli uppskjuten länge, ända till våren 1919.
Den sönderslagna statyn II är utförd efter hemkomsten till Sverige. Nils och Nita var alltjämt lyckliga om än påverkade av de oroliga tiderna. Även om en ljusning kunde skönjas gällande krigsförhållandena levde det hemligt förlovade paret i en tid av väntan och pressande oro, inte minst, med tanke på det dröjande beskedet från Nitas far.
När Dardel (på självaste julafton) 1917 utförde katalognumret är det med största sannolikhet dessa känslor som kommer till uttryck i akvarellen som signerades med den personliga dedikationen ”Till Nita Wallenberg med vänskap och beundran”. Som så ofta hos Dardel återanvänder konstnären tidigare motiv i kompositionen. Den tydligaste jämförelsen kan göras med akvarellen Alkibiades från 1915. Som Asplund har påpekat avbildar den tidigare kompositionen den atenske dandyn som med ett väldigt sving hugger huvudena av sköna kvinnostatyer. Asplund skriver också: ”Det är osäkert om Dardel haft en känsla av att han förstörde något för honom dyrbart. Motivet med den sönderslagna statyn återkommer efter Japanresan med en djup symbolisk innebörd”.
Utifrån dessa iakttagelser ligger det nära tillhands att tolka motivet som en högst personlig betraktelse över den hemliga förlovningen där konstnären ikläder sig rollen som den elegante dandyn vilken begråter sin egen situation. Kände Dardel möjligtvis på sig att situationen var dödsdömd utifrån den tilltänkte svärfaderns åsikter om hans vandel?
Den vackra blonda flickan (Nita?) hör tydligt samman med den gråtande dandyn då de har likartade nätta klackskor med små rosetter. Med det avslagna huvudet i sina finlemmade händer tycks hon söka ett sätt att laga statyn. Försöker hon reparera den uppkomna skadan (deras situation) eller är det ett uttryck för hennes förlåtande inställning?
Den blommande vita magnolian (som återkommer i en akvarell med samma namn år 1923, tidigare i grosshandlare John Josephsons samling) är en direkt referens till Japan. Det roende paret som skymtar fram under densamma kan möjligen också vara en reminiscens från den båtresa Dardel företog med Nita och hennes mor till Hokkaido tidigare samma år. Kompositionen innehåller även inslag som skulle komma att upprepas i Dardels måleri under senare år. Det branta samt olycksbådande klippstupet återkommer ex. vis i Exekution (oljemålning 1919) samtidigt som pilträdet känns igen från Ynglingen och flickan (akvarell 1919, klubbad på Bukowskis Moderna vårauktion 2011 för 2 500 000 kronor).

Efter att brytningen mellan Nils och Nita var definitiv och katastrofen ett faktum år 1919 återkom Dardel till de brustna förhoppningarna i den monumentala oljemålningen Vattenfallet (utförd 1921, klubbad på Bukowskis Moderna höstauktion 2012 för 21 miljoner). I denna komposition som närmast kan ses som en apoteos över deras hjärtslitande samt omöjliga kärlek återkommer Dardel till såväl branta stup som pilträd och gravstenar, samtliga element vilka känns igen från det aktuella katalognumret.

Karl Asplund kommenterar Den sönderslagna statyn II i sin bok: ”Till julafton 1917 skickar han henne en naivt rörande bild framsprungen ur hans oro och ovisshet om framtiden. Det är motivet med Alkibiades’ sönderslagna staty han tar upp, kanske med sorgsna självförebråelser. Den elegante gossen, som nu blir hans ofta framträdande alter ego, gråter på en bänk, den liljesköna flickstatyn – med ett japanskt stränginstrument, en samisen, står huvudlös och en rådvill flicka kommer med det avslagna huvudet. I bakgrunden ligger en kyrkogård med vita kors tätt vid det nyssnämnda branta strandklippsstupet som vi sett i ’Tvetydigt sällskap’ och som en tid framåt ofta kommer igen i hans måleri och som säkerligen kan ses som en ångestsymbol, det ovissa, det farliga, vid vars brant många sällsamma scenerier utspelas. Som tidigare nämnts är det backafallen vid Öresund, som på detta sätt generaliserats till symbol”.
Den sönderslagna statyn II kännetecknas av dess utsökt dekorativa utförande men är samtidigt ett betydande verk av påfallande psykologiskt djup. Dessutom kan akvarellen ses som en av nycklarna till denna viktiga fas av Dardels konstnärskap som året därpå utmynnade i skapandet av Den döende dandyn.