Ingrid Orfali

Ingrid Orfalis konceptuella fotografi markerar en begynnelse i svensk postmodernism. Likt Laurie Simmons och Barbara Krüger utforskar hon latenta maktstrukturer och symbolspråk utifrån en genussynpunkt. Orfali är filosofie doktor i franska och semiologi och verkens titlar fungerar paradoxalt nog både som en ingång till, och upplösande av det visuella i hennes fotografier. Auktionens aktuella katalognummer är två av Orfalis tidiga kultifirerade verk som karaktäriseras av reklambildens objektfokus och tekniska fernissa. Det hårt exponerade vardagsföremålen kan av betraktaren upplevas som triviala men detta intetsägande öppnar upp för oanade associationsbanor. På så vis definieras verken av betraktarens subjektivitet, dennes koncipierande av verken står således i fokus.

År 1973 inleddes, ett och ett halvt steg efter USA och Sovjetunionen, Europas engagemang i rymdforskningen. Arianespace hette företaget och Frankrike var drivande. Första uppskjutningen av rymdsonden ägde rum 1976 och 1986 var det dags för Ariane 2. Samma år tar Ingrid Orfali den gåtfulla bilden ”La chute d’Ariane”, ikonisk för sin tid på så många olika sätt. Moderna Museet håller det intellektuellt utmanande fotografiet som ett av sina viktigaste verk från perioden. Året är alltså 1986 och världen är minst sagt polariserad. Bresjnev håller ryssarna i schack med ishandske, Reagan är i full färd med sin plan som paradoxalt nog om några år sannolikt kommer att bidra till Sovjetunionens fall och i Frankrike härskar den faraoniske Mitterand med ambitionen att ha ett eget rymdprogram.

Samtidigt på en helt annan plats, i konstens och filosofins värld, pågår sedan några år en diskurs, den strukturella. Namnen på de stora filosoferna är Lévi-Strauss, Barthes, Foucault och Lacan. Diskussionen kretsar kring hur olika maktordningars mekanismer förutbestämmer hierarkier i samhället. Varför vissa har tolkningsföreträde och varför andra förblir underordnade. Forskningen riktar blickarna åt alla håll, i synnerhet mot koloniala och sexuella strukturer. Bland feminister uppstår en skiljelinje. De som vill “upphöja” det traditionellt kvinnliga, trotsa strukturerna genom att söka ge dem högre status: Monica Sjöö målar till exempel ”God giving birth” och Alice Neel målar av vackra unga män liggande likt venusar att avnjutas. Andra konstnärer tillgriper andra, mer problematiserande strategier. Många av de mest framgångsrika lämnar den traditionella konsten och finner inspiration på annat håll. Det fotografiska mediet blir en utväg för Ingrid Orfali, liksom för Cindy Sherman, Barbara Kruger och Laurie Simmons. Samtliga riktar sina vassa spjut mot de västerländska ideologiskt hårt pressade sömmarna.

En tampong, ett läppstift. I den polariserade värld där kärnvapenkriget känns som en nära verklighet, där några få mäktiga män ger sig själva rätten att bestämma över miljarder människors liv, där måste den osynliggjorda kvinnan göra sig hörd. Hon är inte snäll, hon är en rasande missil. Rymdprogrammet var ändå uppkallat efter den mytologisk hjältinna Ariadne, som med hjälp av en tråd räddade Theseus från att gå vilse i Minotaurus grotta. Den här gången, 1986, hjälpte ingen tråd, utan Ariane 2 havererar. Människan är människans gränser. Tampongen implicerar både fallos (med sin form) och det biologiska (menstruation). Vassare än så kan man knappast uttrycka sakernas tillstånd.

Ingrid Orfali (f 1952) i Sverige, flyttade senare till Australien där hon framgångsrikt fortsatt sin konstnärliga bana. Men det inflytandet hennes verk från 1980-talet har för kommande generationers konstnärer är ännu inte överblickbar.