Helene Schjerfbeck

Den djupt stämningsfulla Madonna de la Charité är ett av konstnären Helene Schjerfbecks allra främsta verk från den sista perioden av sitt liv. När tavlan skapades mitt under brinnande krig, år 1941, var hon 79 år gammal och återvände till sin beundrade El Greco för inspiration. Verket hör till Schjerfbecks främsta nytolkningar av den äldre mästarens alster. Den nedåtblickande intagande vackra Madonnan är höjd över larm och världsliga ting och utstrålar både lugn, harmoni och typiskt för många av Schjerfbecks människoskildringar en gåtfull skörhet.
”En stark, enkel, känslig konst, stor i känslan den ville jag” skriver Helene Schjerfbeck i brev till sin vän Einar Reuter.

Under konststudierna kom Helene Schjerfbeck redan tidigt i kontakt med det italienska medeltida måleriet och ungrenässansens konst. Under sin studietid i Paris kunde hon besöka samlingarna i Louvren och studera de äldre mästarnas verk men hon tog också aktivt till sig av galleriernas samtidsutställningar. Under sitt liv lät hon sig inspireras av såväl sin samtids konstscen som de äldre mästarnas tavlor och hon studerade såväl Edelfelts, Cezannes eller Picassos verk som Botticellis, Holbeins eller Fra Angelicos. Hela tiden utvecklade hon sitt eget uttryck och förfinade sin teknik. ”Jag målar för att jag har sett målat som gjort mig lycklig, och en inre kraft driver mig att söka göra något sådant, och jag hoppas var gång. Aldrig har det lyckats än. Derför målar jag, tänker ej på människor” skrev Schjerfbeck.
Ändå är det intresset för just människan som utmärker hennes konstnärskap och Schjerfbecks personliga ansiktsskildringar lämnar ingen oberörd.

Under de studieresor som Schjerfbeck företog till bland annat Florens och Rom men även Wien och St Petersburg studerade hon världskonstens alla storverk och kopierade flertalet.
1902 flyttade hon tillsammans med sin sjukliga mor till den lilla staden Hyvinge norr om Helsingfors där de kom att bo i tjugo år och det var under dessa år hon utvecklade sitt måleri i alltmer modernistisk riktning. Hennes konst förfinades med ett avskalat och förenklat, högst personligt formspråk.
Hon saknade resorna men följde nu konstutvecklingen aktivt via tidskrifter som L’Art et les Artiste eller nyutkomna konstböcker. Realismen i hennes tidigare måleri under 1880- och 90-talen blev nu utbytt mot en reducering av linjer och detaljer.

Under 1910-talet upptäckte hon den spanske renässansmästaren El Grecos konst från sent 1500-tal och det skulle leda till en långvarig och djup beundran och även inflytande på hennes egen konst. Schjerfbeck kom aldrig att besöka Spanien och såg bara en av hans målningar i verkligheten men i otaliga bevarade brev beskriver hon hur El Grecos konst tilltalade henne.
1919 skrev Schjerfbeck i brev: ”Igår afton låg jag och såg på Greco, på det Cézanne lärt av Greco – och jag fick lust att måla något en gång efter en sådan liten bild…”.
El Grecos ansikten med djupa skuggor liksom det manieristiskt utdragna linjerna fascinerade.
År 1928 skapade hon sin första målning direkt efter mästarens verk, det är målningen kallad Ängelfragment. Men i Schjerfbecks tolkning av kompositionen har hon valt ljusare färgskala och änglarnas ansikten är mildare i framtoningen.

Helene Schjerfbecks vän och konsthandlare Gösta Stenman försedde henne med böcker och bilder om och av El Greco. Dessa ofta svartvita bilder från fotografier eller reproduktioner skulle hon återvända till under 40-talet då hon skapade en serie nytolkningar. Under de turbulenta krigsåren hade hon svårt att finna modeller till sina tavlor varför hon gärna tog inspiration ur konstböckerna. Ofta tog hon ut detaljer ur hans verk och med sin egen stil påverkad av den frambrytande modernismens och med en svalare palett än El Grecos färgskala gjorde hon dessa bilder till sina egna. Under denna tid skapade hon också flera av sina kända självporträtt.

Som intendent Leena Ahtola-Moorhouse vid Ateneum i Helsingfors så träffsäkert beskriver det i 2012:s stora jubileumsbok om Schjerfbeck: ”Schjerfbeck hör till de mest igenkännliga finländska konstnärerna. Ett ypperligt exempel på att den som vill beröra världen måste diskutera med den för att kunna införa sin egen vision och sitt eget djup. Annars kommer världen inte att beröras”.
Helene Schjerfbeck var under hela sitt konstnärskap särskilt intresserad av kvinnan/flickan som motiv. Hennes kvinnoskildringar var mer än rena avbildningar och kan snarare karakteriseras som själsstudier. Detaljer i klädsel och ansikten fick ge vika för stämningar och ljusstudier.
Helene Schjerfbeck är en konstnär som skriver in sig bland de stora i konsten och i verket Madonna de la Charité kan vi se när konstnären med sitt stillsamma personliga och finstämda måleri når höjdpunkten. Som konstkritikern vid Svenska Dagbladet Gotthard Johansson skrev: ”Inför Helene Schjerfbecks konst tystnar av sig själv frågan om gammalt eller nytt, ja, till och med gott eller dåligt. Här står man inför den stora konsten, här är heligt rum.”