Den laddade tystnaden är så mättad att den tangerar det spöklika hos Lena Cronqvist på 1970-talet då hon skildrar ”salongen” och de som besöker rummet i en serie målningar. Miljön hämtas från det borgerliga hemmet och hon berättar om tristessen på äldre dagar, med hjälp av dova färger och en stor portion grått på paletten. Hon skildrar det instängda kvalmiga rummet där det skälver av livets förgänglighet, tiden som var och är borta, nuet som still. Gestalterna är slitna och trötta, deras liv ebbar sakta ut och släktträffarna är avbrott som fungerar som andningshål i en värld där livet går på tomgång. Föremålen, de som betytt något för ägarna i generationer, blir till symboler för livet som fortsätter oavsett vem som använder de blåvita porslinstallrikarna, det stora mörka skåpet och de spröda kristallglasen. Under åren 1974-76 målar Cronqvist sina föräldrar och deras närmaste. På bara några år bromsar livets fest obönhörligt in och övergår till en tryckande tomhet som pulserar emot oss, stillsamt pockar motiven på uppmärksamhet och ger insikt om det ofrånkomliga. I samlingarna på Göteborgs Konstmuseum finns ”Middag med jordgubbar”, målad 1974. I den målningen pågår kalaset och det skålas och nickas förtroligt. Samma år tillkommer ”Middag med räkor” (Sundsvalls museum), där faten dignar av rosa skaldjur och det vita vinet skimrar elegant i glasen. Men skenet bedrar, förstås, och tristessen lurar i bakgrunden.
I den aktuella målningen ”De röda stolarna” och systermålningen ”Kristallkronan”, båda målade 1976, har rösterna tystnat. Mannen sitter ensam kvar, bordet är tomt och de höga stolarna klädda med vinrött sammetstyg utestänger världen och livet som pågår utanför fönstret. I ”Kristallkronan” har en solstrimma letat sig förbi gardinen och går rakt över bordet, en signal som ger ett visst hopp. I ”De röda stolarna” har rummet krympt och kristallkronan finns inte längre med i bildrummet. Mårten Castenfors skriver i SAK:s biografi över konstnären 1998; ”I dessa för ämnet nedtonade verk skärper Cronqvist ytterligare kontrasten mellan vakuum och psykisk åtbörd, mellan exakt figuration och raffinerad förenkling, måhända som en underförstådd hälsning till oss betraktare att med tingen som avstamp identifiera oss med situationen”. Under denna tid finner Cronqvist sin motivkrets i de åldrade föräldrarnas vardag. Hon stålsätter sig och ger sig i kast med ämnen som de flesta skyggar för. Den gestaltade tystnaden i familjebilderna på 1970-talet hör utan tvekan till hennes hårdaste, men är också de främsta bärarna av hennes lysande sätt att tolka och utforska livets viktiga skeenden. Målmedvetet söker hon fånga föräldrarnas vardag och deras liv. Hon vill veta, vill se sanningen. Familjebilderna från 1974-1980 hör till Cronqvists starkaste. Ingela Lind skriver i boken ”Lena Cronqvist – Målaren” 1994; "Man kan se dem som föregångare till Lars Noréns psykodramer”. ”De röda stolarna” är ett konstverk som berör så långt in i själen att tiden tycks stanna upp. Betraktaren inser oundvikligen att målningen är ett konstverk som fyller en viktig plats i den svenska konsthistorien.