Gunnel Wåhlstrand

Med sina stora och realistiska tuschlaveringar har Gunnel Wåhlstrand blivit en av den svenska samtidskonstens mest uppskattade och omtalade konstnärer. I samband med att Wåhlstrand gick ut Konstakademien i Stockholm fick hon genast ett enormt genomslag med sina bilder. Hennes examensarbete bestod av sex verk som hon hade arbetat dagligen med under två års tid. Tre av dessa verk ingår nu i samlingen på Magasin 3, Stockholms konsthall. Det aktuella verket, ”Lökholmen”, är ett av de övriga tre som ingick i examensutställningen.

Det som karaktäriserade hennes tidiga verk var sökandet efter och närmandet till den far hon aldrig lärde känna. Fadern gick bort när hon bara var något år gammal och genom att senare bläddra igenom familjens fotoalbum öppnades dörrar till den värld där hennes far hade ingått. Bland dessa bilder, som visade hennes far och mor i vardagliga miljöer, fann hon också sin farfars fotografier. Han var en ivrig fotograf och tog mängder av bilder av sina barn. Detta material, bilder från framförallt 1950- och 1960-talen, utgör grunden för Wåhlstrands konst.

Själva arbetsprocessen är hård och tidskrävande. Wåhlstrand har valt tusch och med det följer enorma krav på disciplin och arbetsmoral. Sakta, sakta växer de stora bilderna fram. Pappersarken är upptejpade på stora skivor och hängande över dem arbetar konstnären med att låta tuschen få motiven att ta form. De ljusa partierna måste skyddas och sparas. Ett enda litet felstänk och arbetet måste kasseras och påbörjas på nytt.

I samband med utställningen på Akvarellmuseet Skärhamn på Tjörn i våras gav konstnären en intervju för GP där hon beskrev sitt arbetssätt: ”- Jag spänner upp ett papper på en mdf-skiva och projicerar fotografiet genom en overheadprojektor. Superklassiskt. Sedan förstorar jag upp det tills jag är nöjd med formatet. Sedan tecknar jag av allting försiktigt med blyerts. Tekniken är sån att du inte kan ändra något, man måste veta var allt som skall vara ljust skall vara … det som är ljust är ju pappret, och så mörkar man allt runtomkring. Sen börjar jag måla med tusch, väldigt utspädd i början. Man mörkar ner, tar bilden ner i mörkret. Det är lager på lager på lager med tunn, utspädd färg. Ju mer vita detaljer det finns i ett mörker, desto mer komplicerat blir det. Speciellt om man skall ha en jämn yta. Det som triggar mig är svårigheten. Det kan vara så svårt att jag inte ror det iland, eller vet hur jag skall ta mig ur det”.

Men är tillvägagångssättet och tekniken verkligen så viktig? I fallet Wåhlstrand är svaret otvivelaktigt: ja! Det måste få ta tid. Dels för att resultatet skall få det där säregna skimret och säkerligen också för konstnären rent personligen. Att stanna länge i varje bild ger Wåhlstrand möjlighet att komma riktigt nära, inte bara själva motivet utan också de personer som faktiskt figurerar i verken.
Wåhlstrands konst är därigenom ofta, i allra högsta grad, personlig på gränsen till privat. Det motsägelsefulla i det – och däri ligger kanske hennes största styrka – är att hon lyckas göra det privata allmängiltigt. Trots avstampet i den egna familjens berättelse bidrar den tid som har gått sedan fotografierna togs, till att ett inbjudande raster sveper över konstnärens laveringar och gör dem till uttryck för allas vår gemensamma historia. Motiven präglas av en känsla av igenkännande, som en déjà vu-upplevelse, samtidigt som vi bereds tillträde till Wåhlstrands högst privata sfär.

”Lökholmen”, som alltså visades på Wåhlstrands examensutställning, är till formatet monumental och ändock präglas kompositionen av en intimitet och närvaro som förmår att engagera betraktaren. I ett djärvt beskuret terrängutsnitt har Wåhlstrand placerat in en lycklig familjegrupp mot en fond av svenska skärgårdsklippor. De skarpa motsättningarna mellan mörka och ljusa nyanser förtydligar att det är en klar, varm och solig sommardag där ljuset reflekteras i den, för generationer svenskar, så välbekanta randiga plåtburken med Twist-konfekt som skymtar fram bakom ”folkhemmets” tidstypiska picknick-väska.