Färgernas filosof

Barnets huvud, så stort i jämförelse med den lilla kroppen. Som vuxen betraktare uppfattar man instinktivt välvningens bräcklighet. Carl Kylberg (1878 - 1952) är en mästare på förtätade ögonblick och förhöjd livskänsla. Att döma av den ömhet som omger den lilla gestalten, samt i kombination med biografiska uppgifter, kan man anta att flickebarnet är Kylbergs egen dotter Lisbeth, född 1929.

Denna tillit till färgen, fullkomligt ärligt tolkad och silad genom känslor, bemöttes av vissa kritiker på sin tid (bland annat inflytelserika socialdemokrater och Isaac Grünewald) med den största misstro och förakt. De oprecisa konturerna och råa penseldragen antogs vara ett resultat av “modernt förfall” och “formupplösning”.

Vägen till självförtroende och berömmelse var kantad av svåra bekymmer för Carl Kylberg och hans karriär måste betecknas som tämligen ovanlig - särskilt med tanke på hans sena, men monumentala, genombrott vid femtio års ålder. Mötet med hans livs kärlek, Ruth Liljeblad, blev vägen till ett liv som passade en fattig, radikal begåvning. Hon kunde försörja dem båda och hon öppnade med sitt intresse för österländsk filosofi, dörren till ett friare sätt att tänka och en mindre dogmatisk och mer innerlig gudstro, något som går som blir ett starkt tema i verken de sista åren.

Själv skrev Kylberg senare om sitt måleri: “Jag kan inte öda dyrbar tid på att överbevisa människor om det de redan vet. T ex hur en blomma ser ut för de flesta eller ett träd ser ut för de flesta. - Jag vill överbevisa människor om att deras själs ögon också kan se.”

Flicka under parasoll äger alla dessa kvaliteter. Stämningen är stinn av kärlek och älsklighet. Här har inte målats av - utan målats. Parasollet är inget parasoll, utan en allomfattande rödbultande beskyddare åt barnet, och den vita stolen hennes lystrande lekkamrat. Allt innefattat i de färger som tillhör den lyckligaste dagen. Flickans och han som fick bevittna och äga den.

Kylberg hade flera fina uttolkare av konstnärskapet. Ulf Linde var givetvis en av dem, men även Folke Holmér, som jämför honom med konsthistoriens största:

“Liksom engelsmannen Turners bilder i sin extatiska ljusdyrkan kunde nå gränsen för fasthållen vision och nära nog brista samman i vitglödgade dunster uppvisat också Carl Kylberg i många verk en till bristningsgränsen utnyttjad färgens och formens expansionskraft. Som expressionist i detta riskabla område står han utom tävlan i nutida svensk konst.”