Georg Pauli

Georg Pauli var en stor beundrare av Italien. Mellan 1879 och 1882 vistades han i landet för att studera den äldre italienska konsten samtidigt som han sökte utveckla sitt eget måleri. Pauli var emellertid framförallt road av muralmåleri samtidigt som han intresserade sig för den framväxande moderna konstens uttryckssätt. I konstnärens memoarer, "Mina romerska år", 1924 kan man läsa följande: ”Ja visst är Rom härligt och hela Italien, men ändå. -Jag längtar härifrån, jag förgås av törst i denna torka på modern konst. Det går ej att leva på endast gamla mästare, man måste se vad som göres i tiden".

Det var, med största sannolikhet, en tilltagande längtan till Paris som påverkade sinnelaget hos Pauli vid den här tiden. Konstnären fortsätter sina memoarer: "Jag tror att två år är det allra mesta man kan stanna här i unga år; Josephson var klok som for; ett tredje år är för mycket. [...] Jag kan emellertid inte ännu på länge komma härifrån ty jag har tvenne tavlor under arbete, den ena är beställning (otroligt men sant) av en grosshandlare Bratt som gjorde visit i min ateljé. Båda föreställa 'Romerskt bad', med förgyllda golv och rosenblad i vattnet".

Auktionens målning torde vara identisk med den ovan anförda duken vilken utfördes på beställning av grosshandlaren. Den andra målningen på temat "Romerskt bad" utfördes nämligen året innan, 1881. Detta år hade Pauli och dennes kamrat Carl Skånberg under en vistelse i Venedig lärt känna en bättre bemedlad garvare vid namn Lundin. Herr Lundin beställde två konstverk av Pauli varav ett skulle vara en "figurtavla på längden, ty en sådan passar bäst på den plats jag har ledig i mitt rökrum där hemma".

Pauli skriver: "Jag lovade måla en duk på längden, när jag återvänt till Rom, där jag ägde ateljé och hade tillgång till modeller. Vid jultiden voro båda dessa beställda dukar på väg till Stockholm, min figurtavla föreställde Romerskt bad, en naken kvinna vilande på korallrött sammetsdraperi (som jag lånat av Kronberg), rosenblad över vattnet och badrummets marmorgolv med rik förgyllning -något antikt i Alma Tademastil".

Garvare Lundin återsände emellertid Paulis "Romerska bad" under förevändning att formatet inte passade in på den tilltänkta väggen. Pauli skänkte därefter målningen i fråga till August Hagborg, "som efter min salongsmedalj våren 1884 gjorde fest på 'Hörnan', med champis och hyllning".

1882 skulle Pauli återkomma till motivet med "Romerskt bad" i det, till formatet större, aktuella katalognumret. Åtskilligt i kompositionen känns igen från året innan. Marmorbänken, det röda draperiet, golvets förgyllning samt rosenbladen på vattenytan har än en gång kommit till användning för att frammana en känsla av antikt överdåd och behagfull lyx. Fontänskulpturen i form av en satyr finns, liksom tidigare, också med om än på motsatt sida av bassängen. Den främsta skillnaden utgörs av att figurstaffaget utökats till två personer, där vi i katalognumret även ser en tjänare.

En av dessa modeller, vid namn Flavia (”en ovanligt välformad flicka som dessutom hade ett behagligt ansikte"), fick Pauli indragen i en oroväckande historia som kom att leda fram till konstnärens avresa från Rom. En hel del talar även för att incidenten kom att färga Paulis dystra minnesbilder av arbetet med de romerska badmotiven. I memoarerna skriver Pauli: "Det drager ihop sig till oväder, och jag får nog se till att jag kommer härifrån innan det urladdar sig. Jag har alldeles oförskyllt råkat ut för en modellhistoria med mordförsök och vendetta".

En dag uteblev nämligen modellen utan förklaring. Det visade sig att Flavias svartsjuke fästman fattat misstankar om modellens relation till Pauli och efter en smärre konfrontation stuckit en förgiftad dolk i ryggen på Flavia. Som om inte detta var illa nog hade han även yttrat att han skulle göra samma sak med "il piccolo biondo" varmed Pauli, med största sannolikhet, åsyftades.

Lyckligtvis överlevde Flavia och gärningsmannen fängslades. Domen blev emellertid mild och straffet begränsades till tre månader vilket oroade Pauli:
"Ja, så förhåller sig saken, när 'fästmannen' slipper lös, så vet jag vad jag har att vänta, ty dolken sitter löst hos italienaren, och vendettan är oblidkelig, fastän den i detta fall skulle träffa den oskyldigaste - eller endast ett av slumpen utsett offer. Ty att mörda alla för vilken modellen poserat - vilket gräsligt blodbad! Il sacco di Roma!".

Denna olyckliga episod i kombination med komplicerade förbindelser av amoröst slag med ytterligare en italiensk ung dam ledde fram till Paulis snara utflyttning från Rom.

Strax därefter, i juli 1882, skriver Pauli från Florens: "Fastän försenad genom mitt arbete blev avresan från Rom brådstörtad, mera liknande flykt. [...] Hur hastigt min avresa beslutats, hann jag dock göra ännu ett besök vid Fontana Trevi för att fullgöra en betydelsefull ceremoni: att med ryggen vänd åt fontänen kasta i densamma en kopparslant samt avlägsna mig utan att vända mig om. Så kunde jag med lugnt samvete resa, viss att ännu en gång komma åter till den eviga staden".