Mårten Andersson

I Toscana fann Mårten Andersson hela västerlandets konsthistoria. Där insåg han att den hälsingska provinsialismen och arvet från bonadsmålarna, Lim-Johan och Haaken Gulleson var Sveriges svar på italienarnas Botticelli, Donatello m fl. Italien blev en avgörande upplevelse för Mårten Andersson som återvände till Freluga i Hälsingland och fann att hans motivvärld gick alldeles utmärkt att kombinera med det italienska arvet. Varje målning som Mårten Andersson skapar har en alldeles egen historia, han leker med olika tolkningar och perspektiv som gör betraktaren lite rådvill och osäker.
Mårten Andersson har gått sin egen väg och man kan egentligen inte placera honom i något speciellt fack, något som konsthistoriker ofta så gärna vill. Visst kan man se influenser från andra kolorister såsom Bror Hjorth, Sven Erixson och Vera Nilsson. Mårten Andersson rör sig liksom Bror Hjorth gärna bland motiv som dans, musik och framförallt hembygden. Mårten Andersson förstod tidigt att det var den hälsingska allmogekonsten, skrönorna och människorna i hans närhet som var viktigast och mest exotiskt. Den existentiella ensamheten är allas följeslagare under livet och den ruvar även bakom de starkt röda, blåa och gula som utgör grunden i Mårten Anderssons palett. I hans verk finns en mystik och inslag av det rituella sambandet mellan människa och natur. Gränsen mellan sagornas värld och verklighet är något som han gärna suddar ut. I hans motiv finns även en romantisk ljuvlighet, drömskt och surrealistiskt på en och samma gång.