Christo & Jeanne-Claude

Inköpskvitto i original medföljer.

Christo tillhör utan tvekan den internationella samtidskonstens absoluta toppskikt. Efter studier vid akademierna i Sofia och Wien 1952-57 förde den bulgariskfödde konstnären en ambulerande tillvaro med vistelser i Genève och Paris för att år 1964 flytta till New York.

Redan i Paris blev Christo snabbt känd för sina egenartade verk där han slog in föremål som böcker, flaskor, möbler, motorcyklar och bilar i plast och tyg. Dessa idéer vidareutvecklades i New York där Christo år 1964 utförde en serie s.k. ”Butiksfasader”, vilka påminde mycket om teaterkulisser.

Sedan dess har Christo och Jeanne-Claude – hans hustru och ständiga samarbetspartner – genomfört ett stort antal omfattande samt monumentala konstnärliga projekt där byggnader, monument samt delar av utvalda terrängutsnitt packats in i Christos plastlakan eller utsmyckats med alltifrån parasoller till grindar med tygstycken. Christo har genom dessa temporära omdaningar velat omdefiniera föremålen eller terrängen som konst och samtidigt uttryckt en förändring i konstens mening och livsrum.

Internationell uppmärksamhet av en bredare allmänhet följde på projektet med den första offentliga byggnaden som Christo packade in i plast: konsthallen i Bern, 1968. Imponerande, uppmärksammade samt framgångsrika projekt som följt därpå utgörs av bland andra ”The Pont Neuf Wrapped” i Paris 1985, samt ”Wrapped Reichstag” i Berlin 1995.

De temporära installationer som verken i sig utgörs av är resultatet av åratal av förberedelser där metodiken och den kreativa processen fångas av de skisser, fotografier samt collage som kommit att bli regelrätta konstverk i sig. För att få tillstånd att genomföra sin vita inpackning av Pont Neuf i Paris besökte Christo och Jeanne-Claude de butiker som låg vid brofästena och övertygade butiksägarna att projektet skulle vara bra för deras verksamhet. Samtidigt uppmanade Christo butiksägarna att brevledes meddela sitt stöd för projektet till dåvarande borgmästaren Jacques Chirac. När Pont Neuf slutligen – efter lång tids förhandlingar och planläggning (där man bl. a. genomförde en ”provinslagning” av en annan bro för att testa att allt var genomförbart i praktiken) - emballerades år 1985 förändrade Christo abrupt stadsbilden och ersatte den historiska bron med en alldeles främmande form. Christos konstnärliga arbeten är inte i första hand betingade av en lust att göra konstobjekt, utan drivs också av ett behov att gripa in konstnärligt i en plats och skapa en dialog med dess historia.

Projektet med riksdagshuset i Berlin var resultatet av ett planeringsarbete som påbörjades redan 1971. I slutet av 1980-talet var Christo och Jeanne-Claude i Berlin tillsammans med Torsten Lilja för att förevisa en modell av projektet för stadens politiker. En stor mängd möten följde för att utverka tillstånd för projektet där bl. a. borgmästaren uppvaktades med en stor middag. Därpå arrangerades möten med närmare 400 riksdagsledamöter – uppdelade i grupper på tre till fem personer per möte. Den 23 februari 1994 skulle det slutligen avgöras huruvida riksdagshuset skulle få bli insvept av konstnären. Beslutet föregicks av en, tre timmar lång, intensiv debatt i den tyska riksdagen vilken direktsändes i, inte mindre än, tre tyska TV-kanaler. Tittarna kunde se och höra hur Wolfgang Schäuble höll ett 18 minuter långt brandtal mot projektet. Den följande omröstningen visade emellertid att det fanns en majoritet för projektet och när omröstningen var avgjord formligen exploderade salen i glädjeyra.
Projektet med riksdagen i Berlin visar hur Christos verk väcker stor uppmärksamhet och drar väldiga åskådarmassor. Det inslagna riksdagshuset beskådades till exempel 1995 på plats i Berlin av två-tre miljoner människor under de fjorton dagar det stod insvept. Via TV – de flesta av världens TV-kanaler sände program från Berlin medan projektet genomfördes – växte antalet åskådare till 200-300 miljoner.

Från slutet av 1960-talet började Christo även att interagera med olika former av landskap. Ett av de tidigaste projekten är ”Valley Curtain” i Rifle, Colorado vilket genomfördes 1972. Ett annat större projekt är ”Surrounded Islands” i Biscayne Bay, Miami där ett antal öar inringades av 650 000 kvadratmeter simmande rosa specialtyg år 1983.

Synnerligen omfattande var 1991 års ”The Umbrellas” i Ibaraki, Japan samt Kalifornien. Projektet, vilket utfördes på ömse sidor om Stilla havet, krävde drygt 1700 byggnadstillstånd eftersom varje parasoll betraktades som en separat byggnad. Till detta kom medgivande från över 459 markägare. Dessutom tvingades konstnärerna utveckla speciella metoder för att konstruera parasollerna så att de kunde stå emot hård vind.

Dessa projekt, liksom deras övriga, kräver stora arbetsinsatser och mycket omfattande investeringar. Det är därför lätt att bli lika fängslad av förberedelsearbetet som det färdiga resultatet. Det är ett arbete som går långt utöver det som man vanligen förknippar med konstnärlig verksamhet. Förutom finansiering måste allehanda tillstånd inhämtas. Konstnärerna förhandlar med polisen om olika säkerhetsarrangemang och med miljöorganisationer om miljöpåverkan. De stora projekten tvingar dem också att lösa en rad problem som inte alls har med konst att göra. Både när de slog in Pont Neuf i Paris och riksdagshuset i Berlin tvingades de till exempel att utarbeta en teknik som gjorde det möjligt att fästa tyget utan att använda spikar eller andra hjälpmedel som kunde skada byggnaderna.

För att lösa dessa problem har Christo och Jeanne-Claude anlitat olika typer av tekniska experter, alpinister arbetade till exempel med att slå in Pont Neuf i Paris och riksdagshuset i Berlin. Christo och Jeanne-Claude har betraktat allt detta som väsentliga delar av den skapelseprocess som leder fram till slutresultatet, det konstverk som allmänheten ser.