Arnaldo Pomodoro

Upptagen hos Studio Pomodoro, Milano, med arkivnr AP 201. Ett varmt tack till Laura Berra vid Arnaldo Pomodoro Studio, Milano för information.

Inköpskvitto från Galerie Pierre, Stockholm medföljer. (Brevväxling mellan Arnaldo Pomodoro och Henning Throne-Holst finns även bevarad).

Det har sagts om Arnaldo Pomodoro att han är för skulpturen vad Fontana var för måleriet. De står bägge för något mycket nyskapande inom respektive genre, Lucio Fontana behandlade sina målningar som skulpturer och Pomodoro behandlar i sin tur sina skulpturer som målningar fyllda av både minnen och framtidsvisioner.
Arnaldo Pomodoro är utan tvekan Italiens mest välkända och inflytelserika 1900-tals skulptör. Hans konstnärliga karriär började redan i mitten av 1940-talet då han fram till 1957 arbetade med byggnadsrestaurering i den italienska staden Pesaro samtidigt som han drömde om att bli arkitekt. Han valde istället att studera scenografi och kom även att arbeta som guldsmed. Dessa yrken möts i hans arbete som skulptör och ger hans verk ett mycket personligt formspråk. Det har juvelerarens omsorg om detaljer och känsla för material samtidigt som skulpturerna har en storlek och en självklar kontakt med det omgivande rummet som för tankarna till arkitektur. Pomodoro själv menar att både skulptur och arkitektur måste kunna tilltala betraktaren på ett estetiskt, andligt och funktionellt sätt för att vara meningsfulla. Pomodoro har parallellt med sitt arbete som skulptör även ritat scenografi och dräkter till flertalet operauppsättningar. Även hans kunskaper som scenograf integreras i hans skulpturala arbeten, främst när det gäller dess placering.
1954 flyttade Pomodoro till Milano där han fortfarande lever och verkar. Samma år ställde han för första gången ut smycken och metallreliefer på Galleria Numero i Florens och på Galleria Montenapoleone i Milano tillsammans med sin bro Giò. Hans skulpturer visades för första gången 1955 på Galleria del Naviglio i Milano. Under femtiotalets senare del reste Pomodoro runt i både Europa och USA, han besökte bland annat New York och Paris där han blev bekant med Alberto Giacometti. På 60-talet blev Pomodoros skulpturer större och fristående. 1963 slog han igenom på konstbiennalen i São Paulo, Brasilien, där han tilldelades The International Sculpture Prize. Det följdes av en separatutställning på Venedig biennalen 1964 vilket blev början på en lång rad av utställningar på konstbiennaler runt om i världen, totalt nästan 50 stycken. Året efter fick han sin första separatutställning på det välrenommerade Marlborough Gallery i både New York och Rom. Under 1960-talet var han även en uppskattad lärare vid både Stanford University och University of California, Berkeley.
I slutet av 1960-talet började Pomodoro arbeta med projekt för utomhusskulpturer i större format i bland annat Darmstadt, New York och Milano. Det var de som gjorde honom känd för den stora publiken. Hans mest välkända verk är “Sphere within a Sphere”, som gjorts i flera olika varianter och storlekar. De finns bland annat placerade på Cortile della Pigna i Vatikanen och utanför FNs högkvarter i New York. Det är ett djupt symboliskt verk som består av en gigantisk glob av polerad brons, en skinande, gyllene sfär som påminner om ett jordklot. På globens yta finns djupa gapande sprickor. När man tittar närmare ser man att det på insidan finns ett annat, mindre, klot på väg fram. Pomodoro menar själv att hans verk passar utmärkt på platser där många människor är i rörelse och där skulpturerna blir en självklar del av deras vardagsliv, rörelsemönster och tankar. Hans skulpturer återfinns bland annat i Amalienborgs trädgård i Köpenhamn, på kyrkogården i Italienska Urbino, Belvedere i Florens och i Palais-Royal, Paris. I Stockholm finner vi hans verk “Scatola” (uppsatt 1967) vid korsningen Karlavägen/Sturegatan. Vid 86 års ålder är Pomodoro fortfarande aktiv och så sent som förra året hade han tre soloutställningar på olika håll i världen. Han finns representerad i flera av världens viktigaste samlingar bland annat på Solomon R. Guggenheim Museum, New York, Nelson A. Rockefeller Collection, New York, Museum of Modern Art, New York och Peggy Guggenheim Collection, Venedig.
Alltsedan hans första offentliga skulpturer realiserades, har Pomodoro strikt hållit sig till ett mycket personligt uttryck där han arbetar med och utforskar de geometriska grundformerna kuben, pyramiden och cirkeln. Pomodoros arbeten gjuts med traditionell teknik i starka material som brons, rostfritt stål och betong. De är mycket komplicerade i sin form och konstruktion och görs oftast i mycket små upplagor. Hans tunga geometriska former och massiva volymer ger intryck av att vara i ständig förändring och olika stadier av nedbrytning. Verkens ytor är delvis uppbrutna och täckta av håligheter, de påminner om något som härstammar från jordens innandöme eller kanske från yttre rymden. Det är kontrasterna mellan skulpturens interiör och exteriör som gör dem spännande. Variationen av material och yta, det släta mot en mer uppbruten och välarbetad relief. Reliefens komplexa och hemlighetsfulla tecken skall symbolisera kommunikation mellan människor. De har sitt ursprung i Paul Klees grafik och teckningar men Pomodoro har även funnit inspiration i sedan länge utdöda språk såsom sumerernas skriftspråk eller Egyptens hieroglyfer. Han har sedan med utgångspunkt från olika juvelerartekniker utvecklat dem till tredimensionella utsmyckningar som han kombinerar med släta högglansiga ytor.
Den mycket vackra och poetiska ”Radar No 2” är utförd 1961 och förvärvades 1968 till Marabou collection från Galerie Pierre som då låg på Nybrogatan 1 i Stockholm. Där visades den samma år i en separatutställning som oss veterligen är den enda soloutställning som Pomodoro någonsin haft i Sverige. I brevväxling mellan Henning Throne-Holst och Pomodoro framgår det att Throne-Holst var mycket förtjust i konstnärens smycken och skulpturer, han hade planer på att förvärva ytterligare verk till samlingen. Den guldglänsande “Radar No 2” placerades i Marabous mottagningshall där den välkomnade besökare under flera års tid. Skulpturen med sin konvexa form påminner om en parabolantenn som riktat sin mottagare snett upp mot himlen. Dess släta rundning bryts av en relief med skrivtecken eller kanske är det en modell av en stad i miniatyr. De runda formerna mot betongbasens raka linjer skapar dynamik och dess enkla former fungerar som en behållare till de mer komplexa och detaljerade historier som berättas innanför dess skal. Precis som “Mima”, i Harry Martinsons versepos “Aniara, en revy om människan i tid och rum” tycks “Radar No 2” kunna fånga upp fragment av tankar i världsrymden och visa dem som undersköna bilder för sina medpassagerare. “I miman fick vi in att det finns liv på flera håll. Men var ger miman ej besked om. Det kommer spår och bilder, landskap och fragment av språk som talas någonstans, men var. Vår trogna Mima gör allt hon kan och söker, söker, söker.”